lördag 31 mars 2012

Redigerandets dramaturgi

Har kastat mej över utmejslingsarbetet. Alltså fördjupandet och dramatiserandet.

Man blir lite kung i det läget. Eller lite? Vad sitter jag och säger. Man blir så kung när man sitter och mejlsar ut den där texthögen så man blir typ kungarnas kung. För man vet liksom. Man ser och vet och kan. Och glad, glömde nästan, man blir så glad också.

Det är rena rama marionetteatern att vrida till och skruva om. "Du går dit och du stannar här", säger jag åt karaktärerna. "Du gillar ditt och du gillar datt", fortsätter jag. Och till min häpnad, inte en enda av dem har sagt emot idag. Tvärtom, en såg riktigt lättad ut när hon höjde på ögonbrynet åt mej, höjde så där, bra jobbat kungen.

Det kommer knappast att flyta på så här fint alla dagar. Men man ska vara kung de dagar man kan.

Ålderdomliga ord

Det händer att man blir petig med ord och vill förnya sej. Eller rent av "förgamla" sej i stället. Eller bara påminnas om ord som nån sagt förut. Då kan man kolla in den här bloggen Glömda ord som bjuder på en inspirerande blandning av ordsallad.

Det är bara att vraka och välja. Säg dem högt eller skriv i en text. Kanske en karaktär som svänger sej med en viss sorts vokabulär.

fredag 30 mars 2012

6 men inte siffran

Det är väl inget att hymla om. Så låt oss tala om 6. Och då menar jag inte siffran.

Hur många eländiga sexskildringar har ni läst? Man kan få ange både antal och om man insisterar komma med talande exempel. Själv avrundar jag med att säga att jag har läst alldeles för många usla sexskildringar. Alldeles för många. Senast en jag skrev själv ...

Men varför är det så svårt att skriva om sex utan att det blir pinsamt eller oigenkännbart? Varför får man lust att skratta eller möjligen gråta när två personer placeras i en intim scen och börjar kladda på varann?

Marängfluff, undervisning i hur man ska göra eller bara inklämt som, ähum, färggrann exercis. Kan nog störa mej på andra saker också, men har störst problem med märäng, inskolning och exercis. Möjligen läser jag fel böcker.

Så hur tycker jag att sex ska skildras? Det beror på vad som är meningen med sexet. För jag tror att man inte ska slänga in sex för att pigga upp en berättelse, det piggar inte upp. Omotiverad sex, inte bra. Precis som allt annat man låter sina karaktärer pyssla med, så behöver sexet betyda nåt. Å om det betyder nåt, ja då ni, då blir det alldeles otroligt trevligt att sex inte bara är en siffra.

torsdag 29 mars 2012

Automatsvar out of office

Om jag ägnade mej åt att skicka automatiska svarsmejl idag, så skulle det stå out of office. Om jag ägnade mej åt att förklara varför jag är out of office så skulle jag säga att jag är på väg till huvudstaden. Om jag ägnade mej åt att berätta vad jag ska göra i huvudstaden så skulle jag säga att jag ska på ett möte. Om jag ägnade mej åt att säga vad det är för ett möte så skulle jag troligtvis inte vara så detaljerad i det där out of office-mejlet. Tillbaka imorrn.

onsdag 28 mars 2012

Dyrka upp lås med kofot, bankkort eller alohamora

Har ägnat nån timme åt att undersöka låsanordningar. Alltså gammaldags. Tusans många gamla lås finns det.

Gav upp. Vill inte ha lås med nyckel. Men det måste förstås vara lite knepigt. För lås ska öppnas. Vad ska man annars med lås till? Lås kräver sina brottslingar. Om det sen är kofot, bankkort, alohamora eller nåt annat knep som gäller. Upp ska låset.

Satte mej bekvämt och blundade en stund medan jag började föreställa mej hur mitt lås ska se ut. Hur det ska stängas och öppnas. Mest öppnas förstås.

Gav upp det med. För jag såg nada, eller bara nycklar. Så då skrev jag det. Den kära N. visade sej vara ytterst bevandrad i låsuppdyrkning och hittade alla hakar och jox som behövdes. Det visste jag inte att han var bra på. Najs att jag vet det nu.

Bakgrundstextens vara eller inte vara

Det finns författare som aldrig talar om sina texter innan de är klara. Det finns författare som talar om dem hur mycket som helst. I detalj. Både före och efter. I synnerhet efteråt. Philip Pullman till exempel. Och Bodil Malmsten imponerade nyligen i Babel genom att tala om en text som hon brottats med länge utan att få till det. Själv ligger jag och skvalpar nånstans mitt i.

Å vad jag velar. Satt i cirka tusen timmar och petade i en bakgrundstext. Eller en text som jag inte tror att nånsin ska bli nåt annat än bakgrund, fast sen har den börjat störa mej och ploppa upp i skallen och komma med nya förslag på utveckling och inveckling. Fatta, säger jag då, fatta att jag skrivit och gått vidare. Spinoff svarar bakgrundstexten och gör sig viktig.

Och hur patetiskt är det att sitta och snacka med en bakgrundstext. Jag upprepar. Bakgrundstext. Alltså per definition ska den hålla käften och hålla sej precis där den liksom ska hålla sej, alltså i bakgrunden.

Men så sitter jag där och målar upp spinoffscener och tänk om ... scenarier. Ända tills jag påminner mej själv, med torr röst, kära du, bakgrund, ganska lamt och tamt för att inte tala om platt och slitet.

Så vad gör jag då? Arma mänska. Jäkla dåre. Jag trycker på send. Skickar iväg min simpla bakgrund. Sen sitter jag där och undrar. Ska man faktiskt tala om sina texter, spec sina bakgrundsplattityder, tänker jag, skrivkursknarkaren?

Ska bakgrunden dissekeras, kommer korthuset att rämna och där står man med sin inte tillräckligt vältvättade hals, smutsränderna kanske aldrig går ur. Så ska man det, undrar jag, tala om bakgrundsbruset? Ska man över huvud taget tala om det man skriver? (Självhävdelse skriker Jante och Luther i kör.)

tisdag 27 mars 2012

Miljonärens dilemma

Har precis vunnit 4 miljoner pund. Det tragiska är att jag inte vågar trycka på länken. Så jag försöker intala mej själv att jag inte behöver 4 miljoner pund. Att jag är nöjd med vad jag har. Det går så där.

Men mest känns det som en enorm frestelse och som ett hån. Jag tycker att om de besvärar sej med att meddela mej vad jag vunnit så kan de lägga in det på kontot direkt.

Kommer på rätt många saker att göra för 4 miljoner pund.

"Hon stängde portföljen och gick ut ur banken. När hon kommit runt hörnet stannade hon och log."

Streetcombing med kamera och skrivbok

Kamma gatorna idag. Direkt översatt från engelskans streetcombing. Eller för att ytterligare precisera, en övning som vi pysslade med på skrivkursen under helgen. Jag skickade ut folket i duggregnet för att samla på sig intryck av omgivningen. Lite så där som folk gör på främmande stränder när de är utrikes och kommer hem med ytterligare en laddning snäckor och vita släta stenar. Fast i Pargas var det enorm brist på vita släta stenar.

Däremot fanns den en ytterst fascinerande burk med torkade maskar vid bryggan.

Kan inte garantera att ni hittar torkade maskar. Föreslår att ni medför kamera/mobilkamera och skrivbok och samlar detaljer. Ut och vandra med er, på lunchpausen eller i andra skarvar. Ni kan behöva en promenad, åtminstone där jag sitter ser det ut som om man slipper duggregn, som inte är så bra för bläckskriften i skrivboken.

måndag 26 mars 2012

Skriva det som gör ont

Det som gör mest ont. De brukar säga att man ska skriva om det som gör ont. Hur gör man det egentligen?

Om det gör så ont att man inte riktigt får luft när man tänker på det. Om man inte tänker på det för då går man sönder. Man samlar alla skärvorna och förvarar dem någonstans djupt inuti. Vårdar dem kanske. Eller låtsas att de inte finns.

Och så vissa dagar tar man fram dem och slänger dem ur sej. Vräker ut dem. Vet ni hur det låter när man tar det där som gör ont och låter det befrias?

Man kan inte ta allt på en gång. Då går det inte. Man kan ta en bit. En liten liten pyttebit som kan växa till något annat. Man, som är jag, låter det där som har skavt och är snett bli en liten minimal struntbit av nåt annat. En liten kärna bara. Jag lindar in den i min text och det mår den bra av. Och när jag gjort det då kan jag andas igen. Då kan jag säga att idag skulle min mamma ha fyllt år.


söndag 25 mars 2012

10 stycken maträtter

Gör en lista på 10 stycken maträtter i ditt liv. Det kan vara mat du tyckt extra mycket om. Eller mat du tvingats äta. Börja med att göra en lista på 10 maträtter som betyder något för dej.

Välj sedan en av dem och skriv om den. Maträtten du väljer ska vara en avgörande del av din text. Du kan äta den. Du kan tillräda den från ett recept. Du kan också bjuda vän eller fiende på din måltid. Kanske du slänger bort maten. Eller så är du hungrig. Du:et behöver inte bokstavligen vara du, det kan naturligtvis vara ett fiktivt du. Huvudsaken är att maten spelar en avgörande roll i din text. Om du blir riktigt hungrig så kan du fortsätta på övriga maträtter i din lista.

På min egen lista står det bland annat dillkött, pizza i Fuengirola, svärdfisk och allting från MacDonalds, två är najs, två är det inte. Och jag skrev om dillkött. Alltså det där med snorfärgad sås som serverades under skoltiden. Serverad med en stor slev och ett klatschigt blurp och med en svag lukt av något som fick det att gå lite runt i magen. Det var knäckebrödsdagarna. Det fanns till och med extra mycket knäckebröd när det blurpades ut dillkött.

lördag 24 mars 2012

Hur möts Janus ansikten?

Janus, en gud med två ansikten. Ibland fyra. Men om vi utgår från de där två (jag är ändå inte så bra på att räkna, så två blir lagom). Alltså den där bleka romerska guden som ser både framåt och bakåt. Vilken koll han ska ha, eller hade i alla fall. Om han nu är död? De kanske är odödliga de där romerska gudarna även om romarriket inte är precis vad det varit. Så anhängarskaran har något decimerats.

Men att kunna glo så där åt båda hållen. Ingen visar obscena gester bakom ryggen på en. Och om de ändå gör det, ojojoj. För man är ju inte gud för intet.

Det så klart, när det börjar handla om mer mänskliga delade ansikten ploppar Dr Jekyll och Mr Hyde osökt upp. Ingen mysig kombination. Där ser man hur eländigt det blir när vetenskapen blandar sej i Janus ansikten. Gudar har mer power än människor. Okej, sparkar kanske in öppna dörrar med den kommentaren, men tja, varför sparka stängda dörrar och få ont i foten.


Hur som helst. Tänk dej en karaktär som är två till synes motsatta saker samtidigt. Man kan använda det hur man vill. Psykiskt, fysiskt, socialt. Huvudsaken är att man funderar på hur en karaktär blir mer än bara på ett sätt. Helst motstridig. Hur fungerar man då? När är den ena sidan viktigare än den andra? Och möts de olika sidorna? Vad tycker omgivningen? Väljer du fysiskt så hur gör man saker i hemlighet för en sån? Om du föredrar psykiskt, hur står det till i skallen på karaktären? Och socialt, tja, där kan man säkert plocka fram inspiration ur det egna livet och hur man beter sej bland olika grupper.

fredag 23 mars 2012

Visst är det vackert väder idag, igen

Varför är man så fokuserad på väder, så där i allmänhet? Om man inte har nåt annat att säga så visst sjutton kan man berätta för varann att det är vackert väder. (För man är ju ensam om att ha märkt det.)

Igår var det alltså vackert väder. Jag sa det åt nån. Sen gick jag vidare. Och sen skulle jag på ett möte och visst lyckades jag öppna samtalet med vädret, och det var förstås samma väder igen. "Väder blabla vackert solen blablabla värme".

Och så kommer jag hem och tittar på det jag skriver om och jaaa då. Det är solsken hela vägen. Hela vägen. I shit you not. Det är dags för lite regn. Man kan inte ha en nordiskt inspirerad sommar utan skyfall. Och det vet man ju hur det går sen. För efter regn kommer solsken.

Visst är det vackert väder idag?

torsdag 22 mars 2012

Skicka in manus till förlag

Om man funderar på frågor kring att skicka in sitt manus till ett förlag, oberoende om vi talar om Sverige eller Svenskfinland tycker jag att man ska passa på att kolla in Debutantbloggen som fått svar på frågor av Piratförlaget. Allt mellan följebrev till hur lång tid det tar får man veta. Framför allt tycker jag att de flesta svaren är tillräckligt vida för att kunna stämma överens med fler förlag än ett.

Men jag kan förstås ha fel. Fast, nä, det har jag inte. Och om jag skulle råka vara ute och cykla, så får nån förlagsredaktör gärna säga ifrån. Ifall man tycker att nåt mer behöver påpekas.

Händiga händer

Jag blev lite ivrig igår. Planerade helgens skrivkurs och har nu material för cirkus åtta kurser. Lite ivrig? Helt rabiat menar jag. Spridde ut alla böcker och papper och typ hela mej över golv och bord och funderade på allt mellan dialoger och lyrik. Och bilder och egenskaper och miljöer och så vidare i all oändlighet för åtta kurser. Samt vad jag egentligen vill säga om att skriva. Sånt som man ska tänka på, fast inte medan man skriver. Aldrig medan.

Mellan varven kollade jag bloggar och då tipsade bloggkommentatorerna om den här som är något knäpp men ändå tänk om ett helt folk hade små händer och det var något jättepraktiskt och magiskt med det. Något man liksom måste ha för att kunna funka. Så vad underlättas om man har en liten hand?

(Och man får inte säga att det skulle vara bra att ha när man försöker använda sina grova korvfingrar på telefonen. Språket kan behöva leva lite av felskrivningar gjorda med krofa gorvvingrar, profa lortflimrar, grova korvfingrar. Punkt.)

onsdag 21 mars 2012

Världspoesidagen lider mot sitt slut

Ja, man kan ju inte anklaga mej för att vara snabbast i stan eller på nätet men insåg att det är världspoesidagen. Så folks, ni kan bidra till en ökning av världspoesin genom diktmaraton.

Resfeber på okänd ort

Fick ett mejl där det stod: Resfeber? Det var från nåt av de där resebolagen förstås. Men jag vågade inte ens öppna mejlet, tryckte raskt på delete, för plötsligt kände jag att jepp, resfeber, det är vad jag har.

I vanliga fall brukar man kanske få resfeber precis innan en resa. Bli lite orolig i magen (inga detaljer på det) och få svårt att sova för ifall man inte vaknar när klockan ringer. Sånt.

Not Moi. Min resfeber är fiktiv.

Och naturligtvis finns det en lösning. Jag inser att till viss del beror det på att Maria skrev om vad hon får sina kicks av och kände igen mej. Ingen äkta fallskärmshoppning för mej, nej tack. Däremot jo tack till resfeber. En resa till okänd ort. Långtbortistan, eller ännu längre. Annan värld. Där ska huvudpersonen få ägna sej åt extremsporter på tidsenligt vis utan skyddsutrustning. Resfeber kan ju tolkas i två delar: resa och feber. Jag har redan börjat yra.

tisdag 20 mars 2012

En trollkarl steg av bussen

En trollkarl steg av bussen igår. Eller snarare en trollkvinna, trolldam. Jag borde kanske kalla henne häxa? Men det tar emot. För hon hade en cylinderhatt. I övrigt såg hon ut som folk gör mest.

Det kan ha funnits en kanin i hatten. Och långa dukremsor. Spelkort. Och såna där fula plastblommor.

Men cylinderhatten? Ja det får mej naturligtvis att tänka på Cornelis Vreeswijks sång om Cylinderhatten:
Cylinderhatt, cylinderhatt, säg minns Du forna dagar
Då societeten syntes, syntes Du i all Din glans.
Magnater och bankirer med cigarr och istermagar.
Bar upp Dig som en stolt symbol för makt och storfinans.
Förr satt du på en dignitär nu sitter du på sotare Pär.
Då fick Du endast bäras av en rik och mäktig man.
Nog är det väl beklagligt att det modet försvann.
Så. Kanske hon gillar att synas likt "societeten syntes"? Hon kanske vill bryta mot gängse normer. Eller så är hon en trendsättare? Snart kommer varenda tjej med känsla för stil att klämma in skallen i en cylinderhatt. I så fall vill jag definitivt ha en röd. Mörkröd. Och så en cigarr, men istermagen kan jag avstå.


