Verkligheten tenderar att överträffa fiktionen. Och det har ingen betydelse ifall man inkluderar drakar och Frankensteins monster, verkligheten är värre.
Hur ska man övertyga en läsare om de där otroliga grejerna som man skriver kan hända på riktigt? Alltså hur tror man på tomtar och troll och på Halloween?
Eller för den delen, hur tror man på alldeles vanliga skofetischister och frimärkssamlare och tonårsrebeller?
Satt och funderade på det i samband med ett av de författarsamtal jag lyssnade på under bokmässan. Att hur man går med på att det man läser är sant. Hur nåt blir på riktigt trots att det är fiktion.
Man tror faktiskt på vad som helst i fiktionen, på vissa villkor. Ett av dem är att man tror på karkatären. I verkligheten skulle det kunna hända lite vad som helst, men karaktärerna finns i en värld med vissa regler. Då måste man tro på hen som berättar, vad hen än säger. Man måste tro på hur hen reagerar. Saker och ting behöver byggas upp så att man faktiskt inte trillar av och undrar hur kom vi hit.
Och med det menar jag inte långa förklaringar utan att man behöver bygga upp karaktären. Visa vem det är frågan om. Hur hen låter. Om man tror på karaktären så tror man på drakar, tonårsrebeller och Halloween.
Om jag upplever att nåt i en text händer omotiverat, då slutar jag tro. För kontraktet har upphävts. Det där som skrevs när jag öppnade boken. Kanske är det därför det ibland blir svårt att läsa sånt som handlar om det där som hänt på riktigt. För att verkligheten är värre än fiktionen. Just därför är det väldigt spännande att försöka omvandla det där riktiga till fiktion, till karaktärstrovärdighet.
6 kommentarer:
Min 8-åriga dotter blev mer skrämd när jag läste om en gammal man som tänkte mörka tankar än när jag läste om odöda som reste sig upp vars inälvor hängde ut och likmaskar som trillade ut ur ögonhålorna. Mannen tror jag var mer skrämmande just för att han skulle kunna finnas på riktigt. Den odöde trodde hon bara på i sagornas värld och var dörför inte hotfull på riktigt. Men ändå så har hon köpt att odöda är verklig i karaktärens värld just för att hon gillar både karaktären OCH den påhittade världen.
Jag blir också mer skrämd av gamla män med mörka tankar än av odöda med hängande inälvor och likmaskar i ögonhålorna. Det förra är som du säger mer troligt att man kan träffa på. Det syns kanske inte ens på dem att de har mörka tankar... För man köper allt bara karaktär och värld stämmer så att man tro på det just där. Sen kan man skaka av sig likmaskarna och fundera vidare på de mörka tankarna. (Undras hur det ska kännas att gå ut idag och möta äldre män... som man inte vet vad de tänker.)
jag håller med. Nu är ju min berättelse av den mer lättsamma sorten (inga likmaskar!) men ändå är det ganska häftigt att tänka att allt hade kunnat hända i verkligheten.
Nå inte måste man ha likmaskar för att det ska bli verklighet. Eller hur man ska säga det. Verkligheten är rätt yvig, så det är bra om man kan ta en del av den och göra fiktion som känns verklig.
Gamla muttrande gubbar ska man passa sig för :). Men jag har faktiskt en gringubbe på lager som jag skulle vilja skriva om någon gång. Han är inte så farlig som han vill ge sken av. Men hans grinighet är inte att leka med heller för de som inte tar honom på allvar.
Låter suveränt. Gringubbar ska man ta till vara och låta få sina stunder i rampljuset. Sen får man ta en omväg för säkerhets skull, ifall de inte tyckte man gjorde dem rättvisa.
Skicka en kommentar