tisdag 21 februari 2012

Bekant miljö för huvudpersonen

Att beskriva en miljö var förr tämligen enkelt, man skrev om miljön över x antal sidor. Något som får läsare idag att snabbt slänga boken åt sidan eller bläddra framåt. Det finns förstås lösningar på att få miljön att framträda utan att lägga ut alltför många detaljer om bladens form och vägens vindlingar. Knepigt blir det när man ska beskriva en miljö som är bekant för den ur vars perspektiv det upplevs. För då står den inte där och kollar in alla vinklar och vrån.

Ett sätt är att låta person komma hem efter lång frånvaro. Hem till det trygga invanda som den kan få uppleva genom alla sinnen. För det gör man. När jag kommer till min favoritplats, eller kanske en av dem, där jag inte varit på länge så brukar jag ofta blunda. Alltså synsinnet är minst viktigt och blir ofta lite som forna tiders miljöbeskrivning. Viktigare att skildra ljud, dofter, smaker och hur det känns under fötter och händer. För mig var det havet, lite tång och kanske lite ruttet också, vågskvalp och vinden, barfota mot en klippa som är sträv. Och jo, jag använde också synen, insåg att jag brukar titta på vissa saker, bara för att kolla att de kvar. En brygga till vänster, check. Husen ute på öarna, check. Fågelskit längs klipporna, check. För övrigt var det rätt skönt att låtsas vara där man helst vill vara även om man inte vill sätta sig ner i fågelskiten.

Inga kommentarer: