onsdag 29 februari 2012

En ny högtidsdag

Vilken utmärkt dag för att skapa en ny tradition, en ceremoni, en högtid, något som måste göras på Skottårsdagen. För en dag som kommer bara vart fjärde år är magisk. Det hör man ju på namnet förrresten. Smaka på det: skottår-skottår-skottår-skottår.

Det bara smäller i skallen på en av saker som kan hända en sån här dag. Det finns folk som fyller år idag. Att vart fjärde år få fira sin "riktiga" födelsedag. (Grattis ifall du hör till dem, magiskt.) För övrigt så får ju kvinnor passa på att fria under skottåret. Det får de ju aldrig göra annars. (Passa på, kvinns.) Och allt det här för att justera tiden. Att vi liksom varje år drar över tiden lite grann. Så kommer skottåret dragandes med all den här magin. Perfekt!

Ja. Jag känner på mig att det kan finnas många olika slag av högtider att inrätta den här dan. En glädjeritual, fira våren (hoppas verkligen på våren). Eller om det är nåt farligt som ska motas? En seans för alla hemskheter som försöker stjäla den extra tiden? Själv är jag väl lagd åt att det är något som måste göras för att inte alla slussar till eländet ska öppnas, så jag planerar en rit mot hemskheter. Oknytt, akta er, säger jag bara.

Så vad firar ni idag?

tisdag 28 februari 2012

Slumpartikel i wikipedia

Ljuvliga Wikipedia. För idag har jag slagit upp en slumpartikel. Då landade jag på "Överflödsförordningen". Gå själv och slå upp i Wikipedia kolla in överflödsordningen eller tryck på slumpartikel och låt dig ledas åt det håll som du mest känner dig lockad av.

måndag 27 februari 2012

Fem ord att inspirerars av

En skrivövning som jag både gjort själv flera gånger på olika skrivkurser och använt på egna skrivkurser tänkte jag prångla ut idag. Den handlar om att välja en viss sorts ord. Så här kommer den:

Ta fram papper och en penna. Eller använd dator/telefon, vad du nu vill skriva på. Och för att göra det här krävs att man är okej med att skriva ner vad som först ramlar ner ur skallen. Börjar man tänka, då har man redan planerat och det är inte meningen. Det ska bara vara det som ligger närmast till hands, så trots beskrivningarna nedan lägg inte ner för mycket tid på att fundera på betydelse. Så papper och penna, eller än hellre kommentera i det här inlägget med de ord du associerar till. Dina ord ska utgå från följande beskrivningar:

  1. Ett mjukt ord.
  2. Ett vasst ord.
  3. Ett runt ord.
  4. Ett blått ord.
  5. Och inför detta sista ord får du faktiskt fundera lite, kanske rent av något ord du gått och mumlat på ett tag: Ett ord du längtar efter att få använda.


Vad ska man göra med sina ord? Ja, del två innebär att du får plocka fram telefonen eller annan äggklocksliknande mojäng för att ställa in den på max 12 min och skriva en text där samtliga av dina ord ingår. Skulle det vara en skrivkurs så kunde du drabbas av att orden skrivits på lappar och du fått dra 5 ord, kanske nåt av dina, troligen flera av nån annans ord. Men just nu får du hålla till godo med dina egna ord.

Och blir du riktigt ivrig så föreslår jag att du söker dig vidare till länken Skrivkurser och kommer på kurs. Du kan efter din 10 minuters övning, titta igenom din text och peta lite vidare i den om du vill eller välj en annan text som du vill skicka in.


söndag 26 februari 2012

Sov gott

Om man är trött vill man lägga sig. Det är också rimligt att tänka sig att man inte kan låta fiktiva personer vaka i all evighet. Om man nu inte skriver om insomnia förstås. Sovplatser finns det mängder av. Beroende på var man nu råkat placera sin person. Säng, men hur ser den ut? Bäddad? Många kuddar? Tält och sovsäck där benen kläms ihop? Utomhus, kanske som hemlös eller nomad? Under en gran? Ingrävd i snö? Hur folk sover är fascinerande. Kanske också för att man sällan vandrar in i folks sovrum för att ja, hänga där. Att sova och sängar är intimt.

Den som sover blundar och har inte längre full kontroll, man blir försvarslös. Vad händer medan man sover? Vad händer i mörkret?

lördag 25 februari 2012

favoritmonster

När jag var liten åkte vi till avstjälpningen för att föra bort något, vad det nu var, och ovanför alla slängda grejer cirklade måsar i mängd. Rena rama mås-partyt. Jag tyckte det såg fint ut att glida omkring i luften. Sedan tittade jag ner mot skräpet, deras kalasbord. Där satt han. Råttan. Glodde ut över sitt paradis. Och så vände han på huvudet och tittade på mig.

En råtta kan ta sig igenom ett 20 mm litet hål.
En råtta kan klättra upp innanför en lodrät vägg.
En råtta kan hoppa en meter utan ansats.

Om man vill skriva om något skrämmande, är det en god idé att begrunda sina egna favoritmonster.

fredag 24 februari 2012

En prinsessa föddes igår

En prinsessa föddes igår. Vilket får mig att tänka på sagor. Förstås. T.ex. Askungen. Hon den där med de små fötterna. De irriterande små fötterna. (Erkänner, mina fötter skulle inte gå in i de där glasskorna.) Och elaka styvsystrar och elak styvmor. Kanske Askungen bara var bortskämd och överdrev det där med allt städande? Hon hade definitivt problem med nyfamiljkonceptet. Kanske det inte alls var för att hon städat så tusans som inte hann fixa en klänning? (Strunt samma att jag blandar ihop Disney och den nedskrivna texten.) Askungen kanske hade slöat medan styvsystrarna sydde fingrarna blodiga. Man kunde ju faktiskt tänka sig många sidor och förklaringar. Och hur är det med kungen? Vad håller han på med? Har man ju hört vad kungar gör.

Och Snövit. Suck den. (Snö? som om det skulle vara höjden av ljuvlighet.) Med alla de där småväxta farbröderna med minst sagt perverterade namn. Glader? Toker? Butter? Prosit? Kloker? Blyger? Trötter? Vad är det för epitet egentligen? Det måste ju ha nåt större symbolvärde än att bara vara på gott humör, galen, skitsur, nysa, ha förstånd, bortkommen (as if) och sömnig. Liiiiite platt om det inte är mer än så. Alltså finns det rimligtvis mer att fundera på. Som den nekrofila prinsen. Naturligtvis ännu en styvmor. Elak. En modemedveten dam som gärna vill vara i centrum. Vad är det för fel på det?

Nej jag ska inte fundera mer på sagor. En prinsessa föddes igår... är bara en så läcker inledning.

torsdag 23 februari 2012

Människor man möter

Igår när jag var ute och gick så mötte jag en ung tjej. Det snöade rätt mycket så folk gick och glodde ner i marken för att slippa våta flingor i ögonen. Jag gjorde det också, men tittade upp ett tag, precis när jag mötte henne. Hon hade svept in sig ordentligt. Det jag såg var huvudet där hon dragit en mössa ända ner till ögonen, runt hakan hade hon snurrat en halsduk och för ögonen hade hon solglasögon. Hon var antagligen den enda som kunde gå rakt fram och titta upp. Jag började fundera på hur man blir så förståndig. För det var det jag tänkte. O så förståndigt, tänkte jag när jag fort vände ner mitt eget ansikte igen. Bara för att hon virat in sig så blev hon tydlig för mig, en viss sorts karaktär. En förståndig. Men samtidigt var det något med solglasögonen, formen på dem, som också gav något mer åt henne. En medvetenhet om vad hon har på sig. Inte bara för att hon är förståndig.

Att ge människor man möter berättelser som de antagligen aldrig skulle vidkännas, bara titta på hur de är klädda, hur de rör sig och vad de döljer. Vad döljer sig under en ung tjejs invirade ansikte? För tänk om det är något mer? Om det är något med ansiktet i sig? Hon kanske inte alls är förståndig. Hon kanske skäms över sin haka. Eller är kändis. Eller har fjäll?

onsdag 22 februari 2012

Språklig kommunikation från hög höjd

Kommunikation från hög höjd har vi just nu ute på den snöiga höghusgården. Mina barn har skrivit enorma Hello, Hejsan, Moi, Hei genom att trampa upp spår. Det får mig (nästan) osökt att tänka på språk. Närmare bestämt dialekter i text.

Läste någonstans, minns inte vem, men någon stor och känd författare som å det bestämdaste avrådde från att använda dialekt i text. Jag är inte okej med det. Jag tycker rätt bra om att läsa dialekt i text. Det ger ett annat ljud, ett visst karaktärsdrag åt den som talar dialekt. Detsamma gäller slang eller som det kan vara i Finland, vissa finska ord. Eller engelska ord. Jag tror inte att man ska överdriva användningen, inte skriva hela grejen så att den egentligen bara ger vissa läsare, de som kan förstå. Men det är förstås en smakfråga.

Det finns ju olika sätt att smyga in översättningar. När jag använt gamla ord för någonting, senast ordet "bölhuvud" så lät jag det lite senare i berättelsen komma fram att personen kallats så för sin tjurskallighet. Utan att påpeka att det är vad ordet betyder. I synnerhet som just ordet "bölhuvud" är ett fenomenalt skällsord som går att förstå hur bra som helst ändå. Tror inte heller att mina barn hade behövt översätta Hello och Hejsan till Moi och Hei, men de ville gärna inkludera alla i huset i kommunikationen.

tisdag 21 februari 2012

Bekant miljö för huvudpersonen

Att beskriva en miljö var förr tämligen enkelt, man skrev om miljön över x antal sidor. Något som får läsare idag att snabbt slänga boken åt sidan eller bläddra framåt. Det finns förstås lösningar på att få miljön att framträda utan att lägga ut alltför många detaljer om bladens form och vägens vindlingar. Knepigt blir det när man ska beskriva en miljö som är bekant för den ur vars perspektiv det upplevs. För då står den inte där och kollar in alla vinklar och vrån.

Ett sätt är att låta person komma hem efter lång frånvaro. Hem till det trygga invanda som den kan få uppleva genom alla sinnen. För det gör man. När jag kommer till min favoritplats, eller kanske en av dem, där jag inte varit på länge så brukar jag ofta blunda. Alltså synsinnet är minst viktigt och blir ofta lite som forna tiders miljöbeskrivning. Viktigare att skildra ljud, dofter, smaker och hur det känns under fötter och händer. För mig var det havet, lite tång och kanske lite ruttet också, vågskvalp och vinden, barfota mot en klippa som är sträv. Och jo, jag använde också synen, insåg att jag brukar titta på vissa saker, bara för att kolla att de kvar. En brygga till vänster, check. Husen ute på öarna, check. Fågelskit längs klipporna, check. För övrigt var det rätt skönt att låtsas vara där man helst vill vara även om man inte vill sätta sig ner i fågelskiten.

måndag 20 februari 2012

Skriv om ljus

Ljuset är på väg tillbaka. Insåg jag då jag blåste ut ljusen för de kändes lite onödiga. Det fick mig också att besluta mig för att skriva om ljus idag.

Gryning och soluppgång. Det är väl rätt tid att fundera på hoppfullhet när mörkret håller på att släppa greppet. Och dessutom tror jag att det kan behövas ett stråk av ljus, en lykta åtminstone. Dagen ska alltså ägnas åt att samla ord kring ljus. Minst 10 stycken. Men det får inte vara sådana ord som jag hittar på själv utan de måste komma utifrån. Från text eller någon annan. Däremot är associationerna mina. Mot ljuset alltså.

söndag 19 februari 2012

Författare, men hur?

Visst är det spännande med listor? Bara kolla in den här refuserade författare. Ett celebert sällskap. Det är sånt jag tänker på medan jag väntar.

Och vill man har fler listor så kan man alltid följa mitt lästips The 38 Most Common Fiction Writing Mistakes. Den är liksom Listan.

Annat jag tänker på är Neil Gaimans skrivtips. Alltså hur gör man? Svar: Skriv.

lördag 18 februari 2012

Betraktandets problem

Både igår och idag har jag skrivit om att se. Det oroar mig lite. Jag tänker på att det i början av Twilight finns ett antal sidor där karaktärerna använder tittandet som nånslags slit och släng grej. Alltså deras blickar far omkring så att det är riktigt hemskt hur ont det måste göra i ögonen. Prova bara! Om man tittar åt vänster och höger och kastar en snabb blick nånstans och tittar ner och tittar upp och tittar förbi och glor inåt och stirrar ut i luften och så åt vänster igen och dessutom ska möta någons blick, ja då gör det till slut ont i ögonen. Så jag oroar mig för att ha skrivit om att se, om att betrakta och om att bli sedd. Jag vill verkligen inte få ihop något ögonsnurrande à la Twilight.

fredag 17 februari 2012

Trappstegsmodellen

trappa


Trappan är tom. Det är till och med solsken. Den ljusgula väggen är så belyst att den är vit. Om man tittar noga kan man se att trappstegen är nötta av fötter som trampat upp och ner. Går man in genom dörren kommer man in i de sociala spelreglernas helvete. Där inne är det inte solsken. Där är det blickar som mäter dig uppifrån och ner. Du är alltid för lång. För kort. För tjock. För sminkad. För finnig. Du har ful och stor näsa. Du är till och med för snygg. Du har för dyra kläder. Vad fan glor du på? Fan vad du luktar illa.

Utom om det är du som sätter reglerna för spelet förstås. Vad säger du när du står i trappan och någon går förbi? Någon av de där som råkar lyfta blicken och möta din.

torsdag 16 februari 2012

Någon är INTE död

Men så irriterad jag blir när fanskapet inte kan dö. Alltså förslag på utstuderad, gärna blodig och kladdig död mottages. För just nu är det kliniskt. Rent och snyggt och bara ligger där och ser ut som om hon lever fast jag vet att hon är alldeles stendöd. Ändå, så fort jag tittar närmare på henne så börjar jag undra. Ska hon återuppstå? Ska hon bli en galen "stalker"? Det får inte hända! Hon måste bort! Måste finnas ett bra sätt att få typen att ligga still.

onsdag 15 februari 2012

Vad hände innan man sa att Cirkeln är sluten?

Beväpnad till tänderna.
Blod är tjockare än vatten.
Cirkeln är sluten.
Dansa efter någons pipa.
Det är hugget som stucket.

Hur började man säga sånt där? Var det nån som filat tänderna? Stod man och kollade att "ser man på blodet rinner inte så fort när man biter" med de där filade tänderna och då såg man ju att blodet var tjockt? Alltså bokstavligen, vad gjorde någon då uttrycken uppstod och man står där och säger att "Cirkeln är sluten"? Visst, det kan ju vara så att det var symboliskt, men ändå, det finns konkreta möjligheter också. Att dansa efter en pipa, liksom. Eller hur? Det är förstås hugget som stucket med det.

tisdag 14 februari 2012

alla dessa hjärtan

Alla hjärtans dag, valentine's day. Det känns ganska choklad och kort med hjärtan på. Käääärlek. Och ja, lite kladdigt på något vis. Man sitter där med chokladbiten inklämd mellan fingrarna och hjärtat smälter. Eftersom det är fruktansvärda mängder hjärtligheter omkring folk idag föreslår jag synonymer:

blodpump, dunkdunk, köttbit, pulsslagare, barmbrännare, klickmaskin, kärna, mittpunkt, muskulärt organ beläget mellan lungorna, rytmgrejen och mera köttköttkött.


måndag 13 februari 2012

Spöregn som får håret att klibba längs kinderna ska det vara

Fel sorts väder ska det vara. Jag tror jag lagt in allt för mycket solsken och värme. Måste få igång lite regn. Blåst och storm. Hagelskur. Stora hagel, som tennisbollar. Inte snö. Det är ändå sommar. Att fundera på väder är inte lätt, först vill man att det ska vara lite bakgrundsjox och så inser man att ett spöregn på rätt plats gör saker lerigt och svårt att röra sig i. Dessutom börjar håret klibba längs kinderna. Och det droppar in under skjortan. Man fryser. Och framför allt så behöver man hitta en plats att värma sig på.

torsdag 9 februari 2012

ord öfveri

funderar på följande ord:

andpusten, dagtruten, enhyggd, krummel-fingrad, näva-svag, ribalder, ymla, åter-nakke

