söndag 5 februari 2012

Genius loci

Varför är vissa platser extra fascinerande? Tänk Paris, New York och London. Eller Småland, Helsingfors och valfri liten håla. Vad är allmängiltigt och låter sig tänjas över tid och rum så att man som läsare kan ta del av och framför allt förenas genom oberoende av kulturell utgångspunkt? Hur fångar man platsens ande? Genius loci. I skrift, bild, film, målningar, musik, fotografier, poesi och hur man nu vill kommunicera. För ibland när man läser, betraktar en bild så finns den där, anden eller känslan, som gör att man är med. Att man kan vandra omkring på platsen och känna lukter, höra ljud.

Man kan förstås välja en plats man känner till, men man kan också välja något man inget vet om och strö in sådant man känner väl.

Vad finns i rummet du sitter just nu som gör det speciellt?

I mitt rum finns tavlor gjorda av en sedan länge död släkting, gitarrer, ett matsalsbord och jag kan känna doften av äpplen från fruktkorgen, det prasslar från någon som läser en tidning, utifrån hörs bilarna. Det står en burk med målfärg på golvet. Högst upp på en hylla finns en brun trälåda. Om man plockar ner den, har den två haspar som man vrider runt för att öppna. Inuti finns gamla oljefärger och kolkritor. På något sätt förenas det där i mitt huvud just nu. Färg, tavlor och doften av äpplen. I det här rummet är färg och målandet genius loci. Så om man tar med sig det till en annan plats, vad händer då? I Paris? Småland? Eller valfri liten håla?

Inga kommentarer: