torsdag 30 mars 2017

Stå bäst

Med en dags försening ska jag berätta vad vi pysslade med på skrivkursen. För vi talar om att stå på en scen och läsa text för publik eftersom skrivkursen ska göra det i maj. Poetry pub ska alltså få ta del av vad de skrivit (och det är möjligt att jag läser nåt också. Nåt litet. Kanske ur en roman... kanske det).

I alla fall så talade vi om att stå på scen. För att stå på scen är: en liten del texten man läser/pratar, en del hur man läser den med rytm och betoningar etc och en större, ungefär hälften av alltihop är typen som gör det här läsandet.

Nervös eller inte nervös kan man ju fundera på, men mitt kanske mer spännande tips inför detta är att öva hemma på att få din kropp att känna rätt sak inför sånt här. Dels att känna det som texten ska förmedla, vad det än är, dels och ännu mer att du som typ känner dig jäkligt bra.

Övning alltså, stå som om du var bäst, världsbäst, guldbäst och folk gillar dig, verkligen verkligen gillar just dig. För du är så jäkla bra. Känn det i kroppen. Du behöver inte släpa med den arroganta attityden in på scen även om du gärna kan öva på det också. Men fundera på hållning, händer, ansikte, kroppen liksom. Att den vet vad den håller på med. 

tisdag 28 mars 2017

Att himla mycket Helsingfors nu

Imorrn blir det Helsingfors. Insåg jag. Och på fredag också. Insåg jag. Att av och an. Och förresten ska jag dit på måndag också. Att himla mycket Helsingfors just nu. 

Gäller alltså att gräva fram sina svarta kläder. Det betyder att jag i viss mån ska sitta och vara representativ. Ungefär. Mer eller mindre. Och svartklädd, alltid. Tur som tusan att jag precis köpt nya skor. Rent av två par. Mycket representativt. Tycker jag. Även om det ena paret är rött.

måndag 27 mars 2017

Genomsyrar allt, så där fräter

Och den galna läsmånaden, ja, jag har insett att det är en månad av galen läsning som pågår, och den fortsätter alltså denna vecka, och nästa. Efter det tror jag att jag kanske ska få läsa en bok igen. Alltså en sån där färdig med omslag och försättsblad och sånt. (Eller så händer det nåt och så går det ändå inte.)

Men om vi struntar i det en stund, läsningen alltså, och istället fundera på det här med att skriva så satt jag precis och tänkte på det här med att ge sina karaktärer en orsak att hålla på nåt speciellt och hur långt man kan driva det. För läste just en text där jag kände att just det var poängen, att driva rädslan till sin spets. Så där att rädslan är hela personens liv. Alla bitar och detaljer påverkas av rädslan. Den sväller och gör så att alla reaktioner och allt handlande har med det att göra. Och dessutom, det var det fina, det påverkade inte bara själva huvudpersonen utan det var nedärvt och kunde säkert ges vidare. En genomsyrande rädsla och då menar jag syrande som syra, frätande liksom. Så snyggt.

Sånt tänker jag på idag, hur ett drag blir enormt och just därför så drivande.

fredag 24 mars 2017

Nåt så otroligt bra som sagts

Den där känslan när man vaknar och det är fredag och man tänker att igår sa nån nåt så otroligt bra och jag kan leva på det idag också. Och hela helgen och en hel del veckor och allt möjligt. Att det känns liksom så bra. Idag är en sån fredag. När allt är väldigt väldigt väldigt bra. För nån sa nåt bra igår.

Jag skulle förstås säga vad som sades också men jag behöver hålla i det en stund. Tids nog berättar jag mer. Men det har förstås med skrivande att göra, med mitt alltså. Och det är bra. Så bra så bra så bra.

torsdag 23 mars 2017

Skivspelarnålen

Tänker på skivspelare. På hur nålen kan stanna, haka upp sig och upprepa. Samma fras gång på gång.

Att jo. Jag läser. Mer text. Hela den här veckan. Hela nästa. Men sen! Sen ska jag skriva. Och det jag läser förresten, det är starkt, det är rårört och gör mig så nyfiken. Så ska det vara.

Men själv är jag mest som skivspelarnålen som stannat i sitt spår. Jag läser. Jag läser. Jag läser.

Fast igår hade jag en liten paus medan jag hastade av och an till Karis för att prata ihop mig med Maria Turtschaninoff. inför att vi ska prata tillsammans på ett semi. Eventuellt bandar vi in vårt prat. Eventuellt gör vi det. Kanske. Få se. Eventuellt.

onsdag 22 mars 2017

Ta ut vad du kan av röst

Hörni, skrivkurs igår ju. Betyder att jag ger ett skrivtips idag ju. Och vi talade om berättarperspektiv.

Följande förutsättning: Valfri plats, två personer.
Skriv scenen i tredje person ur den enas perspektiv. Skriv sen samma scen men med en allvetande berättare som kommenterar och bryter in och vet saker och ting. Skriv sen om scenen med en jagberättare.

I princip kan du ju hålla på ett tag. Skriv tredje person ur först den ena, sen den andras perspektiv, skriva jaget ur den ena och den andras synvinkel. Tilltala ett du. Ett annat du. Överdriva den allvetande ännu mer, göra den allvetande hånfull och otrevlig. Jag menar, passa på, ta ut vad du kan i det fiktiva. Håll på. Håll ut.

Vad du inser? Nånting om berättande, hur det kan varieras, vad det betyder att se med olika ögon på det som händer. Att tänka på hur folk låter, hur nära en berättare kan vara, hur långt ifrån. För det handlar mest om det, närvaro och distans i berättande och vad du liksom vill åstadkomma med en viss röst. Just därför, rätt bra att pröva sig fram, treva omkring.

tisdag 21 mars 2017

Längre dagar, va

Man vaknar upp och läser att nu har vi äntligen växlat från mörker till ljus. Ja, dagarna blir längre nu. Det känns bra. Jag tror bara att det är nåt med det här som inte stämmer. Mina dagar verkar fortfarande inte räcka till. Hur långa dagarnas ljus än är.

Men jag klagar egentligen inte. Jag är himla nöjd med alltsammans. Känner att det jobbar på i skallen på mig ändå nämligen. Då och då dyker det upp idéer som jag plitar ner på papperslappar. Hinner inte åtgärda dem exakt på sekunden, men de finns ju där ändå, det kommer att bli så bra när jag är igenom det här lite uppslukande lässtadiet.

Snart ska jag hinna ägna mig åt de fantastiskt ljusa och långa dagarna. Snart snart.