fredag 31 augusti 2012

Första meningen ska inte spotta i motvind

Första meningen eller möjligen de första meningarna är nästan ett övernaturligt fenomen.

Eller nästan? För visst är det avgörande hur texten tar tag i och håller kvar läsaren. Lite så att man får lust att spotta tre gångar över vänstra axeln och slänga salt omkring sej. Men hur gör man?

Ibland kommer öppningsmeningen utan ansträngning. Ibland måste man in i texten innan man letat sej fram till öppningen. För min egen del så vet jag att ifall jag inte har första meningen genast så behöver jag tämligen fort ta mej tillbaka till början och få till det. Utan rätt öppning har jag en transportsträcka och den måste bort.

Så hur ser öppningarna ut? De där bra. Om man plockar ner dem i nånslags beståndsdelar så är det ofta: en fråga (gärna filosofisk), ett möte med en karaktär (en okänd eller en vän), en röst (gärna ett jag, eller hellre ett ego), en värld (miljön, stämningen).

Berättelsen kan kasta in läsaren i en dialog, mitt i händelserna, i något vilseledande, en syn på livet och öppningen kan ge hela berättelsens kärna i en kraftig mening.

Första meningen är magisk. Det enda en öppningsmening inte får vara är trist. Tjahapp och där spottar jag över axeln igen för en trist första meningen kanske är det mest spännande man kan hitta på. Och sen kan man förstås kombinera så att man får en riktigt köttig öppning: En fråga vid ett möte yttrad av ett ego i en värld som säger nåt om kärnan fast det visar sej vara vilseledande.

Finns det fler sätt att öppna på, nån öppning som inte går att klämma in under min något konstgjorda kategorisering - en sån där öppning som du tycker är extra mitt i prick?

torsdag 30 augusti 2012

Blåsväder

Har ni följt med orkanrapporterna? Isaac som snurrat fram längs Mexikanska golfen.

Här sitter man i lugna regniga Norden, på betryggande avstånd från tak och bajamajor som flyger i vinden. Man behöver inte ens gå dubbelvikt om man går ut.

Jag kollade ett program på tv som naturligtvis sändes så här lämpligt i orkanvarningarnas framfart. Det handlade om nån typ som låg med hjälm på och filmade, ja, vinden och vattnet. Av vissa skrivorsaker satt jag och funderade på hur en sån där stark vind både fascinerar och skrämmer. Hur allting hänger löst i stormens framfart. Och dessutom befann sej filmteamet ett tag i stormens öga. Innan nästa kant med hårda oberäkneliga vindar tog vid.

Extremt mycket väder sån där blåst. Men inte bara det. Även om det är årligen återkommande orkanvarningar vid Mexikanska golfen, ändå blir det en nyhet som rapporteras i flera dagar. Det är alltså på nåt plan ett väder som förvånar genom sin kraft.

Så hur skulle det vara med en rejäl orkan i Norden? Alltså om man använder det i en text, ett väder på fel plats. Vad skulle hända? Med platsen. Med människorna. Jag tror att först kommer domedagsprofeterna. För jepp. Det var ett stående inslag i tv-programmet också. Man skulle förlita sej på högre makt, att man fattade rätt beslut, fly eller stanna kvar och fäkta. Sen då? Vad gör man medan man väntar?

onsdag 29 augusti 2012

Varför då då? Frågor att besvara

Sitter och kämpar med alla frågor som hopar sej.

Vem.
Eller kanske jag borde säga Vilka. Personer alltså. Vem eller vilka ska finnas här och vad ska de hålla på med? Eftersom jag vet vem som är huvudperson och vilka som är bifigurer så är jag ute efter vem som ska finnas i en viss situation.

Vad.
Vad VILL karaktärerna. I vissa av scenerna som jag går igenom så verkar de närmast viljeslöa. Alltså är de tvugna att skärpa sej. Fast ibland handlar det om vad de absolut inte vill. Hur som helst så är både vill och vill-inte drivet av karaktärernas motivation.

När.
Jag har en tidsram. Försöker hålla mej innanför den. Men ser också att vissa grejer verkar ta orimligt lång eller kort tid och sånt måste förstås ordnas. Den andra delen av tid handlar om att försöka förankra och för den biten så hade jag en mycket sen eller tidig tanke som tvingade mej att anteckna under natten. Frenetiskt skrivande på papperslapp om hur jag borde tänka om fantastisk tid.

Var.
Miljön ja. Har ritat. Fast jag kan inte rita. Men har ändå, för mej själv gjort kartor över platsen för att förstå hur saker och ting finns. Har också gjort en ritning över en byggnad. Men är orolig för att ifall nån går in i byggnaden så kommer stenarna att falla ner i deras huvud. Jag tror att jag har rätt bra koll på miljön. Ända tills det plötsligt finns ett hinder i vägen som jag inte räknat med. Alla överraskningar i miljön är inte av godo.

Varför.
Så många varför i mariginalerna för tillfället. Både över större grejer som påverkar den dramtiska kurvan och över mindre fraser som av nån anledning inte vill låta sej strykas utan hellre utvecklas.

