torsdag 23 februari 2012

Människor man möter

Igår när jag var ute och gick så mötte jag en ung tjej. Det snöade rätt mycket så folk gick och glodde ner i marken för att slippa våta flingor i ögonen. Jag gjorde det också, men tittade upp ett tag, precis när jag mötte henne. Hon hade svept in sig ordentligt. Det jag såg var huvudet där hon dragit en mössa ända ner till ögonen, runt hakan hade hon snurrat en halsduk och för ögonen hade hon solglasögon. Hon var antagligen den enda som kunde gå rakt fram och titta upp. Jag började fundera på hur man blir så förståndig. För det var det jag tänkte. O så förståndigt, tänkte jag när jag fort vände ner mitt eget ansikte igen. Bara för att hon virat in sig så blev hon tydlig för mig, en viss sorts karaktär. En förståndig. Men samtidigt var det något med solglasögonen, formen på dem, som också gav något mer åt henne. En medvetenhet om vad hon har på sig. Inte bara för att hon är förståndig.

Att ge människor man möter berättelser som de antagligen aldrig skulle vidkännas, bara titta på hur de är klädda, hur de rör sig och vad de döljer. Vad döljer sig under en ung tjejs invirade ansikte? För tänk om det är något mer? Om det är något med ansiktet i sig? Hon kanske inte alls är förståndig. Hon kanske skäms över sin haka. Eller är kändis. Eller har fjäll?

2 kommentarer:

Nina sa...

Jag tror att hon hade fjäll.

Mia Skrifver sa...

Ooo jaa. Visst hade hon. Nu när jag tänker efter, jag tror jag såg något som stack fram där mellan glasögonen och hakan. Fjäll.