En cylinderhatt alltså. På huvudet på en flicka. Hon stiger av bussen. Behöver man egentligen mer än så för att ha en karaktär? En av de där detaljerna som avviker från andra karaktärer, som gör att just den där sticker ut och går att minnas. Flicka i cylinderhatt.

måndag 19 mars 2012

Tortyr under medeltiden

Känsliga läsare ska inte läsa det här. Sorry. Kom tillbaks senare. Jag bara måste ge mej in i det. Det är äckligt. Och jag misstänker att jag har alldeles för stark förståelse för de där som stod längst fram under de offentliga bestraffningarna på medeltiden. Det är antagligen inte alls hälsosamt, men men, vilka fantastiskt vidriga grejer de hittade på. Så jag tänker skriva om dem. Vänd om ifall du är känslig. Läs nån annan blogg. Finns massor om mode och baka kakor och pyssla och läsa böcker och mammor och teknik och sex och feminism och författare och allt möjligt. Vad som nu kan intressera. Själv tänker jag dra iväg till medeltida tortyrkammare.

Jag börjar med att ta en titt på den specialkonstruerade tången som ska få bra fäste om tungan (hallå! om du är känslig så läs på egen risk). Extra bra fäste för att hålla i sladdriga tungor. Och med sladdrig menas både att tungan är sladdrig och att nån sladdrat för mycket. Knipa om och alltså dra ut tungan och kniv har varje torterarsnubbe att skära med. Sen var det slut på lögnerna och hädandet. Effektivt. (skrev jag effektivt? nej. det gjorde jag inte. jag skrev usch. gägägä skrev jag och rös.)

Och den här har ett eget namn och redan det borde ha fått mig att låta bli att läsa om den. Blodörn heter den. Blodörn. (Och jag skrev det två gånger som varning.) Man förstår att här har de tänkt till och att det är en bild av hur man ser ut efteråt. Jepp. Blodörn är en avrättningsmetod som innebär att man skär loss revbenen från ryggraden och fläker ut dem och lungorna till blodiga örnvingar. (Egentligen tror jag att min gräns gick där för vad jag riktigt vill föreställa mej. Borde jag lägga av nu?)

Och nummer tre handlar om att sakta men säkert skala av huden, med vass kniv.

Verkligen påhittiga under medeltiden. Allt för att bli av med sina brottslingar. De skulle liksom inte förvaras i något fängelse, alltså gäller det att få livet av dem i rask takt.

Ja jisses. Jag kommer inte att sova gott i natt. Förlåt.

Men hur äckligt allt det där än är så är det konkret. Det har namn och beskrivningar. Det går att "ta på", men den psykiska tortyren då? Det där som inte känns i skinnet men inuti. När det inte finns något att fästa blicken på. Medeltida tortyr är redskap och vi kan ju låtsas att vi kommit längre än så. Men sen har vi allt det där innan själva tortyren. En del av tortyren går/gick ut på att hota med, presentera tortyrkammaren och redskapen - innan man tar fram specialtången. Att vänta och inte veta. Att inget se. Att inte veta när.

En av mina karaktärer vill hitta de mest raffinerade straffmetoderna. Jag försöker ivra för behärskning. Det är inte lätt.

söndag 18 mars 2012

Öppna dörrars dag

En öppen dörr. Två vinglas som står ensamma kvar. Pilarna i en röd och en blå bukett. Men framförallt den öppna dörren.


Vad har hänt precis innan alla människor försvann från platsen? Och varför lämnade de vinet efter sig?

lördag 17 mars 2012

Ny skrivbok

Köpte en ny skrivbok. Men det tog otroligt lång tid att välja. Varför måste de ha så mycket ränder i alla skrivböcker? Jag vill ha vita sidor så att jag kan skriva åt alla möjliga håll och klotta och kleta precis som jag vill och inte som nån planerat att jag borde. Det här var en av de få som jag tänkte att jag kan stå ut med. Tycker att det är viktigt att trivas med sin skrivbok. Och att inte skämmas för den.

 

Vampyrens fängslande blick

Ska åka till Sibbo på måndan och prata vampyrer. Så därför ska jag nu dela med mig av ett litet utdrag ur Twilight, bok 1. Jag förstår att ni verkligen längtat efter att få SE det här. Det är från sid 22-24:
Jag tittade på och häpnade ...
Min blick for genast tillbaka ...
När hon tittade upp ...
... såg en av dem plötsligt på henne ...
Han såg på min bordsgranne i bråkdelen av en sekund innan hans mörka ögon vändes mot mina ...
Han tittade bort snabbt ...
... generat sänkte blicken ...
Den hastiga blicken ...
... instinktivt hade tittat upp ...
... tittade ner i bordet ...
Jag sneglade ...
Satt och stirrade ...
De andra tre tittade fortfarande bort ...
Blickarna hon kastade på ...
Under hela samtalet fladdrade min blick ...
De fortsatte att stirra ...
Medan jag iakttog dem tittade den yngste, en av dem som hette Cullen i efternamn, upp och mötte min blick, och den här gången såg jag uppenbar nyfikenhet i hans ögon.
Mitt förslag är en gymnastisk ögonövning. Utför alla dessa blickriktningar och se hur du mår efteråt. Och tänk på att allt detta händer i samma scen, det borde alltså gå att göra. Om du tycker att det blir lite väl mycket för dej personligen, bjud med några kompisar och spela olika roller och jag erkänner, jag tog inte med varenda fladdrande blick från dessa tre sidor. Lycka till!

Jag frånsäger mig allt ansvar för hur du mår efter gymnastikövningen.

fredag 16 mars 2012

Jag ska bara ...

Oj.

Har plötsligt så många bitar text att bena i att jag måste fundera. De hör till och med ihop. Så det är dags att tänka på struktur. Jag blir alldeles matt. Men vägrar skjuta upp. Vägrarvägrarvägrar.

Ska bara vänta på att de slutar spela Wii. Och på att vi ätit. Och på att jag inte känner mig så andfådd av tanken på struktur.

Träd måste åtminstone klättras i

Kollade på Game of Thrones igår (Finlands teve ligger före Sverige, ytterst ovanligt) (fast det är ändå ingen spoilervarning för svenskar på det jag ska säga om träd). Där höll en av brorsorna på att slakta sitt svärd genom att försöka hugga ner ett tjockt träd. Han var lite upprörd.

Jag tänkte på Låt den rätte komma in, när jag såg den där brorsan stå där och hugga i trädet. Där ägnar sig Oskar åt att knivhugga ett träd som han låtsas att är hans mobbare.

En annan som kapar träd med stor möda är Robinson Crouse. Det tar tid men han lyckas. Om de där två här ovan försöker med meningslöst huggande så är Robinson betydligt duktigare, han tämjer naturen. Och att tämja naturen är alltid ett gott mål. Håll dej till din allé, naturen.

Träd alltså. Man kan kolla in Bibeln om man vill också. Där har de visst ett äppelträd. Leder till syndafall.

Och Robin Hood har en hel skog att hänga i. Men skulle inte rekommendera att ni försöker högläsa den boken, lite väl långa och sega beskrivningar av den där skogen. (Tro mej, har försökt, gav upp.)

Och Jack har en bönstjälke att klänga i. Tjehovs Körsbärsträdgård. I Jane Eyre finns en hästkastanj. I nordisk mytologi finns Ygdrasil. Daphne gömmer sig i ett lagerträd. Kristina i Utvandrarna har sitt apelträd.

Träd har en funktion. De kan liksom inte vara kuliss. Alldeles för stora och tydliga. Man måste åtminstone klättra i dem eller hugga ner dem eller så låta dem tappa alla löv på en natt.

Som de lär säga i Guinea: "Runt ett blommande träd finns många insekter."
Håll koll på trädkramandet, det betyder grejer.

torsdag 15 mars 2012

Förolämpa en auktoritet

Måste fundera på brott och straff, igen. Speciellt brott. Kom fram till ett läge där jag måste tvärnita i skrivandet för att jag blev tvungen att överväga vad ett brott är.

Om det skulle vara så enkelt att man bara kan plocka bland sånt som stöld, slagsmål, misshandel, mord, våldtäkt, så skulle det vara, nåja knappast trevligt, men åtminstone bara att köra på. Men är det så lätt? Det tror jag inte. Utan för att något ska vara brottsligt beror det på vad den som har makten tycker. Brott är alltså avhängigt av vad auktoriteten anser. Godtyckligt och föränderligt beroende på humör också. Jag har en något lynnig auktoritetsperson, vilket gör att ena dan kan man skratta bort saker och andra dan skrattar man inte alls.

Just i det här fallet misstänker jag att det är någon form av förolämpning som får auktoriteten att reagera. För det behöver statueras exempel. Så folks! Om man ska förolämpa en auktoritet, vad säger man då? Vad får makten att känna sig påtrampad, eller åtminstone i behov att trycka ner så att skitsnacket inte upprepas? Rent av aldrig upprepas. Hur skulle ni förolämpa de som har mer makt?

onsdag 14 mars 2012

Biperson som förföljer, jagar eller är efterhängsen

Har sutttit och försökt vrida ur mej meningar om att vara förföljd. Det knepiga är inte att skriva det, utan att jag känner hur det börjar krypa längs skinnet på mej.

Alltså den där känslan av att inte vara ensam, att det är nån som tittar på en fast man inte vet var den är. Förföljd eller snarast jagad. Man ser sej över axeln. Springer. Det är rörelse i att vara förföljd.

Men egentligen är det inte den sorts förföljelse jag funderat mest på utan snarare den där bipersonen som man inte kan skaka av sig. Som klistrar sej fast vid huvudpersonen som lim. Som inte förstår att de där orden i personbeskrivningen faktiskt inte är positiva. Fantasifull eller alltså orealistisk. Ovanlig eller bara underlig. Trofast blir påflugen.

Jag har märkt att huvudpersonen håller på att tappa humöret trots att det är ganska klart att den här andra som hänger omkring och kletar sej fast inte mår helt okej. Och medan jag skriver på det här så vet jag hur det känns för huvudpersonen, hur jobbigt det är med nån som liksom klistrat fast. Tänk på såna där skämtprogram där nån, förslagsvis Mr Bean kladdat fast i nåt och så försöker han förflytta över det och det blir inte bättre för då har det kladdat vid nån annanstans.

Och jag försöker förstå bipersonen också. Hur man är när man inte lägger av. Vad som får en att fortsätta även om det är dött. Om alla signaler är, lägg av.

Lim, kladd, klet, gröt, slem, dvs. om jagad är rörelse så är den här andra sortens förföljelse nåt man sticker handen i och det är blött och kladdigt. Tänk Fear Factorys alla lådor med kackerlackor, ormar, skorpioner eller att äta maskar, tjurballe och vad allt de gör. Man mår lite illa medan man skriver om det, men man kan inte springa undan.

tisdag 13 mars 2012

Uppdrag utfört?

Fick ett sms igår.
Mission accomplished.
Uppdraget var alltså utfört. Men vilket uppdrag? Det hade jag noll koll på, däremot har jag inget större fel på fantasin.

