måndag 30 april 2012

Sko din karaktär

Valborgsmässoafton och Madicken i sina nya fina skor runt majbrasan får mej att associera. Ganska så mycket faktiskt.

Skor är användbart och väldigt många grejer. Högklackat, gymnastik, sandaler, plast, läder, stövlar, converse, nike, ormskinn, krokodil, silver, guld, glas, skosnören, remmar, knäppen, fotriktiga, trä, halm, tidningspapper, blöta, rosetter, vinter, sommar, bebis, båtar, halkskydd, fotboll, löpning, balett, fiska, rida, tofflor, kaniner, skavsår, nitar, vagabond, ecco, 23 560 par, 800 märken, herr, dam, bröllop, svarta, röda, gula, blåa, lila, vita, skateboard, mode, omoderna, fula, snygga, spetsiga, tåhätta, galoscher, Dr Martens, arbete, fritid, mockasiner, trasiga, magiska och vad har jag GLÖMT?

Beskriv en person genom vilka skor den har på sej. Börja med att välja skor.

söndag 29 april 2012

Feelgood minnen

För X antal år sen hängde jag en sommar på Åland. Jag råkade fylla år medan jag var där och en jättejättejättesöt svensk kille hasade in i diskrummet på krogen där jag stod och svettades och han hade med sej 16 rosor. Åt mej. Uhu. Det.

Åh, Åland. Det är nog det jag minns allra bäst från den sommaren.

Det råkar vara Ålands flaggas dag. Sista söndagen i april. Så jag kom att tänka på mitt svettiga 16åriga jag som får rosor i diskrummet på Eckerö. Därför undrar jag idag vad du har för minnen som är bra för självförtroendet? Påminn dej själv om nåt som kändes riktigt galetbra. Och skriv ner det ifall du inte gjort det förut.

Själv ska jag sitta och le lite fånigt en stund.


lördag 28 april 2012

Skriv om eld

Eftersom boken Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren precis har kommit ut så tänkte jag idag föreslå att ni skriver om eld. Inte om boken direkt utan bara om eld.

Hur det värmer eller om det förstör nåt. Elda upp ett hemligt meddelande. Värm fingrarna. Sitt vid en lägereld. Berätta spökhistorier vid elden. Grilla korv. Eller majs om du föredrar det. Jonglera med eld. Sluka eld. Skydda dej mot farliga djur. Många monster kräver eld för att förgöras. Eller använd elden som en känsla. Kanske som en reningsceremoni. Släck elden innan du slutar skriva. Inte bra med skogsbrand och sånt.

fredag 27 april 2012

Btw eller it's a must

Har gjort det lättare att kommentera. Alltså alla kan. Också maskiner. Till och med dummisarna. Men förstås mest gjort för snällisarna eftersom de sa att de inte kan läsa sån där konstig förvrängd igenkänningstext. Så bara det.

I övrigt btw ska jag resa till fjärran land (alltså öfver hafvet). Men misströsten icke, jag medför dator. Man måste ju blogga. It's a must.

Mellanrummet: Engagerat avstånd

Hittade en grej på facebook via Skriva bok som jag måste lägga in här. Det är ett citat av Nadine Gordimer:
En iakttagelseförmåga som är onormalt skärpt tyder antingen på extremt svalt engagemang eller också på motsatsen: ett överdrivet intresse och en stor förmåga att identifiera sig med andra kombinerat med en monstruös likgiltighet. Spänningen mellan avståndstagande och totalt engagemang är det som gör en till författare.
Jaa? Nej? Alltså helst vill jag väl säga nää, så är det absolut inte. Författare* är jätteengagerade och inte alls likgiltiga. Det där är överdrivet, vill jag spontant säga.

Men ibland. Alltså ibland sitter jag och tittar på nåt och liksom ser allt i slow motion och kan känna i kroppen hur det känns. Ja si. Då. Både så att jag kan sätta mej in i och samtidigt är det liksom inte jag.

Så jag vet inte. Jag känner mej provocerad. Visst. Men samtidigt inte. Både nickar och skakar frenetiskt på skallen. Vad säger du? Alltså man vill kanske hävda att man alltid är väldans med, men är man det? Sitter du och tittar på hur folk rör sej, talar och både lyssnar intensivt och hör helt andra saker? Där i spänningen mellan alltså. Sånt som gör att du egentligen vill kasta dej över en bit papper och anteckna lite grann. För den där rörelsen med handen som den du pratar med var väldigt typisk för den och den där minen och den där dialogen du tjuvlyssnar på i bussen/tåget och den där ruttna stanken ur munnen på den och ...




*Nu är jag ju visserligen inte författare ännu om det krävs mer än antologier och avhandling, men tänker inte vara så petig med just den definitionen eftersom jag inte pratar om det utan om skrivandet. Så vad säger du riktig eller oriktig författare, hur är det med mellanrummet?

torsdag 26 april 2012

Triangeldrama sticker ut lite grann

Eftersom jag vridit i mig Hungerspelen så tja, triangeldrama sticker ut lite grann. Andra kärlekstrianglar: Wuthering Heights, Harry Potter, The Phantom of the Opera, Twilight, Othello, Gone with the Wind, Sense and Sensibility (över huvud taget Jane Austen och trianglar), Bridget Jones Diary, Star Wars, Titanic, X-Men, Pretty in Pink - räcker det eller vill nån tillägga nån väsentlig?

Triangeldramat i sej må vara välanvänt men om det fungerar så är det o så trevligt. Tänk på alla ljuvliga romantiska missförstånd. Man blir bara så där, nämen hallåå, vad håller ni på med! En hel mängd obeslutsamhet som vaggar av och an. Och skulden. Den. Så tungt. Personen som överger och tyngs av sina skuldkänslor. Det är inte vackert. Själviskhet och svartsjuka. När de mindre lyckade dragen i mänskligheten visar sina rätta sidor.

