söndag 30 september 2012

Tömma skallen

If I don't write to empty my mind, I go mad (Lord Byron)
Ja, tusans vad det trycker på idag. Ut vill det. Stannar det kvar där inne då börjar jag lalla. Det är ingen vacker syn. Nä. Så kan vi inte ha det. Skriv mänska. Skriv.

lördag 29 september 2012

Iaktta dej själv

Skrivuppgift idag.

Skriv om dej själv i tredje person. Iaktta dej själv. Det du ska iaktta dej själv göra är hur det gick till när du klev upp ur din säng imorse. Betrakta ditt uppstigande utifrån. Använd ditt eget namn på den karaktär du beskriver, den där som hasade upp ur sängen, spratt upp ur sängen, ramlade ur sängen, tog god tid på sig att kliva upp ur sängen.

Och om du vill, så får du väldigt gärna dela med dej i kommentarerna. Eller bara berätta hur det känns att kolla in sig själv på morgonen.

Här är min: Det ihärdiga pipandet väcker Mia. Med vänstra handen trycker hon bort tjutet. Hon slänger benen över sängen och går till badrummet. Står ett tag och glor på sej själv. Inser att det är lördag. Att hon glömt stänga av klockan. Att alla andra sover. Att hon är på fel plats. Mest av allt inser hon att hon är klarvaken och att det är väldigt väldigt onödigt. Hon tänker på nåt hon såg på facebook. Go' natt björns. Om att man helst skulle gå i ide. Klarvaken, lördag och ide är en dålig kombination. Mia sätter sej vid datorn och skriver ett blogginlägg om att vara vaken för tidigt.

fredag 28 september 2012

Genre eller vett och etikett

Genre? Behöver man hålla på med det här med genre?

Det händer ibland att nån frågar i vilken genre jag skriver. Och varje gång svävar jag på målet och ut kommer en blandning av genrer eller influenser eller koder som nån ska förstå. Själv fortsätter jag att undra ifall jag står och ljuger folk rätt upp i ansiktet eller ifall jag bara är dum i huvudet som inte har ett klart och tydligt svar. Alltså jag "borde" ju veta.

Jag läser fantasy, skräck, deckare, romance, realistiskt, klassiskt, bilderböcker, ungdomsböcker, mellanåldersböcker, lyrik, biografier, facklitteratur, teorietisk litteratur och vad tusan som helst. Och jag tror inte att jag är unik. Jag tänker mig att många läser mer än bara en sorts litteratur. Varför är det då så viktigt att kunna säga vad man skriver för sorts bok? För vem är den beteckningen egentligen? Bokhandeln?

Eftersom jag igår stått och glott rätt länge på ungdomshyllan och sen tog en runda via pockethyllan och dessutom rundade vuxensidan med hårda omslag. Den (o)saliga blandningen av vampyrer, spöken, sex, kompisar, mer sex, drakar, mobbning, döden, sex igen som finns för unga läsare. Pocket gjorde skilland på sci fi och fantasy, romans, deckare och "vanlig" fiktion. Hårdvaran gjorde mest skillnad på namn. Här har vi stor fiktion och stora namn. Och på nåt sätt tycker jag att den där ungdomshyllan är mest fascinerande, när den inte ser skillnad på mobbningsoffer och häxor. Där samsas de så fint.

Nätbokhandlar är också uppdelade i genre, men där kan man söka på författarnamn, så att även om en författare skrivit fantasy, bilderböcker, lyrik och teoretisk litteratur så går det att hitta. För man må tala om en viss genre och slänga ihop det med en viss författare, men hen kan ju faktiskt få för sig att skriva nåt annat också.

Genre är inte alltid rätt svar. Ibland finns ingredienser från allt möjligt. Ett stycke triangeldrama, magi, plats beskrivet så att man känner igen sig, skrämmande partier och nån slags tanke. Men ska verkligen hyllplacering bestämma vad man skriver? Eller är det okej att sväva på målet? Räcker det med att man inte tycker att allt är så enkelt och realistiskt hela tiden, att man har svårt att skildra på bara ett sätt?

torsdag 27 september 2012

Knytkalas med huvudpersoner

Jag tänkte att idag har vi knytkalas. Så välkomna!

Det behövs lite fest när det är jobbigt väder och man ändå ibland tvingas gå ut och bli våt.

Så knytkalas med huvudpersoner. För det kan vara bra att veta vad huvudpersoner gör i pressade situationer som att fundera på vad de tar med sej till ett knytkalas. Eftersom min huvudperson är först ut så kan jag säga att hon hämtar nudlar och nåt som heter fågelbon och är gjort av mörk choklad och innehåller godis. Hon har inte gjort fågelbona själv, fast hon försökte, men det blev noll och intet. Mamma fixade. Nudlar däremot är hon jättebra på, att hälla varmt vatten över och krydda. Mycket skicklig är hon på det. Hon brukade vara rätt social, men det har varit en del omvälvande händelser på sistone så hon tycker faktiskt att det är en skitdålig idé det här med knytkalaset så det kan ta lite tid innan hon blir på festhumör. Men alla kan ju inte vara glada jämt.

Eftersom jag koordinerar det hela så undrar jag vad din huvudperson bidrar med till partyt?

onsdag 26 september 2012

Periodare

Karlen må ha varit full som ett as, men Charles Bukowski öppna käften ibland och sa såna där fyllesanningar:
This is very important -- to take leisure time. Pace is the essence. Without stopping entirely and doing nothing at all for great periods, you're gonna lose everything...just to do nothing at all, very, very important. And how many people do this in modern society? Very few. That's why they're all totally mad, frustrated, angry and hateful.
Inte så att jag går omkring och tycker att folk är "hateful" men jag tror att man behöver lite time out ibland. För att hinna med. Tänker mej också att med skrivandet så finns det perioder när man snarast skriver i huvudet och inte på pappret, att det växer fram utan att man aktivt funderar på det. Åtminstone för mej. Hur är det med er, klarar ni av att stänga av allt i perioder?

tisdag 25 september 2012

Gäst på bloggen: Maria Turtschaninoff

Borde man städa när man får gäster? Byta färg och font? Jag har alltså besök av fantasyförfattaren Maria Turtschaninoff som precis kommit ut med en ny bok, Anaché.