Så här tänkte jag:
  1. Jag har låtit utföra ett mord och det gick bra.
  2. Personen som skickade messet har låtit utföra ett mord och skickade av misstag uppdatering till mej.
  3. Men så heter ju inte den där filmen.
  4. Personen ifråga har lyckats hacka sej in i en bank och har nu blivit fett rik (och självklart ska jag belönas för trogen och äkta vänskap).
  5. Jag har blivit anmäld till en sångtävling. Typ Voice of.
  6. Jag har blivit anmäld till en danstävling. Typ Let's dance.
  7. Jag har blivit anmäld till en matematiktävling. (Vet inte vilken typ det här är.)
  8. Personen ifråga har hoppat fallskärm, bungyjump eller annars bara från hög höjd.
  9. Personen ifråga har kommit in på en kurs i att lyckas i Hollywood. Med garanterad framgång.
  10. Personen ifråga vet vem som vinner Nobelpriset i litteratur eftersom den fifflat med vilka författare som får vara med.
  11. Personen ifråga har bränt upp mitt manus och trashat min hårdskiva och utplånat min existens.
  12. Jag har bett personen ifråga bränna mitt manus, trasha min hårdskiva, förstöra alla backups och vrida om mitt förvirrade minne - men inte utplåna min existens. (Varför gick jag inte hela vägen?)
Vad tror ni? Nåt av mina förslag eller har jag glömt att lägga in *ditt förslag* i min lista?

måndag 12 mars 2012

Skrivkurs trallalaa

Najs. Säger jag om att ha fått veta att min skrivkurs blir av. Alltså den jag ska hålla själv. Efter att ha a) börjat med den här bloggen b) går (och gått) två superinspirerande skrivkurser själv så känner jag hur jag riktigt bubblar av iver att få köra igång. Och vad är väl då bättre än att få hålla en skrivkurs som man gått och småfunderat på redan ett tag.

Så jag säger grattis till mig själv. Grattis jag.

Anställningsintervju för en karaktär

Hur ska man få en karaktär att fungera egentligen?

Själv skulle jag gärna betrakta det hela som en anställningsintervju. Alltså, ställ frågor till karaktären. Första frågan på en arbetsintervju brukar vara: Berätta lite om dig själv. Om din karaktär har nåt förstånd så kommer den med en motfråga och undrar om det är nåt speciellt du vill att den talar om. Men är det första mötet så kan det hända att den börjar med när den föddes och så håller den på tills du somnat. Om det är irrelevant för dig, avbryt och gå vidare.

Andra frågor som brukar ställas är vilka positiva egenskaper man har. Fråga din karaktär vad den är bra på. Det händer att vissa osäkra karaktärer tiger, men du ska envisas. Och har du väl koll på de positiva egenskaper så fråga om de negativa. Och börjar de slinka undan och dra fram de så vanliga på arbetsintervjuer negativa egenskaper som egentligen är bra, be din karaktär vara ärlig. Är man lat och småaktig så är man det.

Vad gör din karaktär på fritiden? Det säger rätt mycket om en person man inte träffat förr vad den håller på med privat.

Vad tror karaktären att den ägnar sig åt om fem år? Man får hoppas att svaret på det visar sig vara användbart för det skrivprojekt man ägnar sig åt, men det vet man ju aldrig. Ibland trivs man inte ihop och får helt enkelt avskeda karaktären, eller åtminstone förflytta den till mindre synliga arbetsuppgifter.

Fråga också vilken typ av människor din karaktär trivs med. Och sist men inte minst, ta reda på varför du ska ägna tid åt typen ifråga, alltså be din karaktär komma med goda orsaker till varför du ska anställa. Mitt förslag är be om fem goda anledningar.

Verkar det som om din karaktär är en slingrig och oärlig typ, tja, det kan ju bli en fungerande relation ändå, men viss ärlighet vid anställningsintervjun kan man kräva. Men bered dig också på överraskningar, folk tenderar att inte avslölja precis alla hemligheter när de söker jobb.


P.S. Kom ihåg att "allvarsam" kan betyda tråkig och "trofast" kan vara efterhängsen. Och glöm inte att kolla vad karaktären har på sig för kläder.

söndag 11 mars 2012

En sidekick som skrattar för mycket

Beklagar men idag har jag alltså läst Hufvudstadsbladet. Alltså det är ingen ovanlig syssla i och för sig, men det är alltså utgångspunkten idag.

Och jag hade ett val att göra. Vad väljer jag då mellan? Jo en artikel om att börja träna och en om ön där man ska dricka whisky. Naturligtvis faller jag för träningen.

"Det är aldrig för sent att börja träna" lyder rubriken. I ingressen får man veta att minnet blir bättre och att man inte blir deppig. "Din kropp kommer att belöna dig om du rör på dig." Well. Hur kan man inte inspireras av det?

Jag riktigt känner hur det inbjuder till kroppsligt förfall och tröstätande när det ändå inte händer nåt med kroppen och glädjen. Eller? Så blir man alldeles otroligt hurtigt pigg och en plåga för sin omgivning. Men poängen är att det här är en birollsinnehavare. En sidekick som är ivrig och sprittande. En sån där som skrattar för mycket och säger konstiga saker som är lite lite för mycket. Som studsar. Som flinar osäkert. Ja. Tänk så inspirerande daglig motion kan vara.

lördag 10 mars 2012

Förblindad karaktär

Egentligen är jag så på gång efter helgens skrivkurs att jag bara kunde rulla på.

Men jag satt i bussen och grunnade på en grej och kom fram till att jag måste låta den stanna kvar i skallen en dag till. Att det inte riktigt hunnit annat än landa på pappret än. En sån där grej som plötsligt krängde fram och gjorde att jag kunde se något jag missat. Sånt där som gör att man slår sig (hårt) i pannan och undrar "hur tänkte du där". Alltså hur man tänkte innan man liksom äntligen tänkte.

Bara för att jag drog en huva över skallen på huvudpersonen.


Börja med att kasta in en fråga

Det är bäst att bara kasta sig rakt in i allting. Tjong på bara. Så börja med den här frågan:
"Hörde du det där?"
Plats, personer och i synnerhet stämning bestämmer du själv.


fredag 9 mars 2012

Brott och straff med contrapasso

I Dantes Inferno är idén att straffet ska motsvara brottet. Contrapasso kallas det. Och så här på fredagar tycker jag att innan man börjar hänge sig åt all världens slöande under veckoslutet så ska man ägna sig åt bestraffningar.