Och allra bäst är det när svaret inte är självklart. När man faktiskt gillar alla i triangeln. Trots att de visar upp sina fulaste trynen. Eller när man vill att de ska välja annorlunda. Jisses så jag var irriterad på den där Scarlett när hon inte fattade att Rhett var the way to go. Deras namn rimmar ju för fasen!

Ja, varför skulle man låta folk leva lyckliga i alla sina dagar när man slänga in en tredje person i berättelsen?

onsdag 25 april 2012

Knuffa karaktären mot katastrofen

För ett tag sen vann Emma Pemberton intrigromantävlingen vid Schildts & Söderströms. Så Grattis! Fast det är inte alls det jag ska skriva om. Utan idag ska vi tala intrig. Närmare bestämt intrigkomponenter.

För till min glädje fick man ju en förklaring till varför det skulle kallas just intrigroman. Alltså att intrig betyder handling. Där gick man omkring och funderade på ifall det var nåt avgörande man missat i sin bildningsgång (som har varit lång som tusans). Man undrade över om man sov varenda föreläsning då nån talade om intrigromanen. Men icke. Det var bara, ja, handling. Roman med handling. Jaha. Så vad är det då?

Det är möjligt att man kan närma sej det på olika sätt. Men så här tänkte jag:
  • karaktär(er)
  • omständigheter, situationen
  • viktigt mål
  • konflikter
  • katastrof eller ett avgörande val
Vilka karaktärer och vilken miljö man använder, tja det står en fritt att fundera på. Men karaktärer behöver ha mål i sina futtiga karaktärsliv. Och framför målet finns stoppskyltar, hinderbanor eller mängder med vägkorsningar som bromsar framfarten. Medan karaktären stretar på för att ta sej förbi alla konflikterna så tjong kommer katastrofen farande. Allt detta leder till att saker och ting händer med karaktären. Alltså en karaktärsutveckling. Tja, det var det. Eller det var kanske den enkla versionen av vad som krävs för en intrig. Knuffa karaktären mot katastrofen, helt enkelt.

Men vad händer efter katastrofen? Ja du, det kan diskuteras.

tisdag 24 april 2012

Vad handlar boken om?

Hurtig röst: Nåmen vad handlar det om?

Alltså den där frågan, jag får lite hicka varje gång. Att vad det handlar om. Det där man skriver.

För går det faktiskt alltid att plocka i små bitar? Så att man kan stå där och säga att det handlar om en föräldralös grabb som ska rädda världen. Eller om en man som flippar ut och har ihjäl folk. Elller om flicka och pojke som är bästa vänner. Eller om tjej som är jättestark och rik. Eller om ung kvinna som har problem med singellivet.

Men man är ju duktig och försöker. Det handlar om ... I en mening. Kanske två. Kort och koncist. Klart. Tydligt. Så att man vet var man ska placera. Rätt hylla. Rätt och riktigt.

Det handlar ju aldrig bara om det. Om den där ena grejen. Inte ens så att man kan säga att det här är IDÉN. Utan det är ofta så många delar som hör ihop och bildar berättelsen. Vissa grejer kanske är viktiga för en och andra grejer för en annan. Vill man faktiskt svara då och låsa fast vid nåt som smäller igen dörren? PANG.

Och missförstå mej inte. Jag vet vad det handlar om. Vad jag skrivit om. Men jag tror att det finns andra svar än mitt.

Så vad handlar det om när man ska svara på vad det handlar om? Speciellt om det handlar om hemskt många olika saker. När man står där och svävar på målet för att man faktiskt inte tycker att det bara finns ett svar. Alltså att det inte är så där Aristoteles-lätt att tala om början, mitt och slut. Man kanske närmat sej det på annat sätt. Är det så fel då? Eller måste man faktiskt ha ett exakt svar?

måndag 23 april 2012

Bokens och rosens dag

Bokens och rosens dag. Cervantes och Shakespeares dödsdagar också. Fast om de verkligen dog då är en annan fråga. Man har bara bestämt så. Nån som bestämmer sånt. Sankt Görans dag är det också. Han med draken. Men alltså en dag som handlar om gilla kultur. Om man googlar bokens och rosens dag så kan man hitta diverse evenemang med bland annat bokutlottning idag.

Eftersom jag tycker att rosor gör sej bäst på buskar så tänkte jag tala om läsning i stället. Närmare bestämt tänkte jag berätta att jag läser Susanne Collins Hungerspelen. Det är en bok jag måste sträckläsa. I like that. I sooo like that. Kan tillägga att jag köpte den åt ett stycke barn, men har tydligen slitit boken ur barnets händer och läser själv. Så snällt av mej.

Utöver det högläser jag Ursula Le Guins Trollkarlen från Övärlden för barnen. En superb omläsning att få dela med dem. (Har lovat högläsa Hungerspelen efter det, för hela familjen tydligen ...)

Helst sitter jag i min fåtölj eller ligger och läser före jag ska sova. Och då tenderar jag att ha svårt att släcka lampan. Och så läser jag på tåg, buss och sånt.

Tänkte att det här kunde få bli en bokdag. Så vad läser ni? Var läser ni?

söndag 22 april 2012

VITA sidor

Jag har avslutat skrivkursen i Pargas, är trött och glad. Skoj var det och folk har skrivit så pennorna rasslat.

Och oj vad glad jag blev när jag fick en present med skrivbok, och wow wow wow med VITA sidor i. Sånt är bara så rätt.

Kryddiga bipersoner

Gjorde en lista över grejer att tänka på när man redigerar text. Då kommenterade Minna om hur mycket plats en biperson får ta. Det finns mycket man kan säga om bipersoner, så here goes.

Det finns olika sorters bipersoner. Såna som är viktiga för berättelsen och såna som är utfyllnad och som kanske bara skymtar fram. Men jag tänkte hålla mej till biperson som betyder nåt. Avgörande för en sån är, tycker jag, att den på nåt vis stöder eller fördjupar huvudpersonen. Bipersonen blir ett redskap eller en krydda. Ofta nånslags kontrast.

Eftersom jag gått ner mej i en hop bipersoner som pockat på uppmärksamhet så har jag ofta försökt tänka kring just den där kontrastfunktionen. Hur de är annorlunda än huvudpersonen.

De kan vara vän eller fiende. Och de kan vara med lite grann eller hela tiden. De kan understryka den huvudsakliga konflikten eller ha egna sidokonflikter. Medan huvudpersonen struttar omkring och vill saker som den hindras från att uppnå, kan bipersonen antingen glida omkring och ha världens flyt eller tja, dödas.

Det jag skulle fundera extra på är ifall de har en viktig funktion, alltså om de behövs eller springer i vägen. Och har de fyllt sin funktion så kan de göra sorti på lämpligt sätt. De får alltså breda ut sej i enlighet med vad som behövs för att bli den där stödjande figuren för huvudpersonen. Så krydda på men håll koll på hur kraftigt det får bli, tycker jag.

Vad säger ni, nåt mer man kan tänka på när det gäller bipersonernas utbredning?

lördag 21 april 2012

Karaktär Överlägsen och Karaktär Vilsen

Tidigare skrev jag om hur nyfikenhet ser ut. På skrivkursen talade vi om hur man kan gestalta överlägsen och vilsen. Alltså i stället för att skriva "Hen känner sig vilsen" och "Hen ser överlägsen ut" så haglade förslagen på hur sånt ser ut. Det blev långa listor. Bjuder på valda delar av dem idag.

Överlägsen:
  • pratar långsamt (släpigt)
  • höjer rösten
  • går med målmedvetna steg
  • "Kolla vad jag har!" (visar sina dyra grejer)
  • lutar sej bakåt i stolen
  • fnyser
  • flinar
  • extremt bra hållning
  • himlar med ögonen
  • härmar
  • använder ironiserande uttryck: "Om du säger det så"
Vilsen:
  • låtsas läsa, låtsas tala i telefon
  • stelt leende
  • ser sej omkring
  • svettas
  • skrapar med foten
  • suckar
  • snurrar på halsbandet
  • biter sej i läppen
  • fnittrar
  • snäser
  • flackar med blicken
  • knyter skosnöret
  • skruvar på sej
  • vankar omkring
Jo. Sen låter man Karaktär Överlägsen och Karaktär Vilsen mötas. Och den som är vilsen, eller kanske bara ger sken av att vara vilsen, ska helst få slutordet och få avlägsna sej rakryggad. Det blir lite synd om Överlägsen, men det kan Överlägsen klara av.

fredag 20 april 2012

Elaka karaktärer

Hur ska man tycka om sin antagonist som är elak och jobbig? Fick frågan på min skrivkurs och ska se om jag har nåt svar.

Så hur gör man? Jag tror att man behöver fundera på varför karaktären är elak och jobbig. Hur blev den sån? Alltså elaka och jobbiga typer så där normalt kan man inte alltid komma åt och syna i sömmarna. Men karaktärer, där kan man gräva ner sej rejält och fundera på vad det är som sätter igång dem. När blir de elaka? Hurdan är elakheten? Manipulativ? Vårdslös? Intelligent? Fördomsfull? Eller vad den nu är.

En annan grej man kan fundera på är att en välfungerande karaktär behöver vara mer än bara elak och jobbig. Kanske är elakingen också blyg? Eller enormt absurt och jobbigt ärlig. Alltså nåt som inte så där automatiskt kombineras med elak, nåt som fördjupar karaktärsskildringen. Som gör att elakheten betyder.

Själv tycker jag ofta om elakingarna. De har nåt. Jag går igång. Tänk på Snape i Harry Potter. Spike i BtVS. Och alla andra elakingar som visar sej vara annorlunda än vad de först verkar vara. Man vrider strålkastaren åt ett annat håll bara.

Det är vad jag tror att man kan fundera på. Men det finns fler svar. Vad ska man göra med sin elaka och jobbiga antagonist, hur ska man tycka om en sån? Förslag på hur man ska närma sej dummisarna?

torsdag 19 april 2012

Låt texten vila

Eftersom jag håller på att redigera mitt manus ska jag idag försöka ge mej själv och andra intresserade några förslag på vad man kan fundera på medan man försöker få alltihop att fungera.

  1. När du har ett manus, låt texten vila. Jag har en stor texthög till vänster om min dator. Jag har enormt svårt att låta bli att börja peta i den. Det rycker i mina fingrar att få greppa tag och verkligen ta itu. Men nej. Skallen kräver att jag undertrycker impulsen. Låter texten vila. Jag har gett mej olika (förvirrande) förslag för hur länge. Men minimikravet är för närvarande 1 vecka. Helst 2 veckor. Få se om jag fixar det.
  2. Att det är svårt att låta bli manuset har att göra med att jag är ganska på det klara med vad det är jag vill ändra. Men fixa inte alla fel på en gång. Ett i taget.
  3. Kolla fakta. Namn till exempel. Var saker finns. Och ja, fakta.
  4. Läs högt. Ofta gör jag det redan medan jag håller på. Jag vill höra hur orden känns och att meningarna flyter.
  5. Språket. Kolla språket. Använd ordbok och synonymordbok och bla bla.
  6. När jag väl kommer att ta tag i mitt manus så kommer jag att börja längre bak i texten. Det är där det inte funkar. Början kan fortsätta vila. Men slutet, suck.
  7. Lista över dumheter, mina återkommande formuleringar och sätt att beskriva grejer. En sån lista kan man göra upp för att ha koll på vad man letar efter.
  8. Och så förstås. Be om läshjälp. Berätta vad du vill att nån kollar. Om vissa grejer går att förstå. Berätta inte allt innan hjälpläsaren läser. Vissa frågor ska ställas efteråt. Som är mer övergripande. T.ex. kan man tycka om huvudpersonen och bipersoner.
Nåt mer som man borde fundera på?

onsdag 18 april 2012

Galna dagar

I Finlands städer, där det finns ett stort varuhus, ordnas med väldans jämna mellanrum något som kallas för Galna Dagar. Det finns garanterat motsvarande grejer på andra håll i världen. (Vet inte exakt vad dylika dagar kan heta på annat håll, nån som vet?) Huvudpoängen är att skaffa sej vassa armbågar för att bana sin väg fram till pryl eller kläder. De Galna Dagarna börjar idag. Det kommer att synas i stadsbilden på en mängd gula plastkassar som släpas omkring. Den som ler bredast hann fram först. Personen ifråga har också försett sina medmänniskor med blåmärken.

Varför håller jag på med dylik halvdan marknadsföring, i synnerhet som jag verkligen inte tänker delta i trängseln? Jo. På skrivkursen igår fick deltagarna ägna sig åt den här uppgiften så med dessa gula galna dagar vill jag att ni funderar på hur det är att trängas. Tänk er till exempel att ifall (har inte kollat så jag vet inte) det stora varuhuset fick för sej att sälja iphonepadpod för 50 euro (441,11 svenska kronor) (andra valutor kan räkna om här) hur skulle då armbågar och trängsel kännas? Hur beter sej människor som ska fram? Och de ska fram genast. Skriv om att trängas och armbåga sej fram.

tisdag 17 april 2012

Nu eller då?

Nu eller då? Presens eller preteritum/imperfekt? Så hur kan man tänka kring vad man ska välja? Beror på naturligtvis, vad det är man vill få fram. Vad man behöver helt enkelt. Vilken känsla man vill förmedla. Samt hur förvirrad man är av alla såna fina tempusanvändningar.

Preteritum eller imperfekt som det också kallas, alltså förfluten tid förser den skrivande med koll på läget. Överblick. Framåt och bakåt. Man återberättar. Även om man har en jagberättare så kan detta jag veta vad andra karaktärer höll på med när allting hände. Dåtid är rätt vanligt, kanske för att det är så vi ofta betraktar världen, ett ständigt nostalgiskt tillbakablickande. Allt var bättre förr?

Presens däremot, jagberättaren vet noll om vad de andra har på gång (förutom om jaget råkar vara tankeläsande Sookie Stackhouse i Charlaine Harris romanserie). Samtidigt ger presens en snabb rytm och närhet. Man tvingas framåt för att man inte vet vad som ska hända. Det är här och nu. Men har man en jagberättare så blir det knepigt med vad som händer då jaget inte är med.

Men man kan förstås använda båda. Här och nu. Och en tillbakablick. Varje gång jag själv frångår presens får jag problem med tempus. Alltid. Det blir ett otroligt pillande med ifall det ska vara nu eller då, när då blivit nu och nu blivit då.

När vi nu ändå är igång. Man kan klämma in ett stycke futurum preteriti. Alltså att karaktären inte visste vilka hemskheter som skulle hända senare. Vilka otroligt fina ord jag svänger mej med idag. *imponerad*

måndag 16 april 2012

Tiden går och går, den kan ej annat

Hur gör man för att beskriva tid och tidshopp i text? Om du börjar med att befinna dej i nuet och sen ska klämma in ett minne eller en tillbakablick. Eller för att kunna hoppa över det långtråkiga väntandet och in i nästa konflikt. Hur kan det se ut, så att det faktiskt ser ut och inte försvinner och bara blir märkligt tempusval?

Är jag rätt person att svara på det? Har suttit med mitt eget manus och försökt reda ut knepiga tidshopp så att de antingen ska vara tydliga eller så att de ska vara luddiga. För ibland är det avsiktiligt att göra tiden flytande, om t.ex. huvudpersonen har noll koll på hur dagarna går.

Så om du ska förflytta din karaktär från morgon till kväll: titta på himlen. Soluppgång och stjärnor betyder att det är olika tid i berättelsen. Över huvud taget, vädret är ett fenomenalt sätt att visa att något förändrats, nämligen tidpunkten. Och dessutom vilken årstid det är. Är det strålande solsken och nyklippt gräsmatta och sedan snödrivor i nästa vända, tja då har man vandrat vidare i tiden. Finns det julpynt? Ballonger som lyfter upp mot himlen? Glöm alltså inte att kolla in himlen, skulle Elisabeth George säga.

Vad mer kan man göra för att visa att tiden går utan att skriva ut det?

söndag 15 april 2012

Fantasykurs eller fantasyworkshop


Den där texten, bakgrundstexten, som jag kände viss oro inför att presentera. Alltså ifall man alls ska diskutera sådant skrev jag om här. Och nu sitter jag med facit. Jo, det var jobbigt. Kändes i kroppen. Kliade. Jag lät det klia och läste upp en del ur texten. Och nu. *Ryser* så glad! Jag fick de frågor jag behövde som gör att jag plötsligt såg vad det var som gett mig sån ovanlig klåda i kroppen pga texten. Nu kan den leva. Ljuvliga människor på ljuvliga fantasykursen - tack!

Så, idag tänkte jag faktiskt säga att såna som inte gick kursen kan anmäla sej till den tvådagars workshop som ordnas i juni. Superba lärare och knasigt härligt att få utmana sin fantasi. Att få vrida om verkligheten. Anmäl dej via Axxell.

Wordfeud eller korsord

Spelar du wordfeud? Löser du korsord? Idag ska du spela eller lösa, du väljer. När du är klar, ger upp eller vad som nu händer då plockar då med dej 8 ord ur wordfeud eller ur korsordet. Det är dina ord idag, använd dem väl. Skriv något med dem.

lördag 14 april 2012

Fängslande första mening

Vilken är din favorit öppningsmening i en bok? En som jag ibland kan gå och mumla på är:
Äntligen stod prästen i predikstolen.
Där finns allt. Platsen. Personen. Vad personen gör. Och så är det nåt med personen som får berättaren att utbrista i detta "Äntligen". Fem ord. En värld. Eller kanske flera med tanke på fortsättningen.

Rätt öppningsmening, den där som säger tjong, så svårt och så viktigt. Själv tenderar jag att börja läsa där och vill fångas in omedelbart. Så vilka favoritöppningar har du?

fredag 13 april 2012

Fredagen den 13

Hur skulle man kunna låta bli fredagen den 13? ALLA vet att det här är otursdagen.
Många seriemördare har 13 bokstäver i sitt namn Jack the Ripper, Charles Manson, Theodore Bundy.
Det har betraktats som underjordens tal.
Inte äta 13 personer vid bordet, tänk Jesus & Judas, Törnrosa & trettonde féen och Asarna & Loke som den trettonde.
Men mayaindianerna hade 13 himlar med varsin gud. Så tänk om. Tänk om alla goda ting är 13. Man vill helst bo på 13 våningen, ta flyget från gate nr 13, bli opererad i sal nr 13 och absolut 13 personer på middag. Alla goda ting är tretton.

Kanske kommer jag att straffas hårt för detta raljerande med detta förskräckliga tal. Som om mayaindianerna skulle kunna hjälpa mej nu. Bah. Hur som helst. Ett magiskt tal. Tretton.

Så hur är det med vidskepelsen och fredagen den 13, har ni räknat antal bokstäver i era vänners namn? I era egna namn? Eller, naturligtvis era karaktärers.

Huvudpersonen i mitt manus har 13 bokstäver i sitt namn.

torsdag 12 april 2012

Sitta på sandlådskanten

Idag ska vi gå till parken. Alltså absolut inte konkret. Eftersom jag verkligen verkligen äntligen äntligen inte på riktigt behöver sitta på nån sandlådskant och dö av tristess, så tänkte jag att hur skulle det vara om man funderade på parken på konstgjord väg. Ge parken lite konstgjord andning. Det kanske inte var så urbotahemskttråkigt att hindra barn från att kasta sand. Eller?

Vad finns i parken förutom sandlåda? Gungor. Klätterställning med klättervägg, hinkar att hissa sand med och hälla ut sand ur. Små buskar. Avslitna blommor. Små kräk. Flugor och maskar. Barn. Bebisar som sover i vagnar. Mammor. En pappa. Saker som begravts i sand. Hundar. Hundbajs.

Man hör barn skrika. Mammor övertala. Gungorna gnisslar. "Kolla mej!" ropar nån. Buäää, en annan.

Det luktar gräs, sopor som behöver tömmas och mjölk. Parfym. Kaffe.

Det smakar sand, det där kaffet.

Bordet lutar. Men man får åtminstone sitta ordentligt. En stund. Kanske hinner man ta av sig skorna och gräva med tårna i sanden. Har man tur finns det en gräsfläck kvar, man kan låta gräset kittla också.

Se där. Mitt minne kanske inte är så färskt. Andra som parkerar sej i parker minns säkert bättre. Vad mer finns i parken? Vad gör man där? Hur känns det? Luktar?

onsdag 11 april 2012

Enligt George Orwell

Enligt George Orwell ska man alltid, om möjligt, ta bort ett onödigt ord i en text som man håller på att bearbeta.

Enligt Orwell ska man ta bort onödigt ord i text man bearbetar.

Orwell ta bort onödig text.

(I den sista hade jag gärna lagt ut ett utropstecken, men Orwell tycker inte om dem så det går inte.) Det är mycket Orwell inte gillar:

Inget onödigt ätande.
Inget onödigt beskrivande.
Inga onödiga adjektiv.
Ingen branding.
Inga onödiga skräpord som: så, ju, nog, väl, när, då, sen, bara, och, före, nu, över osv.
Använd inte ett långt ord om du kan välja ett kort.
Använd inte långa meningar.
Använd inte slitna klichéer.
Fyll inte dialogen med förklaringar, skriv realistisk dialog.
Visa, berätta inte.
Ta bort all beskrivning om den inte är nödvändig.

Klipp, säger Orwell, klipp bort allt onödigt krafs. Klipp utan nåd. Stryk. Radera. Förenkla. Strama åt. Orwell gillar inte böcker med ord utan betydelse.

Jag och Orwell ska diskutera lite stuff. Vi inte överens om allt, men det mesta. Skillnaden mellan oss är att Orwell har skrivit 1984 och Animal farm.

tisdag 10 april 2012

Vägra dö nyfiken

Det finns ju mängder av skräckhistorier med karaktärer (i synnerhet blonda tjejer) som är alldeles för nyfikna och hasar iväg in i eländets gap.

Men hur ser nyfikenhet ut egentligen? Alltså hur beter man sej när man vill höra vartenda ord nån säger eller man undrar vad det är som pågår en bit ifrån. Om man kan undvika att i text skriva ut förklaringen, alltså nyfiken, så gör man det. Hellre visa. Alltså det där med att gestalta.