http://www.adlibris.com/fi/covers/M/9/51/9515230152.jpg
Jag träffade Maria då jag gick på en kurs i att skriva fantasy. Alltså ett tillfälle för fantasynerdar att gräva ner sej i de mest obskyra detaljer. Och Maria som lärare var snabb att peka på detaljer i text och fråga hur man tänkt där. Nåt som verkligen behövdes. Anaché är Marias fjärde fantasybok. Eftersom den finlandssvenska bokvärlden har en fascinerande fantasytradition som kan sägas börja med Tove Janssons mumintroll så vill jag hävda att Marias böcker tar avstamp i en tradition men att hon bjuder på berättelser som har en egen röst. För det är vad jag tycker bäst om, att det finns en sån häftigt stor berättelse och att den berättelsen handlar om flickor. Fantasy är inte bortskämt med för många tjejer. Men vare sej man är fantasynerd eller inte så är det här med världbygge alltid viktigt i text. Så välkommen hit, Maria!
Tack för att jag får gästspela på din blogg Mia! Eftersom jag vet att du skriver fantasy, och att du älskar listor, har jag idag sammanställt en lista i elva punkter på hur jag byggde upp Anachés värld:
  1. Jag bestämde mig för att Anaché tillhör ett nomadfolk i en karg stäppmiljö. Det fanns hänvisningar till akkadefolket i Arra, så jag visste att de livnärde sig på fårskötsel och hade småvuxna hästar.
  2. Jag läste in mig på nomadfolk av olika slag för att lära mig mer om deras levnadssätt, vanor och trosföreställningar, sociala system osv.
  3. Jag läste framför allt in mig på mongoler och amerikas indianer, men också t.ex. inuiter. Här är nåt jag inte berättat förut: Ordet "angakok" som används om stammens helige man kommer från inuiterna, deras schamaner kallas så.
  4. Jag läste på om schamanism, eftersom jag visste att andevärlden och hur den interagerar med människorna skulle vara viktigt i boken.
  5. Jag såg på en hel del dokumentärer om mongoliet och stäppliv. Studerade människors ansikten. Såg på molnen och himlarna. När Anaché och hennes bror Huor ligger på rygg och letar efter djur bland molnformationerna är det direkt knyckt ur en dokumentär.
  6. Jag läste reseskildringar från olika stäpplika klimat. Såg en del på bilder på nätet. Funderade kring möjlig flora och fauna. Jag gör alltid så att jag använder mig av växter och djur som på riktigt finns i den typen av klimat som jag beskriver, och så hittar jag på en del som skulle kunna tänkas växa/leva där.
  7. Jag läste också myter från olika nomadfolk, speciellt de nordamerikanska, eftersom myter är viktiga i boken och jag ville slå an rätt ton (men riktiga myter är ofta mer absurda och huvudlösa än de jag skapade).
  8. Jag tog allt det jag sett och läst och stal det bästa, vred till det några varv, lade till något eget och kallade det för akkade.
  9. Sedan gjorde jag anteckningar. Jag har dokument som heter Antropologi, Festmat, Mans- och kvinnosysslor, Mat, Namn, Språk och ord, Växter och djur. Det är min planering av själva världen.
  10. Jag har också några uschliga kartskisser som ingen annan någonsin kommer att få se... De är bara till för att jag skall kunna hålla koll på var allt finns.
  11. Jag skulle säga att jag hade 60-70% av världen klar när jag började skriva. Sedan fick jag ta pauser då och då och fylla i de hål som fanns. Till exempel måste jag lära mig lite mer om hästar och hur man föder upp ett moderlöst föl mitt i berättelsen.
Ungefär så gick det till! Tack för gästspelet, i morgon gästar jag fantasyförfattaren Stefan Hagels blogg, titta gärna förbi där!

måndag 24 september 2012

Sanning och konsekvens, del två

Det här med att fundera på konsekvenser. Jag ska dra lite vidare på det spåret.

För visst konsekvenser i all ära men jag vill också säga att oberäknelighet är viktigt. Man kan liksom väga saker åt olika håll, fixa de där konsekvenserna. Eller så händer inget genast utan följderna samlas på hög. I början är allt alldeles underbart och det går att göra vad som helst. Det är fest med fyrverkeri och balens drottning och med ett finger kan man peka för att magi ska pluppa iväg och det är bästa talet och snyggaste kläderna och allt är rätt rätt rätt. Eller man kan sparka åt höger och vänster, man kan slänga sina fiender i underjorden, man kommer på lösningen på vem som mördat liket i biblioteket.

Ända tills jordskorpan öppnar sig och biter av benet på den som sparkat hårdast. Då har konsekvenserna bildat en damm och ramlar över sparkaren. Förresten så är det inte alls den som sparkar hårdast som drabbas utan det är hjälten som råkar sparka på en sten som låg i vägen. Och pang där rök benet.

Och det här med att jordskorpan biter av benet på hjälten... Ta det bokstavligt eller bildligt, hur som helst, konsekvenserna är oberäkneliga och det går inte att se vad som är på väg, men oj så de kommer. Oj oj oj, så ont det gör när jordskorpan biter av benet.

För blir man inte allra mest intresserad när man inte vet vad som ska komma? Är det när hjälten sitter där med blödande ben eller när skurken skriker över brustna senor som man får en klump i magen? Och är det vad man vill ha? Lite oro och klump i magen över att man faktiskt inte vet hur långt texten tänker driva iväg? Så att man nästan inte vågar läsa vidare, för tänk om det ändå inte slutar "lyckligt"?

söndag 23 september 2012

Sanning eller konsekvens

Det regnar. Ett sånt där kallt och extra vått höstregn. Så man är rätt nöjd över att sitta inne.

Funderar idag på hur saker och ting hör ihop. Hur ett visst drag ska reflekteras nån annanstans. Ibland som nåt vridet. Lite i stil med hur det är i Neil Gaimans Coraline med de olika världarna. Grått eller glatt, ända tills glatt visar sej vara nattsvart och grått är inte så grått.

Andra gånger är det inte vridet utan lika. Eller om det är nästan lika men ändå inte. Hur saker och ting går igen.

Det är mest för att utreda för mej själv, hur jag tänkt. Vad vissa grejer betyder. För rätt mycket handlar det om hur en värld förhåller sej till en annan. Grejer som påverkar och får konsekvenser. Så jag ska sätta mej och bara spåna fritt kring reflekterandet. Till exempel, om nån sparkar hunden på en plats, vad händer då på den andra? Om nån inte ger sitt barn käk, får då nån annan godis? Om alla de senaste prylarna finns på en plats men inte på den andra, vad händer ifall man tar med sej en pistol till fel plats? Japp. Det var det. Regler och konsekvenser.

Och förresten, sånt här världsligt och regelrätt, på tisdag kommer den här bloggen att få besök av författaren Maria Turtschaninoff, hon har koll på världar. Så det ser jag fram emot, gästbloggning, härligt!

lördag 22 september 2012

Största möjliga tyssssstnad

Började fundera på förslaget Minna gav igår om att tvinga den dömda att vara tyst för evigt.

För jag är besatt av tystnader i text. Alla olika sorters. Att inte svara, vilket tolkas som samtycke, i t.ex. Jane Austens Persuasion. Att lära sig att tiga som i stora delar av flickuppväxtböckerna, tänk på hur Anne på Grönkulla förändras. Eller hur tystnaden blir högljudd då man ger det som traditionellt tigits ihjäl röst. Då tänker jag på litteratur som skrivits för att visa förtryck av olika slag.

Tystnad för att man tystas, tvingas till tystnad. 

Tystnad när man väljer att inte säga någonting.
Det är lite olika maktbalans i de där två. Eller hur? Om målet är underkastelse och rättelse i leden eller ifall man vägrar svara och faktiskt klarar av det.

Men sen kan man också fundera på språket och hur det fungerar. När texten gör det där den ska, då orden förmedlar utan att det blir för mycket information. Ett slags tystnad där effekt är det viktiga.

Jag tänker mej att en av de viktigaste funktioner som tystnad i text har är ofta att inte vara det minsta tyst alls. Utan att lyckas skildra den där öronbedövande tystnaden, med alla möjliga ljud, rent av högljudda störande ljud, sånt gillar jag. Så att bli tystad för evigt skulle göra att ljud blir ännu viktigare.

Har du funderat på hur tystnader görs i text? Undersökt frånvaro och närvaro av ljud och röst? Vem får tala? Vem ska knipa käft för evigt? Hur använder du tystnader?

fredag 21 september 2012

På de anklagades bänk

Det har hänt nåt. Ett stycke karaktär har åkt fast. Står nu med böjt huvud på de anklagades bänk.

Nä nä. Inget böjt huvud. Med högburet huvud på de anklagades bänk, naturligtvis. För just den här karaktären vet inte ens hur man böjer nacken. Vilket alltså också betyder att hen har mycket svårt att svara ja på saker och ting.

Hur som helst, anklagad för: störande av fred och ordning, upplopp, stöld, mord, förräderi, förfalskning och för att utge sej vara utsänd av högre makt.

Det är ganska mycket på en gång. Självfallet förnekar hen till allt utom det sista, fast då utan det där med att "utge sej". Allt annat är däremot förtal och andras förräderi.

Den som ska utdela domen flinar. För hen har väntat länge på det. Problemet är bara att domaren också vet att det inte går att döda den som ska dömas, inte hur som helst i alla fall. Det skulle få alldeles för ödesdigra följder. Alltså står domarn och tuggar på domen och underläppen. Vad skulle du föreslå? Hur döma sin fiende utan att döda men ändå oskadliggöra? Kreativa icke dödliga straff, visst är det roligare än att bara pluppa iväg sina fiender?

torsdag 20 september 2012

Koka en karaktär

Hur kokar man ihop en karaktär som är mer än vattensoppa utan ingredienser?

Alltså rätt grejer ska slängas i grytan.

Man tager vad man haver. Alltså en tesked av sej själv och det kan gärna slängas via morteln först så att det sprider ut sej bättre. Alternativt kan man ifall man tog lite större stycke köra det i matberedare eller med mixer. Målet är att klumpen av jaget ska bli en mjuk och skön massa.

Sen börjar man kolla runt sej. Se där har vi tre garvade vänner, vi tar kryddmått av den där, deciliter av den där och av den där tar vi lite här och där. Släng i grytan. Om du tog nåt specifikt av polarn, se ovan hur du gick tillväga med dej själv. Mosa, krossa, finfördela.

Och så riktas blicken längre bort. Såna du vet mindre om. Du har kanske träffat dem. Kanske bara hört talas om deras existens. Plocka godbitarna, de sura delarna och vad som behövs. Ner bland de övriga ingredienserna - rör om.

I det här läget kan det vara bra att avsmaka. Kolla vad du fått, för nästa ingrediens beror på vad du har. För nu får du krydda med vad du än kan tänkas hitta i hjärnkontoret. Låt de grå cellerna, som Hercule Poirot skulle säga, arbeta.

Voilá, du har förhoppningsvis fått ihop en motsträvig och spänstig karaktär som består av mer än vätska.

Det lustiga är att jag inte kan laga mat, men koka karaktärer det är bättre. Antagligen för att det är okej att göra dem överkokta, hårdkokta, på gränsen till råa och alldeles underbart välsmakande. Smaklig karaktärtid.

onsdag 19 september 2012

10 "egenskaper" som aldrig ska göra en större middagsbjudning

Inledde ett stycke skrivkurs igår. Jag säger bara, det här blir en kul höst.

Skrivkursknarkaren i mej går helt igång på att få ägna varje tisdagskväll under hösten åt att leda skrivövningar. Så vad pysslade vi med då?

Come on! Listor förstås. För listor är helt rock'n'roll.

Två listor fick de göra. Jag gjorde dem själv också, så dem bjuder jag på idag.

10 "egenskaper" jag i rask takt tyckte mej ha:
  1. fantasi
  2. nyfikenhet
  3. ironi
  4. rörlighet
  5. humor
  6. mångsidighet alternativt splittrad
  7. ekonomisk eller snål, beror på hur man vill se det
  8. utåtriktad, troligen sällskapssjuk
  9. uthållig vilket kan betyda envis
  10. mörkrädd
10 grejer jag aldrig skulle göra:
  1. ägna mej åt bergsklättring
  2. ställa upp i en av de där sångtävlingarna på tv
  3. läsa Madame Bovary en gång till
  4. skriva en andra doktorsavhandling
  5. sluta äta chips, herregud vilket liv det skulle vara
  6. åka i de där grejerna på t.ex. Borgbacken eller Grönan som snurrar runt och upp och ner - jag skulle spy som en fontän, inte vackert
  7. käka insekter
  8. jobba hela hela hela tiden
  9. gå ner i den mörka källaren, utan ficklampa och alldeles ensam, medan det spelar skrämmande musik i bakgrunden
  10. bli kock, jag kan bränna vid makaroner så det är inget vidare ställt med min kokkonst
Sen skulle man då ta sitt eget lilla jag och ändå göra en av de där grejerna man aldrig skulle göra. Fast den delen av övningen gjorde jag inte. För jag ville bara skriva listor. Du då, vad har du för egenskaper och vad skulle du aldrig göra med dina egenskaper?

tisdag 18 september 2012

Sunda vätskor

Huvudpersonen gör för tillfället de mest absurda grejer. Märkliga för att det verkar som om huvudpersonen vet nåt jag inte vet.