Hur.
Hur vissa scener behöver skärpas eller hur problem ska lösas. Jag vet ungefär vart berättelsen är på väg. Behöver däremot fundera på hur den ska vindla dit. Och förstås, hur är en viss scen viktig, om den är det.

Frågorna leder genom de vindlande trappstegen mot målet. Jag är både nyfiken och vettskrämd över hur jag ska kunna besvara alla varför och hur.

tisdag 28 augusti 2012

8 nånslags fakta om JAGET

Skribentskan utmanade mej med att jag ska berätta 8 fakta/vanor om mej själv. Visst visst. Det ska jag. Tack. Jag är också, tja, som jag är.
  1. Jag är svår att utmana,
  2. för jag bryter alltid kedjebrev. Missar deadlines och väntar oroligt på att förtvina och skrumpna eftersom det är vad man förväntas utstå när man bryter kedjor.
  3. Jag tror att man ska göra saker man inte har gjort förut. Helst ofta. Alltså gör jag ibland grejer jag inte gjort förut. Som att anta en utmaning.
  4. Min första publicerade text, som var en dikt, ingick i tidningen Starlet. Det tråkiga är att jag inte har kvar det numret av Starlet.
  5. Så jag brukar ägna mig åt att försöka hitta Starlet:ar på antikvariat, i hopp om att hitta dikten. För det var nåt fint om blänkande och stänkande.
  6. Jag gillar handväskor. Egentligen gillar jag väl väskor. Tyvärr vet jag inte var jag ska placera alla mina väskor så jag försöker minska på väskköpen.
  7. Jag dricker gärna skumpanj. Fast inte sån där söt. Utan torr så att tungan skrumpnar.
  8. Fakta nummer åtta kräver ett helt eget inlägg så ge er till tåls, det kommer. Nån gång.
Jag försökte. Jag vet inte om jag klarat uppgiften. Men jag försökte. Eller åtminstone delvis.

Om jag är knepig att utmana så är det inget emot hur jag beter mej när jag ska utmana andra. Alltså blir det en öppen lösning. Mina flitigaste läsare, hah, ni vet själv vilka ni är. Känn er alldeles otroligt utmanade. Säg nåt om er själv i åtta punkter. Om du lider av bloggämnestorka och inte har uppdaterat på ett tag så tycker jag att du ska sprida info om ditt liv. Och lider du inte av bloggämnestorka så stilla ändå min nyfikenhet. Den är stor och behöver gödas. Samt naturligtvis, lägg in en länk här och tacka mej för att jag gett dej nåt att skriva om.

Upphittat leende

Har ni kollat in Foundmagazine? Där folk delar med sig av vad de hittat runt omkring och här och där. Foton. Brev. Listor.

Och jag som gillar listor... Som den här listan. Jag älskar påminnelsen på slutet. Jag undrar hur det gick? Ifall skribenten kom ihåg personligheten/leendet. Man borde ibland ha lite såna här personlighetskontroller. Anteckna hur man ska möta världen, så att man inte glömmer.

Allra bäst tycker jag om att man genom att kolla in de där bilderna, breven, listorna så kan man få syn på ett karaktärsdrag, det där som vrider till och gör att det blir mer fluff i karaktären. Bara för ett leende.

måndag 27 augusti 2012

Höra men inte se

Vad pysslar en karaktär med som inte kan se? Eller om det är en karaktär som av nån anledning tar sej förbi utan att synas?

Det händer ju att karaktärer står bakom en knut eller är instängda i mörka rum eller sitter med ryggen åt eller låtsas sova eller smiter förbi eller vad tusan de gör medan ingen ser.

I stället hör de: plankor som knarrar, dörrar som smäller eller dörrar som stängs med ett tyst klick. Ett vinddrag som får karaktärer att rysa. Folk som pratar och avslöjar grejer. Någon som stönar. Fåglar som kraxar och kvittrar och skriker. Skrapljud. Krafsanden. Klafs. Pip. Plums. Svisch och svosch och vadsomhelst. Alltså ljud. Och än mer, onomatopoetiska ljud som både är ljud och bild genom sitt härmande. Tick tack.

Hur känns det om man av nån anledning tillfälligt berövar karaktären synen? Om man först lagt märke till saker i omgivningen och så sitter man där och belysningen är borta. Surrandet i bakgrunden blir högre. Närmar sej. Tränger sej på. Bzz. Brr.

Hur låter det? heter en barnbok om ljud. Vad kan man använda ljud till, för att gärna beskriva något annat än vad de i vanliga fall skulle vara? Om det INTE är klockan som tickar, inte hjärtat som dunkar, inte fåglar som kvittrar. Vad är det som döljer sej bakom bruset?


söndag 26 augusti 2012

Minnesanteckningar

Writers, like elephants, have long vicious memories. There are things I wish I could forget.
William S. Burroughs
Men man får lov att vänta på rätt tillfälle. Det kommer.

lördag 25 augusti 2012

Nu Plötsligt Då När Igen

Vem har lagt in alla tidsangivelserna i min text?
nu, då, plötsligt, sen, när, idag, igår, ikväll, senare, en stund, ett tag, efteråt, därefter, samtidigt, alltid, aldrig, hela tiden, ofta, igen, ibland, innan, före
Det som är bra med såna där ord är att de är lätta att plocka bort där de liksom slunkit in och bara stannar upp. För vad man än vill så inte är det att tiden ska vara en bromssträcka i texten. Det är klart, att det finns tider som behövs. Men om jag kan, då stryker jag.

fredag 24 augusti 2012

Böcker som samlats på oläst hög

Jag ägnat cirkus tre veckor åt att läsa Catherine M. Valentes Palimpsest.

Den är inte en särskilt tjock bok. På ett visst plan gillar jag den. Alltså tycker om idén med drömmar som leder nån annanstans. Å andra sidan: TRE veckor. Utifall att jag verkligen älskade texten så hade jag fräst igenom den på nån kväll. Men jag är halvvägs. Är det värt att ägna ytterligare tre veckor åt den?

Jag är en usel människa för jag har fler olästa böcker på mitt samvete. Andra böcker som jag försökt läsa men inte lyckas: Knausgård (sorry alla knaus-diggare, men nä, sid 90 kom jag till), Bulgakov Mästaren och Margarita (erkänner, jag läste inte varje sida, utan hoppade friskt och med friskt menas friskt), Da Vinci koden (såg filmen i stället), Hjalmar Söderberg Martin Bricks ungdom (började, la bort), Alakoskis Hopas du trifs i fengelset (försökte men det var så mycket på en gång), Kerstin Ekmans Pukehornet (försökte flera gånger för annat av Ekman är ju inget problem), Anja Kauranen Rädslans geografi (borde läsa, men...), Bo Carpelan Axel (och det var kurslitteratur, men si nänä).

Tror nån att det känns bättre för att jag bekänner mina olästa synder? Glöm det. Det är mer som om jag gnider in den där olästa skammen.

Vissa av de där är säkert bra. Till och med jag skulle tycka det. Men som med Palimpsest, det är så segt. Och man vill hellre se på nåt jättetråkigt på tv. Jag borde Anstränga mej mer. Du då? Har du nån oläst bok, som du skäms dej blå över att du inte läst?

torsdag 23 augusti 2012

Instängd på utrymme

"Meh", sa en av karaktärerna, "fatta att jag inte tänker hänga där. Aldrig. Nånsin."

Sen satte hen ner sej och började spela angry birds. (Ibland är det nåt väldigt teatraliskt över karaktärer, jag menar, den där telefonen har inte laddats, typ nånsin, så jag vet ju att hen inte ens kunde spela.)

Och kroppsspråket var tydligt, hen kommer inte att befatta sej med mej förrän jag fixat till det hela. Bäst att försöka fundera på alternativ.

Jag funderarde alltså på hela kartan. Alla de platser som finns och betyder nåt i min text. Undersökte vad det finns för vinklar och vrår. Framför allt var jag ute efter vad som kan bli "naturliga hinder" så att konflikten blir tydligare. Gärna med kontraster. Till exempel om det händer nåt jobbigt så får det gärna vara en trygg plats. Eller när hen känner sej instängd så ska det finnas utrymme. Då blir det som ska hända tydligare.

Och om karaktären säger "meh" så har man både stängt in, tagit ifrån hen alla vapen och slängt bort nyckeln. Det blir inte så mycket av sånt. Jag tror hen behöver en dyrk. Eller en kofot. I alla fall ska jag prova lite olika platser och kolla var konflikten funkar bäst.

onsdag 22 augusti 2012

Små bitar bild



Har tydligen låtit mej förföras av vad man kan se på bilden. Satt sisådär en timme och stirrade på glasbitar. Ibland får man för sej saker av sånt som blänker. Man ska kanske bli skata, eller kanske man är det. Släpa hem glänsande föremål att glo på. Det skulle vara nåt det. Folk går inte säkra i sina glittrande smycken...

I mina glasbitar finns bl.a.: figur med jätteskalle, siffran fem, nedre delen av ett ansikte, en gripklo, en bit av en nalle. Jag undrar vad de har att göra med varann? Hittar du nåt annat?

tisdag 21 augusti 2012

Jobb sökes av karaktär

Eftersom jag ska gå på ett möte om ett jobb idag så tycker jag att vi måste tala karaktärer och arbete.

Tidigare föreslog jag att man skulle hålla en anställningsintervju innan man tar karaktären i anspråk. Idag handlar det mer om vad som händer när man väl har karaktären och den ska ägna sej åt nåt jobb.

För ett visst yrke betyder grejer. Vad kan en sjuksköterska? En köttmästare? En taxichaufför? En trädgårdsmästare? Ett fotbollsproffs? Ibland kan man använda sej av köttmästarens knivar eller trädgårdsmästarens växter. Och då är det ju fint ifall köttmästaren inte råkar vara pilot. Betyder ju inte att man alltid måste ha rätt yrke, ibland kan man ha nytta av fel jobb också.

Det betyder en hel del att ha eller inte ha jobb. Vissa möjligheter som öppnas och andra vägar som stängs. Hur som helst, jobb för mej (hoppas jag) och yrken i text (att fundera på). Viktiga grejer. Hur det än går.


måndag 20 augusti 2012

Miljö i lagom doser

Hur beskriver man miljö?

Om karkatären känner miljön utan och innan och inte bryr sej så värst för att den ja, känner miljön utan och innan, så har man förstås ett problem. Fast det ordnar sej. Ögonblick bara.

Om man däremot har en karaktär som precis kastats in i en ny miljö där allt är ruggigt obekant, tja då har man ett annat problem som handlar om overload och urval.

Men egentligen så tänker jag mej att båda problemen kan fixas på lite liknande sätt.
Se, Hör, Smaka, Dofta/Lukta, Känn
Om det är bekant så lägger man märke till något som inte borde finnas i det där vanliga. Kolla en gång till, vad brukar finnas för att bli säker på att det faktiskt dykt upp nåt nytt i miljön. Plocka alltså fram några grejer som ska vara där, medan den där ena grejen stör.

Om det är obekant så lägger man märke till några grejer och låter dem finnas i det där andra. Låt dem sticka ut och vara miljön. Och hitta nåt bekant, nåt som går att känna igen och bli trygg i.

Som jag för tillfället jonglerar vilt med både den bekanta och den obekanta miljön försöker jag hålla mej och karaktären på rätt köl genom att invagga oss båda i skenbar trygghet. Good luck with that, säger jag också med jämna mellanrum när det dyker upp oanande världsliga problem.

söndag 19 augusti 2012

Lagens långa arm och högra hand

Lagens långa arm tycker att det finns saker som måste redas ut och ordnas upp enligt regelverket.

För vad som är ett brott varierar beroende på tid och plats. Vilka straff man får också. Sånt sitter jag och tuggar på lite grann idag. För jag råkar vara lagens högra hand.

Att vad är brott och hur ska det sonas. Hur går det med ficktjuvar, hustrumisshandlare, äktenskapsbrytare, djurplågare, häxor, mördare, unga förbrytare och vuxna, skadegörelse, vid smädelse av annan person och hemlighållande av information?

Jag tänker mej att här finns en och annan kroppsdel att förlora. Ja och gården ryker också. Fast före det måste saker bekännas under otrevliga former. Och då gäller det förstås att ha koll på hur sånt här görs. Vem som är bödel och domare och upprätthållare av ordning.

Problemet är väl snarast att det är nåt fel på dem allihop. Korrupt är rättsystemet och då går det som det går. Då får man tåla tyranner och orättvisa. Lag som skipas för att humöret var uselt. Som sagt, lagens högra hand här. Jag ska kuva dem.

Det här med att fundera på lag och ordning är inte helt lätt när man försöker få koll på världbyggandet.

lördag 18 augusti 2012

Ett slott till belåtenhet

Det här var så bra. Man blir så uppåt när man researchar och det stämmer med hur man har tänkt sej. Mer sånt.

Lite ont i nacken får man förstås.

Skuggan. Åh. Helt salig över en skugga.

Slott är också stenar

Research? När man ska skriva fiktion?

Fast egentligen finns det väl inget frågetecken på det. Man behöver kolla upp grejer för att det ska bli rätt, eller för att man ska kunna ändra på det.

Mindre grejer så hittar man förstås via nätet. Men att sitta och läsa in sej på nån mer knepig grej, ah, det är så kul!

Eller, idag, jag ska leta efter lite inspiration för hur jag ska tänka kring en plats. Och vad är då bättre än att göra allt på en gång. Alltså att undersöka plats och hänga med sina barn samtidigt. Så, Åbo slott, here I come. Måste kolla hur stenarna ligger. Förresten så har de en utställning över "spelens världar" med sånt som Tactics, HeroQuest, Dungeons & Dragons. Jag är rätt nyfiken på hur de har gjort det. Och ja, kidsen också. Vilket märktes igår då jag och det ena kidset satt och skissade borgar för att komma i stämning.

Ja, vad kan jag säga. Vad gör man inte för att få till sin miljö. Man ägnar sej åt allsköns underhållning. Hur gör du med research? Googlar du? Och sen då?

fredag 17 augusti 2012

Rom byggdes inte på en dag

Vad betyder det att "tro" på en berättelse?

Att skapa trovärdighet är ett tufft jobb. Och det krävs i alla berättelser, men rimligtvis mer i texter med främmande världar. Men just där, i världarna börjar det här "troendet". Alltså i miljön.

Och jag suckar djupt medan jag läser i min text, för det saknas grejer. Miljön är lurvig. Så där bortglömd i 300 år, skogen har tagit över och täckt in stora delar av en stolt borg. Bara lurvig, förfallen ruin kvar.

Var och När? Frågor som behöver besvaras för att få kläm på miljön. För att besvara dem krävs detaljer som visar plats och tid. Men det är klart, inte bygger man upp Rom på en dag.

Eller Rom är inte bara miljö. Nån eller många ska bygga upp Rom. Det är människor, eller karaktärer, för det är inte sagt att man valt att befolka världen med bara människor. Vem och Hur? De där som försöker få Rom att blomstra. Hur gör de det? De behöver nånslags tro och trovärdighet genom vanor och förbud.

Hard core: fakta. Detaljer. Eller för att säga som det är. Jag behöver klä om mina karaktärer, alldeles för många kejsare utan kläder i den förfallna ruinen. Mycket mycket sorgligt. Så Rom eller vad nu min värld heter, här ska skräddas och radas stenar.

Själv då? Har du några nakna karaktärer som ropar farligt i en uselt konstruerad byggnad?

torsdag 16 augusti 2012

Konstens natt

Det är konstens natt i Åbo idag.

Jag ska gå och lyssna på Lotta. På stadsbibliotekets hemsidor står det att hon tjusade publiken under FM-tävlingen i poesi. Det låter bra. Mer tjuskraft blir fint.

Längre än så har jag inte tänkt. Utan ska bara låta mej tjusas hela kvällen/natten lång. För övrigt tycker jag att tjusa är ett "oh så tjusigt."-ord.

Det finns dagar

Det jag gör med den där utprintade pappersbunten, som jag tog en bild av, är att sitta och göra bort mej.

Meningen är att jag ska läsa och bestämma var vissa grejer ska skrivas till. Från vems perspektiv och till vilken nytta. Det är alltså så jag tänkt ut det. Och visst, det gör jag väl också. Lite grann.

Det jag INTE skulle göra var att fundera på språk eller ifall dialoger funkar eller om alla dramatiska kurvor och undertexter och annat som jag tryckt in är på plats. Ändå hittar jag mej själv fundera över kvinnliga skurkkarkatärer, och vad folk borde göra medan de pratar och ifall det är för mycket infodumpande här och där. Sånt som jag skulle skita i eftersom det inte är en första version utan en pre-första version.

Därför är jag arg på mej själv idag. Dumma dumma jag som inte gör som jag säger åt mej att göra. Vem bryr sej ifall bokstäverna kastats om eller ifall nån hostar mitt i snacket, om det sen ändå slutar med att jag stryker hela dialogen. Skärpning jag. Det är själva berättelsen det gäller, inte hur den ser ut.

Fast. Sen kommer jag med invändningar. Om att det är viktigt det också. Att ifall jag får till det här lilla stycket här så är det lättare att SE berättelsen. Och då sitter jag där och hummar med. Velpotta.

Det finns dagar. Det här är en sån. Jag lämnade den utprintade för att gå iväg ut i stället. Göra lite annat grejs. Titta på världen. I hopp om att hitta min berättelse nån annanstans än i pappren.


onsdag 15 augusti 2012

Kvinnliga ondskingar

Kvinnliga skurkkaraktärer. Oh yes. Jag gillar. Mycket.

  1. Dolores Umbridge i Harry Potter
  2. Glory, gudinna i Buffy the Vampire Slayer
  3. Anne Wilkes i Stephen Kings Lida
  4. Bella i Helen Zahavis Dirty Weekend
  5. Neferet i House of Night av PC och Kristen Cast
  6. Den vita häxan i Narnia
  7. Medea
  8. Mrs Coulter i Philip Pullmans Den mörka materian
Och jag sitter och funderar på de här kvinnliga ondskingarna idag. Lite vad det som får dem att gå igång. Vad man tycker om i dem. För när det gäller Umbridge så älskar jag skrattet och att hon är så där mjuk och rosa, lite fluffig. Och ändå allra mest att hon tycker att det hon gör är rätt. Och lite samma grej gäller väl för dem alla. Att de liksom är lite fluffiga och fina medan de kör på för att andra hindrar dem och de har rätt. Och har man rätt så då kommer de andra att se det sen. När allt har ordnats som det ska i tant-ondskingens världsbild.

Och de har rätt. Deras bakgrund ger dem rätt. Nån har gjort dem illa nånstans på vägen.

Har du nån favorit ondske-tant? Nån som du så där, trots det hopplösa i projektet, vill att ska vinna lite grann ändå?

tisdag 14 augusti 2012

500 ord per dag

Mitt manus nummer två består just nu av 53 181 ord. Jag försöker skriva minst 500 ord per dag. Speciellt dagar då jag måste jobba med annat så är 500 ord vad jag fixar. Men oftast blir det mer, i snitt 1200 ord. En bra dag 3000 eller mer. Men det har egentligen ingen betydelse hur många ord jag skriver per dag. Det är inte det jag vill tala om, fast jag började där.

Utan, regelbundenheten. Varje dag. Jag vill finnas i texten varje dag. Jag säger som en ex (finskspråkig) pojkvän sa när han ringde hem till oss och ville tala med mej: Jag ska ha Mia (sa han.) Jag säger: Tid. Jag ska ha Tid.

Jag tror inte att många ord eller lång tid är det som avgör utan bara regelbundenheten. Bara det där, att för att skriva en bok, så måste den helt enkelt skrivas. Regel för det är alltså: skriv. Ord för ord. Regelbundet, varje dag. Nåt bara. Jag tror däremot inte att mina 53 181 ord är ett mått på hur långt jag kommit, bara att jag är på väg och att det funkar. Att det funkar att skriva varje dag.

måndag 13 augusti 2012

"Första versionen"



Printade ut. Ska läsa och begrunda.

Känns lite nervigt. Har bara vridit ur mej stuff. Nu ska jag fundera på vad som finns och inte finns. Jag skulle väl egentligen inte kalla det första versionen. För det är det inte. Det är snarast det där som jag har berättat för mej själv så att jag vet vad det handlar om. För så gör jag. Det jag ska göra är att forma det så att det kan berättas för nån annan.

Men nervigt alltså att möta texten, få se om det är på väg åt rätt håll eller nåt håll. Och det här är alltså det jag jobbat på i sommar. Den tidigare manushögen är nåt annat.

söndag 12 augusti 2012

Dagens nöt

Det är klart att man kan ta bilder själv förstås. Men alla grejer lyckas man inte plåta. Eller om man behöver inspirationsbilder så kolla in The WANA på Flickr.

Över huvud taget har Flickr rätt bra ordnat med vad man får och inte får göra med bilder som finns där, så det går lätt att kolla. På The WANA har folk själva slängt in sina bilder för att de ska kunna användas.

Därifrån kommer den här trötta ekorren som är dagens bild. För jag undrar vad hen tänker på? Utmattad efter dagens nötknäckning. Förslag?

Squirrel #2

lördag 11 augusti 2012

Lördagsflyt



Skriver så bokstäverna skvätter.


I en värld nära dej

Igår när jag läste tidningen knockades jag av vilken värld vi lever i.

Om man bara gräver ut det som händer så blir det helt fantasy av alltihop. Alltså jag kollade in utrikessidorna och plockade ihop vissa förutsättningar för en fantasyvärld. Eller skräckvärld. Vad du vill kalla den.

Denna fantastiska värld består utgående från utrikessidorna av följande:
  • Sedan en tid tillbaka har miljön drabbats av en extremt torr period. Med torka kommer markbränder, skörden skrumpnar bort, vattendrag blir hård lera, vinden är kraftig och ibland uppstår tornados, åskväder i mängd. Folks humör påverkas av hettan. Många dör av uttorkning och överhettning.
  • En person som begår ett brott, stjäl, straffas genom att en hand huggs av. Lagarna har skärpts och man kommer att se till att de efterlevs i hela landet.
  • Folk av fel sort kastas ut, vräks. Orsaken är, enligt de som verkställer vräkningen, att det finns uppenbara hälsorisker.
  • Kvinnor som talar offentligt, eller på annat sätt framhäver sin åsikt, kallas för slampor, horor.
  • Säkerheten i landet är viktigast för den nya ledningen. Upprepade våldsdåd visar hur bräcklig freden för tillfället är. Folk har vapen.
Ja du. Det är möjligen gårdagens nyheter, vet inte hur dagens värld ser ut. Har de lärt sej sen igår? Kanske du kan berätta det? Vad står det på utrikessidorna idag? Det är i en värld nära dej. Och den kan utgöra den fantastiska ramen för en fantasyvärld. Man hoppas lite på att det ska dyka upp något underbarn med speciella talanger för att rädda oss.

fredag 10 augusti 2012

Stämningshöjande eller så inte

Om vi skulle fundera lite på stämning i en text. Ja vad är det? Och hur fixar man det?

Ja alltså det där med att tända ljus och sätta på rätt musik, alltså ifall karaktären gör det, så är det ju också en sorts stämning men det inte riktigt det jag är ute efter. Utan en blandning av känsla och plats. Hur platsen liksom pyser ut viss sorts lukter och liv. Det är alltså inte bara att beskriva ett rum eller en värld utan också att väcka liv i den platsen.

En annan grej med stämning är hur nånting kommer att hända. Ett sätt att lyfta fram det som finns i bakgrunden. Kan göras genom att vädret speglar eller motsäger känslorna hos karaktärerna. Eller om berättaren mitt i festen plötsligt lägger märke till de djupa skuggorna i hörnen.

Stämning görs genom berättaren. Där står hen och kollar in scenen. Hur det berättas påverkar stämningen och är alltså också ett slags relation mellan berättaren och läsaren. Kan vara bra att ha koll på vilket humör berättaren är på för att se hur stämningen kommer att bli.

Ifall man behöver skicka berättaren till Anonyma bittra berättare för att hen drar hela scenbilden med sej i fallet.

torsdag 9 augusti 2012

Att ge respons

Det här med att ge respons, alltså konstruktivt.

Jag ska prata om att ge respons. På texter alltså. Som människor har skrivit.

Så jag sitter och listar grejer som man ska tänka på. Har en för lång lista. Förstås. Fast mest funderar jag på hur man kan utveckla ordet bra. Jag tror nämligen rätt hårt på det, att man måste börja där, med vad som är bra. Däremot räcker det inte med att säga bra för det är luddigt.

Att jag tror på att börja med vad som är bra beror på att det är svårt att både ge och ta emot kritik. Hur konstruktiv den än är. Så bra. Och sen får man ta sej vidare från det. Från synonymer till vad "bra" betyder. Och då konkret.

Sånt fundera jag på idag. Bra. Feedback. Hur man läser av vad man kan säga.


onsdag 8 augusti 2012

Topp 10 i högläsning

Bästa högläsningsböckerna? Topp 10.