Tryck här ifall du behöver:
facit för "rätt" förklaring

onsdag 8 februari 2012

Vinklad

Igår på den kurs i kreativt skrivande som jag håller en gång i veckan delade jag ut en bild av Picasso. En av de där med många vinklar. Orsaken var naturligtvis ytterst självisk. Jag gillar bilden. Det där med att betrakta ur olika perspektiv. Framifrån, från sidan osv. Jag tänkte mig en konkret idé, att man faktiskt ser ut så, alltså att om man talar med folk så står de på olika ställen och ser mig från olika håll och som ännu mer konkret, ifall nån ser ut så där hur betraktar den personen andra människor eller hur gör man själv om man möter en sådan person som är avig i ansiktet. Ja och man kan ju naturligtvis också använda bilden för att placera sin person på ett museum. För övrigt så målade Picasso inte endast folk från märkliga håll. Så det finns mer att inspireras av. Man kan t.ex. kolla in samlingarna på Picasso museum, Malaga för andra bilder.

tisdag 7 februari 2012

10 grejer på mitt skrivbord


  1. Symaskin
  2. Blyertspenna
  3. Post it-lappar
  4. Linjal
  5. Lap top
  6. Blistex lip-balm
  7. Liten tavla av V. Ringbom, den heter Hurra!
  8. Anteckningsbok
  9. Solfjäder
  10. Senaste numret av Filter
Jag gillar listor. Och sånt man har på sitt skrivbord, speciellt om man som jag brukar överbelasta skrivbord är konkret. 10 ord att välja mellan. Dessutom är det ett urval. Jag lovar, jag har betydligt mer grejer på skrivbordet än 10 stycken. Förresten så ljuger jag också. Jag har faktiskt inte alla de där grejerna på mitt skrivbord. Så här gör jag upp en lista på 10 grejer och dessutom ljuger jag. Det är så man gör eller hur? Plockar ord som är konkreta och som betyder något och skriver om dem och så lägger man till vissa saker för det såg bättre ut och passade in. Så vad har man egentligen på sitt skrivbord? Eller vad har min huvudperson på sitt skrivbord? Inte mina grejer i alla fall.


måndag 6 februari 2012

god och inte så god

Tänk dig en hjälte utan problem.





Det blir en ganska tråkig typ. Bäst att ge hjälten någon svaghet. Gärna en mängd problem. Relationsproblem. Dåligt minne. Närsynt. Dålig andedräkt. Ful näsa. Min hjälte eller hjältinna råkar vara utsatt för dåligt minne och dessutom, ve och fasa, så är hon ung, vilket gör att äldre och mer erfarna kan passa på. En motsägelsefull kombination också, sviktande minne och ungdom. Så vad vill man ha i en hjälte? Det måste gå att känna igen sig, helst utan att skämmas förstås. Pinsamma hjältar, alltså med svagheter i multikvantitet gör mig också lite illa till mods. Så någonslags balans. Någonslags mänsklighet. En lista alltså, fem goda sidor, fem dåliga.

söndag 5 februari 2012

Genius loci

Varför är vissa platser extra fascinerande? Tänk Paris, New York och London. Eller Småland, Helsingfors och valfri liten håla. Vad är allmängiltigt och låter sig tänjas över tid och rum så att man som läsare kan ta del av och framför allt förenas genom oberoende av kulturell utgångspunkt? Hur fångar man platsens ande? Genius loci. I skrift, bild, film, målningar, musik, fotografier, poesi och hur man nu vill kommunicera. För ibland när man läser, betraktar en bild så finns den där, anden eller känslan, som gör att man är med. Att man kan vandra omkring på platsen och känna lukter, höra ljud.

Man kan förstås välja en plats man känner till, men man kan också välja något man inget vet om och strö in sådant man känner väl.

Vad finns i rummet du sitter just nu som gör det speciellt?

I mitt rum finns tavlor gjorda av en sedan länge död släkting, gitarrer, ett matsalsbord och jag kan känna doften av äpplen från fruktkorgen, det prasslar från någon som läser en tidning, utifrån hörs bilarna. Det står en burk med målfärg på golvet. Högst upp på en hylla finns en brun trälåda. Om man plockar ner den, har den två haspar som man vrider runt för att öppna. Inuti finns gamla oljefärger och kolkritor. På något sätt förenas det där i mitt huvud just nu. Färg, tavlor och doften av äpplen. I det här rummet är färg och målandet genius loci. Så om man tar med sig det till en annan plats, vad händer då? I Paris? Småland? Eller valfri liten håla?

lördag 4 februari 2012

Hämnden

En hämnd bör vara gränslös, menar ett citat som tydligen sagts av Shakespeare. Ja. Vad kan man göra med hämnden? I de isländska sagorna hämnas de friskt. Greven av Montecristo handlar verkligen om att bygga upp hämnden, i detalj och under lång lång tid. Wuthering Heights förstås. I Bibeln finns en och annan hämnd. Beowulf. Illiaden. Moby Dick. Ondskan. Lisbeth Salander. Ja, Hamlet förstås. Och så vidare.

En person har utsatts för något som inte går att förlåta och vill hämnas, planerar sin hämnd och får tillfälle att utföra hämnden. Börja med att bestämma vad som hänt. Och gå sedan till hämnden. Gränslös, sa Shakespeare. Så passa på att ta ut svängarna. Det är åtminstone min plan.

Låt alla blommor blomma

Igår på ett seminarium påpekade en av deltagarna angående Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten att han har låtit blommor blomma samtidigt, som hägg och syren och dessutom kan man käka vinbär. Jag blev alldeles lycklig av tanken. Det är länge sedan jag läste boken så jag måste kolla upp det. Men trovärdighet blir lättare att förstå när man kan strunta i realistiskt sant och låta alla blommor blomma samtidigt för att det är rätt i just den värld som skildras. Dessutom stämmer det rätt väl med det jag övervägt ett tag, men tvekat inför, eftersom jag låtit mig hindras av vad som är realistiskt möjligt. Men varför ska det hindra mig om det inte hindrat Pär? Trovärdigt i den värld jag vill bygga, javisst. I verkligheten, aldrig. Inte ens vid extremt väder.

fredag 3 februari 2012

Jobbiga regler

Boken The 38 most common fiction writing mistakes (and how to avoid them) börjar med regeln: Kom inte med några ursäkter för att inte skriva. Jag har inte läst längre än så. För jag beslutade att jag inte har något att skylla på. Det finns ingen väg runt. Men det är en hemskt jobbig regel.

Att börja

"Jag vill inte göra dig illa."
En inledningsreplik som leder rakt ner i fördärvet. Eller?

torsdag 2 februari 2012

Tämja ord

Jej. Dikten klar. Och har skrivit på början av Bok Två. Ägnade tid åt att fundera på ord som: tämja, grön, unken och käpp. Användbara, tycker jag.

En leende käft

Jag ska skriva en dikt. Jag ska skriva en dikt. Jag ska skriva en dikt. Har lovat eller tillfrågats eller hur man nu ska säga det gått till och just nu försöker jag bara övertala mig själv att få det gjort. Annars skulle jag kunna säga att jag kan publicera den här, men det kan jag inte för det är en dikt som inte får läsas ännu. Ja, den kan förstås inte läsas just nu eftersom den alltså inte är skriven. Men tänkte sätta mig och göra det nu. Min inspiration för dikten är Alice i Underlandet. Så här kommer i stället ett litet stycke Alice som man kan låta hugga tag i fantasin:
How doth the little crocodile
Improve his shining tail,
And pour the waters of the Nile
On every golden scale

How cheerfully he seems to grin,
How neatly spreads his claws,
And welcomes little fishes in,
With gently smiling jaws!

onsdag 1 februari 2012

Ung man möter huvudpersonen

Just nu fascineras jag av en ung man som dykt upp i min text. Först verkade han helt förstörd, såg väldigt konstig ut. Så jag försöker ta reda på varför. Vad har hänt innan han dyker upp och träffar min huvudperson. Det är rätt kul. Jag gillar den här inledande fasen när man håller på att pröva sig fram. Man kan bara skriva. Vissa saker blir förstås bara skräp, men plötsligt växer det fram en person som man både tycker om och stör sig på. För jag är inte riktigt säker på hur det är med den unge mannen, han verkar inte riktigt vara den han först presenterade sig som. Så vem är han? Vad vill han? Varför vill han det? Och vad har hänt honom förut?

Ett löfte

Jag sitter och planerar ett manus. Eller snarare tre. Två är nästan klara. Det tredje är under hård planering. Därför kör jag igång det här, alltså Skrifva, för att prata om att skriva. För det finns visserligen många som gör det, men ingen annan är jag. Så tja, skrifva är vad jag ska göra. Det lovar jag. Här och på mina manus.