Alltså blev jag tvungen att fundera på huvudpersonens intelligens. Är hen riktigt klok? Ja, det är ju meningen att hen ska vara åtminstone normalbegåvad. Så varför låter hen saker hända utan att liksom bry sej?

Så jag glor på bokstäverna.

Om huvudpersonen vet mer än jag, hur gör hen det? För man kan ju tycka att den som sitter och skriver om huvudpersonen borde ha koll. Det kan man tycka.

Huvudpersonen är nyfiken och har föraningar om att nåt ska hända. Det är väl inte så konstigt, för jag vet ju vad som ska hända och tycks ha fått in det i huvudpersonens beteende också. Samtidigt är huvudpersonen oärlig. Huvudpersonen ger sken av att vara okej med allt som är på gång för att kunna stilla sin nyfikenhet. För vad tusan gör har hen där att göra?

Jag tror får acceptera att huvudpersonen gör konstiga grejer för att stilla sin nyfikenhet. För övrigt är det ganska bra att fundera på ifall huvudpersonen är vid sina sunda vätskor ibland och vad det kan bero på när de verkar flippa ut.

Fast. Curiosity killed the cat. Gäller alltså att styra nyfikenheten så man inte blir av med sin huvudperson.

måndag 17 september 2012

Där satt den?

"Om första utkastet inte är helt ruttet så håller man antagligen på att designa en dammsugare." Läste jag någonstans.

Det är skönt. För dammsugare tror jag inte att ligger riktigt rätt för mej. Speciellt som jag hyser enorma tvivel om att jag fått fram det jag ska i texten. Alltså om det faktiskt syns vad jag vill säga. För att inte tala om vad karaktärerna vill. Fast egentligen är jag kanske mest oroad för att världen håller på att rasa samman. Och det kunde vara en bra grej om det inte var fel delar av världen som trillar ihop. För det verkar hända saker utan att det riktigt är klart varför. Dessutom verkar huvudpersonen inte bry sej ett piss. Allt bara rinner av. Det är i och för sej en poäng men den tycks ha blivit väl kraftig.

Men i första utkastet får man skriva. Det är åtminstone så jag betraktar det hela. Att man passar på, skriver av sej, provar sej fram för att se vad det finns för möjligheter och då blir det skit också. Rätt mycket. Fast bland skiten finns berättelsen. Om det sen betyder att man har fått sisådär en fjärdedel rätt och resten ska skrivas om, så tja, det är ett rätt bra resultat faktiskt. Mycket ska skrivas till och annat ska skrivas om.

Hur fungerar ditt första utkast? Känner du att "där satt den"? Eller hittar du berättelsen inbäddad bland elände i form av skräpigt språk och en värld som behöver styras upp?

söndag 16 september 2012

I en walk-in-closet står en kille

Har du sett reklamen på tv för Zalando?

I en walk-in-closet står en frustrerad kille. Han verkar helt hysterisk över att hans tjej är skofetischist. Hävdar att det värsta är att det är så lätt och inte kostar frakten nåt heller.

Så flyttas vi till en scen med en blond tjej som packar upp ännu ett par skor.

Tjej och kille skriker. Av olika orsaker. Hon glad. Han galen.

Men. I Sveriges tv är det en mörkhårig kille. I Finlands tv är det en blond kille.