Så hur beter du dej när du blir nyfiken på något? Lutar du dej närmare för att inte missa vad som sägs? Kanske ställer frågor för att få veta exakt. Ber alla andra hålla käften (eller nåt vänligare alternativ). Ögonen står i skallen på dej. Nästan så att ögonen blir stora. Tefatshundögon. Doftar det något? Svag lukt av bensin ... Vilka ljud hörs? Nån knackar på dörren.

Jag vägrar dö nyfiken heter en bok av Babben Larsson. Bra titel. Så hur beter man sej när man håller på att spricka av nyfikenhet, när man nästan ser hur bokstäverna kommer ut ur munnen på nån som berättar världens nyhet? Glömmer man allt för saftigaste köttbenet, gör karaktärer det?

måndag 9 april 2012

Skrivar EGO

Att skriva är en egotripp så det är lika bra att bekänna det. Jag erkänner alltså. Så otroligt ego är jag att jag med lätta steg tar mej till datorn och sätter mej ner och skriver. Ju mer jag skriver dess större egotripp. Dess högre lyfts huvudet och hela jag bara sväller och pöser. Vissa dagar kan folk inte alls gå förbi mej för jag är helt abnormt enorm. (I kombination med vissa högtider är det alldeles fruktansvärt.)

Gäller alltså att ta hand om sitt ego. Vårda det. Bejaka än mer. Att använda all den egoistiska energi det innebär att vända ryggen åt annat för att få skriva. Man blir snäsig mot folk som kommer och avbryter mitt i egotrippande. Men det ska erkännas, det med, man får antagligen inte tillräckligt dåligt samvete över det, för man fortsätter skriva. Så ego att skriva.

söndag 8 april 2012

Gula associationer

Gul är påskens färg. Gul som rinnande äggula. Kycklingar i olika luddig konsistens. Gul är en primärfärg. Tussilago, solros, maskros. Guld kommer från gul. Guldfisk. Gult ljus i trafiken betyder vänta. Gult kort. Gult är fult. Gul är dödssynden girighet. Gul galla. Gula febern. Gulsot. Gula sidorna. Gulag. Gullig. Gulp. Urin. Gul lök. gul gulare gulast. Gul paprika. Gula tomater. Solen är gul. Gul & Blå. Banan. Smör. Saffran. Gurkmeja. Citron. Optimism, upplysning och energi. Gullviva. Gult slem. Gult snor. Gult hår. Gula tänder. Yellow submarine. Jag är nyfiken gul.

Har alltid haft nån aversion mot gult. Tänkte jag. Fast sen när man funderar på det så finns det väldigt många kul-gula-grejer. För övrigt är färg rätt bra att börja från när man vill sätta igång skrivandet.

Nåt mer som är gult som jag glömt att skriva upp?

lördag 7 april 2012

Prinsen i pojkrummet

Måste tala om det här med karaktärer. Kanske kommer jag att bli riktigt tjatig när det gäller karaktärer. Och tala om dem minst en gång i veckan. Eller 12 gånger. Stå ut. Jag har nån poäng. Kanske.

Det är skit samma ifall man har världens häftigaste miljö och intrigen är hejsan och man har struktur och jadi jada. För har man inte karaktären, då ska man fortsätta leta.

Miljön påverkar karaktären. Men om du inte vet vad typen vill, vad ska du då med fyrverkerier till? Vem bryr sej om huset ligger i ruiner och hur det doftar på toaletten? Vad är väl en bal på slottet om prinsen inte har lust att gå? Han sitter och tiger i pojkrummet och vänder ryggen till. Ja, då får skaparen (jag) krypa ner från de svindlande höjderna och fråga vad som är på gång.

Stereotyper är användbara. Det är därför jag kallar honom prins. Men det blir bättre om det är något utöver vad man tänker att en prins är. Så om prinsen är rik, vacker och kan få vilken prinsessa han vill - vad har han då för problem, för han har problem. Och inte bara det, han har ett problem som ingen annan har, eller som andra inte skulle ha ifall de hade alla hans tillgångar.

Jag lovar. Det här är varken nytt eller revolutionerande. Jag förvånar inte mej själv eller nån annan. Men jag skrev om scenen. "Min prins" har växt till sej för att jag gav honom nåt han inte kommer undan, som han måste förhålla sej till. Ett problem. Den hopplösa scenen är borta. Jag vill inte röra den just nu, inte läsa, inte titta på den, bara veta att den finns. Må av att "prinsen" är på väg.

Svara när skaparen frågar

Slet mitt hår i förtvivlan. Det ser ut som om jag har kala fläckar på sina ställen. Nå tur man har bra hårväxt, hinner väl växa ut till på måndag så ingen märker nåt när man ska visa sej bland folk igen.

En scen. En hopplös scen som jag visste att måste göras om. Det hör till de scener där jag tänker att hur tänkte jag där ... Den får mej att skynda förbi avsnittet. Och om det är nåt som tyder på skriv om, så är det skynda-förbi-reaktioner.

Scenen är för lång. Den är ur fel perspektiv delvis också. En del tempusskit som trasslat in sej. Och kronologin är åt skogen. Men det där är bara bananas. För det stora problemet är den där typen. Karaktären alltså. Det är nåt med han. Det är nåt som jag försökt reda ut, och fanskapet, hanen alltså vill inte. Jag vet ju hurdan han är så det är inte så konstigt att han vägrar berätta allt. Men hallå, det är jag, säger jag. Alltså skaparen är här och vill veta. Han bara satte sej ner och vägrade samarbeta.

Som jag har lirkat. Med allt från att han kan väl få till det med den där tjejen då och okej, jag tar bort det där minnet. Ja ja. Vadsomhelst. Men nänä.

Till slut började jag undersöka honom. Han var så klar i mitt huvud trodde jag, men det var det. Han var lite för klar. Om man är så reserverad som han är, och om jag vet varför han är det, då måste det förstås vägas upp. NU är det uppvägt. Han är artigheten själv efter det.