Alltså jag äääälskar att läsa högt. Både eget och andras. Jag kan så fatta det där att innan tv satt man, i de bättre familjerna (de som hade råd med böcker), och läste högt. Och jag fattar precis vad Marianne Dashwood stör sej på när Edward Ferrars ska läsa högt. För man kan ju inte lyssna om det inte görs som det ska göras. Min lista är inte nån rangordning, bara vad jag råkade fundera på:

  1. Tove Jansson: Granen. Min mamma som var en högläsningshöjdare brukade läsa den högt på annandagjul.
  2. Harry Potter. Har läst hela serien högt två gånger, och den vaknar extra mycket till liv av högläsning.
  3. Mera Tove Jansson: Vem ska trösta knyttet? Mamma igen, hon kunde den utantill av upprepad läsning. Sen som vuxen har jag lyssnat på den som sångvariant, rätt kul, fast jag är ändå mer för läsningen. Och eg. så kan man väl säga att allt av Jansson lämpar sej för högläsning.
  4. Arto Paasilinna: Harens år. Den har jag lyssnat på som ljudbok, minns inte vem som läste, men bra var det.
  5. Astrid Lindgren. Där har man ju både lyssnat till mamma, Astrid herself och så har jag ju också läst.
  6. Eva Bexell: Morfar Prosten. En sån där barndomsläsning med fniss.
  7. Barbro Lindgren: Jättehemligt och Världshemligt. Läste dem högt för mina barn. Älskar de där böckerna. Vi skippade Bladen brinner, tänkte att man kan ta den senare.
  8. Jan Guillou Böckerna om Arn. De läste jag högt för min medboende och de har det där som gör att man kan läsa högt.
  9. Åsa Lind: Sandvargen. De böckerna har gått på repeat. Så fort man kommit igenom ett varv så ville de höra dem på nytt. Och på nytt.
  10. Suzanne Collins: Hungerspelen. Först läste jag själv och sen ville resten höra, så just nu läser vi igenom serien. Och det brukar vara bra att ha läst ett varv själv först. Då kan kallt säga stopp när rösten tycker att den behöver en liten paus...
Själv då, har du några högläsningsböcker som du kan rekommendera? Såna som funkar för barn och såna som funkar för vuxna.

tisdag 7 augusti 2012

Levebröd

Idag har jag förtjänat mitt uppehälle.

Har jobbat häcken av med mej med att planera en nätkurs om bloggar vid Öppna universitet. Lyckligtvis inte ensam utan med bloggexperten Lotta. Nånstans i slutet måste hon avbryta för att diskutera med pressen om sina kommande framträdanden. Där satt man i lä. Just saying.

Rätt kul att göra helt andra saker i några timmar. Och förresten så behöver man lite lön ibland. Det här med att vara litterärhuman frilansande ordbrukare är inte så fett alla dagar. Man får slita för att leva på ordet.

Multitasking mitt i matchen


Det bästa med att redan vara igång med nästa grej är att man:
  • får släppa det som är klart
  • får fortsätta skriva ändå
  • och förrresten så kan man alltid lita på att jantelagen förr eller senare dyker upp och har nåt att tillägga om det där med klar, eller "klar" som jantelagen föredrar att benämna det hela
Men om man alltså bortser från punkt tre så är det rätt najs eftersom jag igår medan jag satt och kollade fotboll – och den där Canada-USA matchen var helt sjövild med hattrick och förlängning och allting – så måste jag skriva upp nån tanke jag fick. Att det här borde ju. Kunde ju.

För om det är något man förstår när man kollar en sån där match så är det att spänning, det är grejer det. Så naturligtvis, mitt i matchen och spänningen, man är i rätt stämning och då kommer man på grejer. Och trots spänningen. Eller tack vare? Kanske var det jantelagen? Så jag masade mej upp och hämtade papper och penna. Masade är fel ord. Blixtsnabbt kastade jag mej ur fåtöljen och grabbade tag i första bästa anteckningsbok för att sen kunna anteckna medan jag tittade.

Det bästa med det var att när jag skrivit ner det så kunde jag släppa det. Och kolla matchen. Ett tag i alla fall. Till nästa anteckning. Multitasking alltså.

måndag 6 augusti 2012

Kreativt skrivande, Åbo

Åbo Arbis katalog flög in genom postluckan.

Jo jo. Där ska jag hålla Kreativt skrivande i höst igen. Närmare bestämt 18.9-4.12 kl 18.45-21. Så folks, anteckna det. Alltså om ni hänger i Åbo och har möjlighet att gå, annars kan det ju bli lite knepigt. Man får anmäla sej från den 20 augusti. Via Åbo Arbis alltså.

Hur vet man att man är klar?

  1. Går det lätt att läsa texten? 
  2. Finns det felstavade ord?
  3. Har du några favoritord?
  4. Finns det nåt du inte gillar, som stör dej?
  5. Går det att skilja på karaktärerna?
  6. Finns det fragment som skulle funka bättre som meningar?
Ja alltså. Man kan ju ställa sej frågar ifall man funderar på ifall man är klar. Jag säger bara att det har jag redan gjort. Flera gånger. Nu får det räcka. Och hur man vet det? Tja, det får jag ta nån annan gång. Idag bara, som det stod på den broderade tavlan:
Det är fullbordat.

söndag 5 augusti 2012

Scenen, Skallen och Cleese

Ja den där scenen alltså, som jag skrev om här.