Du har alltså begått ett brott och ska bestraffas. Men var gärna kreativ när det gäller bestraffningen. Man kan förstås tänka i Dantes motsvarighetsbanor, han är inspirerande. Man kan också hitta på helt egna lösningar. Huvudsaken är att du blir nöjd med hur straffet motsvarar ditt brott. Och ja, passa på att göra något riktigt allvarligt i brottsväg. Fiktiva brott ska gärna göras grundligt. Och ja, brottet är Ditt. Straffet också.

torsdag 8 mars 2012

Skrivkurs dagen innan skrivkurs

Ska på kurs imorgon och det är så galet roligt att jag bara måste få säga det. Men idag tänkte jag också på att det är nästsista gången. (Jag är jättebra på att få avskedsångest i förväg, tydligen.)

Och vad ska jag sen göra av skrivkursabstinensen? Alltså jag är lite skrivkursknarkare. Där. Då var det sagt. Men ändå. Vad händer sen?

Det är inte så att jag inte skulle klara av att skriva i min ensamhet, det klarar jag rätt okej. Men argh. Det är så mycket mer än att skriva, det också att få helt "nerda" till sej om det där man skriver om. Ibland när nån (och med nån menas troligen undertecknad) går igång riktigt ordentligt så börjar ögonen glänsa och man vill bara ha mer och mer. (Jag kanske studsar upp och ner också.) Just det. Skrivkursknarkare. Med abstinens dan innan jag ska på skrivkurs.

Men jag vägrar avvänjas.

(Har till och med lusläst skrivkurssidorna i tidningen Skriva.)

8 mars kvinnodagen

Ryska kvinnor och februarirevolutionen 1917 gör att vi firar kvinnodagen den 8 mars. Ja den firades före 1917, men på lite andra tider. Senare på våren liksom.

Hur som helst, för att fira Kvinnodagen så föreslår jag att ni plockar fram musik av valfri kvinnlig artist och antingen bara lyssnar och njuter, eller lyssnar och njuter och skriver samtidigt. Själv ska jag lyssna på Laleh.

onsdag 7 mars 2012

avlivad

Äntligen är hon död. Dödens lammunge. Det blev vått. *ler brett* (är såå morbid)

Döden igen och den får inte vara kladdig

Döden döden döden, sa Astrid Lindgren.

Aristoteles, Thomas av Aquino, Akseli Gallen-Kallela, Tove Ditlevsen, Stanley Kubrick. Hela högen har dött den 7 mars. Lite olika år i och för sig.

Det här med att försöka ta livet av en karaktär på ett smidigt sätt, det är inte helt lätt. Talade om det redan tidigare, här. Kan hon alltså inte bara ta och lägga sig ner nu och ge upp? Var är liemannen när man behöver honom?

När man då gett sig i kast med att fundera på döden, ja då gör man det. Till exempel funderar man på olika sätt att ta livet av folk. Har till och med tittat på tv där de visade ett program om olika tortyr- och dödsmaskiner. Medeltiden är alldeles otroligt uppfinningsrik när det gäller dylikt. De gick också in för det på ett hängivet vis. Min nästan döda karaktär ska visserligen inte torterats men ändå, det måste finnas mer i döden än bara: puff.

Så hur dör man? Eller dödas. Det är inte direkt av hög ålder som hon dör. Utan mer för att hon befinner sig i vägen för döden. Men man vill ju inte att det blir kladdigt heller. Ibland får jag bara lust att ställa mig upp och ropa: die bitch, eller nåt annat fjantigt. Man kan liksom gå in i saker rätt grundligt ibland och känner tacksamhet över att det inte är nån närvarande som kan rapportera om ifall jag faktsikt ställt mig upp och ropat så där. För jag erkänner ingenting. Så det så.

Däremot vill jag uppmuntra till att fundera på olika raffinerade dödsmetoder, om nån har kreativa förslag på att ta livet av en karaktär så passa på att kommentera. Men jag vill tillägga att hängning är redan upptaget. Och inget kladd.

tisdag 6 mars 2012

10 saker som du inget vet om

Skriv om det du känner till brukar det sägas. Men vad betyder det att känna till något? Måste det vara självupplevt för att man ska känna till det?

Egentligen är det en av de mer märkliga uppmaningar man kan ge åt någon som skriver. Åtminstone om man inte säger något mer än så.

Man behöver inte skriva om det man känner till. Eller snarast kan man säga att det man vet något om är mycket mer än sånt som man gjort själv. För hur skulle annars författare kunna skriva om historiska händelser (som handlar om folk som i vanliga fall aldrig syns, alltså inte kungar och krig) eller fantastiska världar? Eller om vad som helst för den delen. Också realistisk litteratur kan vara tämligen vriden och tänja på verklighetsuppfattningar.

Huvudsaken är att det är sant, eller trovärdigt, inom just den textvärld som man har byggt upp, oberoende om det är realistiskt, fantastiskt eller nånslags blandning.

Skriv alltså om något du inte vet det minsta lilla om. Gör först en lista på 10 saker som beskriver dig. Gör sedan en ny lista på motsatser till dina formidabla egenskaper. Skriv om en person som är din motsats. Om du gillar att läsa, så är din karaktär analfabet eller bokbrännare eller har tvingats läsa (här får du själv ange titel) och aldrig kommit över den hemska upplevelsen. Om du helst käkar gröt till frukost, ja då äter din karaktär ingenting eller chokladkex. Beror ju på vilka egenskaper du har rabblat upp i din lista över dig. Och sen avgör fantasin vad som är motsatsen till dina egenskaper.

Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att skriv om sånt du vill veta något mer om även om du inte känner till det.


måndag 5 mars 2012

Tänder på tänder

För X antal år sen när jag satt i någon jurygrupp för gymnasieuppsatser så läste jag en riktigt häftig text om tänder i litteraturen. Hur man alltså kan använda tänderna på olika sätt.

Vita tänder. Bita ihop tänderna. Slå ut tänder. Tandrad. Tand för tunga. Gula tänder. Hål i tänderna. Tandtroll. Tala med sammanbitna tänder. Tandsten. Ilande tänder. Tandagnisslan. Visdomständer. Mjölktänder. Visa tänderna. Tidens tand. Hålla tand för tunga.

Tänd till alltså. Få blodad tand för hur tänder kan användas i text. Personligen lutar jag åt att granska de giftiga tänderna närmare. Något som jag började undersöka då jag fick den här övningen av Maria. Så det här inlägget avslutas med en bred tandrad, leende med öppen mun.

söndag 4 mars 2012

Maten i litteraturen

Söndag och söndagsstek, kanske. Ja, jag vet inte vad folk har för vanor. Men söndagsstek brukar ju vara nåt man hör talas om.



Och innan nån tror att jag sadlat om och gjort den här bloggen till en matblogg. Nä, glöm det. Jag kan inte laga mat.

Men man kan skriva om maten. Många har. På mitt bord ligger en omläsningsbok just nu, Frans G. Bengtssons Röde Orm. Där äts det. En enorm festmatsorgie är den boken. För att inte tala om Marcel Proust och den där Madeleine-kakan som kör igenom hela alltihop. Barnböckerna är fullproppade av saft, pannkakor/plättar, godis och tårtor. Tänk på Astrid Lindgrens alla kalas. Till exempel det där i Katthult som slutar med tabberas. Tove Janssons mumintroll firar en och annan fest de också. Rödluvan ska till mormor med käk. Hans och Greta är vrålhungriga. I deckare äter de diverse snabb skräpmat. Utom i Agatha Christie, för Hercule Poirot kan man inte få att ge avkall på det goda. Och Rabelais, inte glömma den gubben. Åh maaaaat. Man blir ju hungrig av det här.

Så där samlas de runt faten för att äta sig mätta och belåtna. Ändå, ganska mycket kris också kring matborden. Förgiftad mat. Matvägrare. Såna som äter för mycket. Äta bör man hur som helst.

Med tanke på alla dieter som går att kasta sig över för den ivriga så föreslår jag att skit i det. Hellre en dödssynd i form av frosseri. Glöm inte att mata dina fiktiva karaktärer. Låt dem käka flottig söndagsstek. Ta en bit själv.

lördag 3 mars 2012

Skriv på ny plats

Man behöver nya vinklar. Bara kolla in gårdagens inlägg. Så idag, nya vinklar.

Jag skickade iväg mina skrivkurs:isar på en månads skrivpaus med följande instruktion: Skriv på annan plats än vanligt. T.ex. under bordet. Kolla hur världen ser ut då. Eller i badkaret. Bussen. På ett nytt café. Huvudsaken är att du aldrig suttit där och plitat förut.

Jag borde lyssna på mig själv. Jag ska. Idag ska jag skriva nån annanstans.

Själv då? Var har du placerat dig idag för att iaktta omgivningen?

fredag 2 mars 2012

Redigera eller producera text, mellan två hötappar

Ägnar mig åt att glo på två hötappar. Som den åsna man är alltså. På ena sidan finns det nyaste projektet, o så lockande, och på andra sidan finns det tidigare, som måste fixas, lockande är inte precis ordet. Ärligt talat. Jag tycker ganska illa om att redigera. Riktigt skitilla tycker jag om det ibland. Men missförstå mig inte, jag gör det, hur många gånger som helst. Och det skulle säkert vara lättare om jag inte hade den där andra hötappen som frestade så otroligt.

Inte blir det ännu värre av att man råkar få syn på nån mening som man undrar över hur man tänkte när man skrev den. Strök den alltså. Men när det genast kom en till. Bort den också. Och en till. Fast nej. Där gick det snett. Så till slut hade jag läst samma stycke cirka 100 gånger och strukit och tagit tillbaka och då tyckte jag att näää, det här går ju faktiskt inte.

Då vände jag mig med förtroende mot den nya hötappen. Där fanns det saker att göra utan att stryka ens ett endaste skrivfel. Bara kasta sig över alltihop och låta sig dras med.

Jag måste säga det, ibland är genomläsning rena rama pesten. Ändå tror jag hårt på bearbetning. Alla texter blir bättre av det. Att få bort dödköttet. Att få in farten. Så om ni nångång suttit och suckat över en text ni skrivit, kort eller lång, som måste fixas, det här inlägget är tillägnat redigerandets och producerandets hötappar.

torsdag 1 mars 2012

antologi hurra!

Trevlig överraskning ramlade in genom postluckan igår.
Nämligen den här SvS&AM-boken

Och utan att hymla desto mer så vill jag säga att det är såååå förbaskat kul att se sin text i tryck att oj. Så hurra för antologier som dimper ner medan man skriver. Namnet, antologi alltså, från grekiskans anthos, blomma och le' gein, samla, är en riktigt lämplig beskrivning.

Blommor därmed. Idag tycker jag man ska ägna sig åt blommor. Och inte bara det förstås. Passa på att lära dig nya blomsorter och kläm in dem i en text också. Gärna tjyvtjockt med blomsterarrangemang och blomsterkvastar och allt vad det heter. Bred på ett tjockt lager av brudbuketter och förlåtbuketter och blommor och bin och en och annan papegojblomma. Kan vara bra med lite hösnuva också. Blomma ut, tycker jag. Använd blomsterspråk om du vill bli riktigt knepig. Prata med blommorna, vetja.