Nu ska jag skriva om scenen. Han pockar på uppmärksamhet. (Men jag rodnar lite när han flirtar så kopiöst.)

fredag 6 april 2012

Påskharen är lat

Vissa saker borde man inte ha gjort till en tradition. Påskharen till exempel.

Alla chokladäggen som ska gömmas, ledtrådar som ska skrivas. För han är så lat den där påskharen, han skriver aldrig själv. Och rimma ska det göra också. Och klurigt ska det vara. Både rim och gömställen. Så många krav han har påskharen. Större varje år dessutom. Kan bero på att de som ska leta växer till sej och inte längre tycker att de behöver kunna hitta GENAST.

De ser gulliga ut sen, med chokladhögarna staplade framför sej. Barnen alltså. Och lyckligtvis kommer påskharen bara en gång om året. (Däremellan är det jul.) Jag får väl bita ihop och börja rimma bara.

Långfredag utan dans

För länge länge sen betydde Långfredag verkligen långsam, långtråkig och långalltmöjligt. Då ställdes bord på dansgolvet för att man inte fick dansa. Man skulle alltså bara vänta och vänta.



Att vänta. Och ha tråkigt. Segt. Tristess. Eller om väntan är spänning. Spänd förväntan. Vad väntar ni på idag? Gäster? Våren? På att bussen ska komma så att man slipper prata med den där irriterande typen som också står och väntar på bussen. Vad gör man på en långfredag?

torsdag 5 april 2012

Blåkulla: resa med lätt bagage

Jaha. Påsk betyder att det är en mängd damer (och herrar) som lämnat sin lugna tillvaro och dragit iväg till Blåkulla. Vad de gör där, det har man ju hört talas om. Den som blev kvar finns på bilden nedan. Inklusive damens kläder. Glad Påsk alltså.


Och packa rätt för resan, hörni. Vad tar du med dej till Blåkulla i år? Och det beror självfallet på ifall du tänkt delta i själva festen eller om du är lagd åt att försöka undvika att dras in i det hela. Så om du får ta med tre saker till Blåkulla, vad blir det då?

onsdag 4 april 2012

Prunkande plantering

Satt med en knepig planteringsbit som jag behövde klura ut. Hur plantera utan att det syns hur otroligt ogröna fingrar jag har. Hur till och med kaktusarna dör bara jag tittar på dem. Okej. Kan bero på variationen inget vatten och för mycket vatten. Och sen ser de hängiga ut. Fast oftast, eftersom det är sega grejer så överlever de.

Men vad tusan snackar jag om? Blommor tydligen. Jag skulle inte tala om blommor, det spårade ur där. Förlåt. Plantera skulle jag. Så frön. En så sliten bild det är för övrigt. Kanske därför jag måste skriva den. Klichéer är så blomstrande ibland. Prunkande. (Där fick jag till det.) Förresten kanske jag är jätteduktig på blommar eftersom de överlever. Har jag inte tänkt på förr.

Jamen. Plantera alltså. I texten, gjorde jag. Och nu är det gjort. Om jag får säga det själv, och det får jag, rätt snyggt gjort av mej. *klapp på axeln*

Karaktären kokar kaffe

Tadam! Tänkte det var dags för en skrivuppgift. En sån där petig.

Skriv en berättelse där du låter en karaktär koka te alternativt kaffe. Eller varför inte båda. Beskriv hela proceduren och använd så många sinnen som möjligt. Hur ser platsen ut där teet och/eller kaffet kokas? Vad glor karaktären på? Hur doftar det? Eller luktar. Hur känns kannan, koppen under fingrarna? Eller annat som din karaktär tafsar på under stökandet. Vad hör man för ljud medan man håller på? Och hur smaaaaakar det! Kan också vara smakförnimmelsen innan man dricker.

Ingen tidsbegränsning utan skriv två sidor om att koka te/kaffe. Vad din karaktär gör efter att den bryggt sin dryck, det kan du ju fortsätta med, ifall det känns så, efter att själva bryggningsritualen är utförd.

Och nu ska jag verkligen gå och få mej minst en kopp kaffe.

tisdag 3 april 2012

Skrivkramp del 2

Jag säger bara ORD. Eller jag säger WORD. Jag gillar det bokstavliga. Alltså tolkningen av det för det öppnar upp nya möjligheter. Som de förslag jag fått på Facebook och Twitter om vad man ska göra för att bota skrivkramp:
  1. Man kan springa, få kramp i vaderna i stället
  2. Vila
  3. Dricka kaffe och läsa tidningen
  4. Stretcha
  5. Dricka ännu mer kaffe och ta en sväng runt kvarteret
  6. Skriv med tårna
Fler förslag?

(Ifall jag skulle ägna mej åt att springa så skulle jag faktiskt försöka skaffa kramp i vaderna genom en sväng runt kvarteret. Man får nya perspektiv då. Man måste fundera på annat. Om nu att fundera på den eländiga kroppen är att få nya perspektiv. Möjligen kan man få kramp i tårna också om man testar att skriva med dem. Kaffe i riklig mängd kan också ge kramp. I magen. Och stretchning, djiiis, oj oj. Sen har man inget val, vila blir det. Krampaktig vila.)

Skrivkramp och skrivförlösning

Om du lider av dåligt samvete för att du inte skriver nåt, vad ska du då ta dej till?

En gång. Nej. Det har hänt flera gånger. Men en gång under en dyster period när jag insåg att jag inte skrivit nåt på alldeles för länge, satte jag mej ner och tänkte att jag kan väl skriva om varför jag inte skriver. Så det skulle jag göra.