För nä, jag har inte gjort något åt den ännu. Utan jag funderar. Inte ens särskilt aktivt utan jag placerade den på, låt oss kalla det för, repeat. Den snurrar som idé i skallen på mej. Jag tror inte att den kommer att ordna upp sej där. Men jag brukar placera såna där problem-scener eller problem-karaktärer eller problem-vad-som-helst på repeat. Ibland går de i och för sej på tomgång. Eller avdunstar. Så länge de snurrar på är jag på vid gott mod om att hitta en lösning.

Eftersom jag alltså förkastat den första lösningen. Hmm. Rättelse. Eftersom jag förkastat den tredje lösningen och väntar på den fjärde så... Absolut. Viss oro. Nervositet. Vad ska det bli? Ska det bli?

Det är klart, jag kunde gå tillbaka till lösning tre. Det är en lösning. Inte så vacker. Inte som jag vill ha den. Däremot så finns den.

Bara det att jag inte vill. Därför blev jag skitglad när jag råkade kolla lite youtube grejer och hittade John Cleese. Som säger det jag vill att han ska säga. Bjuder på den idag, medan jag låter min problem-scen rulla runt.

lördag 4 augusti 2012

Fem ord du inte använt på ett tag

Ibland slås man av hur fantastiskt svenska språket är. Okej. Ibland hittar man inte ett bra sätt att säga saker på och då slås man av hur torftigt ens språk blir i pressade lägen.

Så låt oss fundera språk idag. Ord närmare bestämt.
  1. koncis
  2. ammoniak
  3. paria
  4. intrigera
  5. makulera
Av nån anledning har jag inte på senaste tid haft användning för de där orden.

Jag tänkte att det var dags att plocka fram ord jag gillar för att de rullar fint i gapet. En ordsamling helt enkelt.

Du då? Fem ord som du förstår, inte använt på ett tag, och som du tycker låter lite fint.

fredag 3 augusti 2012

Scen-Problem

Diagnos: Jag lider av en problemscen.

Symptom: Irritation, Trampar av och an över golvet, Oro, Sliter håret, Blek, Med jämna mellanrum hörs frustrerade suckar, Nån enstaka gång hörs: tänk om, fast det avsultas med suck.

Behandling: Hårt tankearbete.
  1. Vilken betydelse har scenen?
  2. Vad är viktigt i scenen och i berättelsen som helhet?
  3. Är det problem med berättaren?
  4. Är det problem med betraktaren, dvs. synvinkeln?
  5. Är det för mycket information och för lite handling?
  6. Vad försöker karaktärerna åstadkomma?
Meningen är att jag ska försöka göra scenen mer specifik och tydlig. Att jag ska försöka dra fram det där som inte går att stryka, för det är en viktig scen, bara fullständigt död, platt och ja antagligen sa död redan vad jag menade.

Resultat: Jag har lokaliserat problemet och har för avsikt att fixa det.

torsdag 2 augusti 2012

Papper Papper Papper


Den här vrider jag vassle ur.
Published with Blogger-droid v2.0.6

Vrida vassle ur mögelosten

Så här är det: Man undrar om man är riktigt klok. Eller man undrar om man tror att man är nåt.

Det finns stunder medan man försöker vrida vassle ur guldklimparna som man inser att man faktiskt håller i en ost och då är det så mycket lättare med vasslandet.

Och så fattar man att andra kommer att se att det är en ost. Dessutom kommer osten att hinna mögla innan den kommit så långt som till andra. DÅ. Får man trösta sej med att det finns folk som gillar blåmögelost och vitmögelost. Det finns till och med tvprogram där tanter går igång på olika sorters mögelsporer hemma hos folk som inte städat.

Men egentligen borde man tycka att det är väl skitsamma hur osten smakar för andra. Vad jag vrider ur guldklimparna är en grej. Det är jobbet. Den där tjocka pappersbunten. Jobb är jobb. Jag är inte pappersbunten eller mögelosten. Så ofta som möjligt försöker jag vara mej själv. Men mögelosten-jobbet-pappersbunten är jag inte.

Men man undrar ändå om man är nåt. Fast det får man väl veta. Vad folk säger om mögelvasslet.

onsdag 1 augusti 2012

Sista rycket med poleringstrasa

Sista rycket ska jag ägna mej åt. Och jag talar inte om nåra dödsryckningar. Mer poleringstrasan som ska fram.

Så här ska printas. Det jag gnuggar fram med trasan är då att språket sitter. Måste se över nu- och då-stycken. Att saker och ting stämmer med hur jag tänkt. Om det finns nåt mer att stryka (det finns).

Jag har haft superb hjälp. Nån som ser det där jag slutat se. För jag ser minsann ingenting alls mer. Däremot rodnar jag över vissa kommentarer. Och det är både skam och pösande tupp över de röda kinderna.

Hur som helst. Det är vad jag gör. Sista rycket. Sen. Skickar. Jag. Bort. Det. På riktigt.