Men. Hur skriver man om att man inte skriver? För då skriver man ju. Alltså förutsatt att man inte som jag blir sittande och glor tomt framför mej för jag ville verkligen inte delge ens för mej själv varför jag inte skrev. (Hur sprittande skulle väl inte en sån lista bli? Verkligen nåt som skulle ha gjort mej ännu ivrigare. Eller så inte.)

Efter ett tag började jag skriva fula ord. Riktigt många fula runda ord skrev jag. På olika språk var de också. Både skällsord på person och mer allmänna omdömen, beskrivningar på kroppsdelar, djuranknytning, aktiviteter man kan benämna och till slut också de småfula orden. När jag var klar övervägde jag att skriva mitt namn underst. Att det var jag som var de där orden. Men sen gjorde jag inte det. I stället fattade jag att jag hade skrivit. Inte nåt konstverk precis, men en dikt (kanske), fast utan slutkläm (och opublicerbar). (Det är rätt befriande att bli som nån äldre variant av Lisabet i Madicken, jag satt bara inte inne i garderoben och mumlade.)

Kanske ska nån hitta mitt papper i framtiden och undra hur jag egentligen tänkte just då. I så fall vill jag bara ha sagt att alla sätt för att lösa skrivblockering är bra bara de fungerar. Så hur gör ni för att skriva ifall det bara är tvärstopp?

måndag 2 april 2012

Svensk skräckvåg

Uuuuhuu vad skoj! Mer skräck säger jag och tar tacksamt emot DN lästips av Sara.

Bara att få rada ord som skalpell, blodtörsiga skolflickor, underjord och uråldrig ondska efter varann, det gör att man känner hur trevlig den här dagen kan bli.

Skrivkursens fiktiva täckmantel

En gång för cirka miljoner år sen, eller ditåt, fick jag en heureka känsla på en skrivkurs jag gick på. Jag hade visserligen inte uppfunnit nåt precis. Eller ens kommit på nåt stort. Jag hittade bara en röst. En berättarröst som började växa och som ville grejer. Även om jag hade gått en och annan skrivkurs redan innan, under de där miljoner åren, så var det just den där rösten som jag började skriva på då som fick mej övertygad. Skrivkurser är av godo (för mej). (Jag var i och för sej ingen tvivlare innan heller.)

Jag bestämde mej för att det där vill jag fortsätta med. För när man sitter där och ska prestera på 10 till 20 minuter, ibland mer, beror på kursen, då måste man bara skärpa sej eller ge efter och strunta i annat som är viktigt, men som inte betyder så värst mycket just då.

Skrivkurser är en plats där man kan få hänga med andra som skriver (och läser). Man får gotta sej åt sitt skrivande tillsammans med andra. Man får, eller åtminstone jag får, använda mej av mitt vridna inre under fiktiv täckmantel. Det enda som gäller är att, Skriva.

Det blir inte alltid bra. Dynga har också värde i vissa situationer. Bra gödsel helt enkelt. Tänker jag om det. Därför går jag på skrivkurser och håller dem själv. För att det är mitt sätt att se på världen. Den 20-22.4 är det dags för nästa skrivkurs, i Pargas vid Axxell.

Om du skriver och gärna vill hänga med andra som gör det samt få skrivövningar för att sparka igång fantasin och dessutom tror att den där Mia kan man väl lyssna på i några dar, välkommen.
Läs mer på Skrivkurser.

söndag 1 april 2012

Petar i pappren

Måste bara säga det. Det är helt sjukt roligt att sitta och dra åt tumskruvarna på mitt manus. Att klämma in sånt som saknas och ta bort det som är för mycket och fundera på de där grejerna som får karaktärerna att växa lite till. Så att de faktiskt blir rätt.

Än så länge sitter jag med pappershögen, skriver för hand. Med röd penna. Fast ska byta till grön. Den röda dog. Petar i pappren. Längtar efter att få sätta mej vid datorn, men inte än. Måste titta på bitarna först. Så att jag vet vad jag gör när jag sitter vid datorn. Så att jag gör det jag ska när jag sitter vid datorn. Nu måste jag gå tillbaka. Ville bara tjoa. Tjoho.

Dialog är kött

Dialog är härligt. Av bra prat får man nöjesrysningar. Dialog är att liksom sätta kött på dom typer som man skriver om. För det är när de börjar prata som man vet om de har DET. Alltså blir det platt så har man kanske inte fått tag i allt det som gör dem till vad de är.

Dialogen ska föra handlingen framåt. Det gör inte det här:
"Hej!"
"Hej!"
"Hur mår du?"
"Jag mår bra. Själv då?" 
Karaktärer driver sina egna grejer och har dålig koll på varann. De kan vara hur nära vänner som helst, de har trots det sina alldeles egna mål som driver dem. De vill inte att allt ska komma fram utan styrs av sina hemligheter. Talar om annat. I den usla dialogen ovan så kanske de inte vill berätta hur de mår. Eller så vill de verkligen berätta hur de mår från lilltån till tandvärk. Det kunde bli svaret på "Själv då?" Då vrider den andra karaktären sej ur led för att försöka flika in att den "tyvärr tyvärr måste gå". Sånt kan man känna igen. Hur man lyssnat. Hur det börjar klia av att lyssna. Om man vill ha med olusten så kan man foga in det mellan, hur gör man när man möts och säger "Hej!" och "Hej!". För är man en fiktiv karaktär så genomlider man eländet och flippar ut senare.

Vissa karaktärer får hålla låda i det oändliga. De andra ska hålla sej kort. Så släng in dem i en dialog. Rakt in i den viktiga scenen, inte halvvägs, utan där det är nåt på gång, där det måste leda framåt. Dialog är kött och käftsmäll när den funkar. Alltså man blir både mätt och belåten samt orolig över vad som händer. Man vill dessutom gärna ha efterrätt, så man läser vidare.