Det finns mer att fundera på när man sett reklamen på två språk. Två killar. En tjej. Vad tror du, känner killarna till varann? Kommer de att känna sej lättade över att det finns nån att dela bördan med? Båda killarnas oro tyder på att det är de som betalar shoppandet. Det är lite gammaldags men de får hjälp av varann. Spännande är också att de har exakt samma berättelse och upplevelse av situationen, bara på två språk. Och hon beställer från både .se och .fi fast båda gångerna samma par skor förstås.

Hur som helst så står man inför ett fascinerande triangeldrama. Igen.

lördag 15 september 2012

Kryptiska anteckningar

Har gjort märkliga anteckningar de senaste dagarna.
"Grejen med hela X är att det är där det börjar."
"Alla är inte övertygade."
"Magiskt missfoster."
"Konstiga syner."
"Gubben kollar konstigt."
"Shit."
"Ett kluckande skratt."
"Kostnaderna stiger."
"Han är inte rolig längre."
Innan jag satte igång med mina lite kryptiska anteckningar undrade jag om det blir till något. Övervägde pappersbränning och att kasta ut datorn. Eller andra drastiska åtgärder för att göra mej av med skiten.

Men så började jag skriva ner de där grejerna. Alltså vad jag än gjort så har jag haft papper och penna med mej och rafsat ner. Listan är rätt lång vid det här laget. Och bland mina krafsade skelett, för det är vad de är, dök plötsligt upp nåt som skramlade alldeles våldsamt.


Det kan funka. Jag vet inte. Men jag tror att jag ska skriva lite idag. För en av de där meningarna gör mej lite ivrig.

fredag 14 september 2012

Långa och korta människor

Barnböcker är ofta korta. Det är barn också. Trots att barn är korta så är barn inte dumma i huvudet.

Och med det vill jag ha sagt att om man ska skriva för barn så behöver man komma ihåg att barnböcker inte är enklare att skriva än böcker för vuxna. Möjligen är det svårare att skriva för barn för man ska samtidigt skriva för vuxna som väljer böckerna. Om de vuxna dessutom ska läsa böckerna högt för barnen, ibland gång på gång, så är det bra mycket trevligare om både barnet och den vuxna tycker att de varje gång hittar nåt nytt att fundera på. Det gäller både texten och bilderna.

Det finns förstås olika sorters barn. Men de behöver bra berättelser.

Det är viktigaste man kan ägna sej åt ifall man ska skriva för barn är att LäsaLäsaLäsaLäsa. Så att man har koll på vad barnböcker och bilderböcker är idag.

Att vara barnboksförfattare är alltså inte särdeles lätt. Det är en balansakt mellan långa och korta människor som kommer att uppfatta boken som barnboksförfattaren skrivit på väldigt olika sätt. Men ännu hinner man se ifall man klarar av det genom att delta i Fontana Medias barnbokstävling. Lycka till!

torsdag 13 september 2012

Prinsess Tårta

Kortspelet Löjliga familjerna, där de heter Fru Bonde och Herr Murare. Lite på samma sätt är det med särskrivning.

Man kan få hela familjer av särskrivning om man vill. Prins Korv. Drottning Sylt. Och allt ska ätas av Fru Kost. Efteråt är det dags för Herr Toalett. Ibland kan man sticka sej in för att fixa håret hos Herr Frisör eller Dam Frisör, de är naturligtvis gifta. Blir man hungrig så häng med Ceasar Sallad. Har man otur träffar man på En Armad Bandit. Allt kan gärna avslutas med tio års jubileum, för en fest kan väl inte pågå för länge.

Har du fler förslag på deltagare i Familjen Sär Skrivning? Nåt för Barn Bok?


onsdag 12 september 2012

Stor-varför

Visst är det knäppt att man ibland skriver ut en grej, nåt som man gått och tänkt på och sen, ja sen, vet man att just det där ändrade på ordningen.

Jag har skrivit rätt långt och hela tiden tänkt att det är nåt med att jag gjort världen just sån där. För själva platsen, berättarvärlden, känns bra. Jag trivs där. Ändå så skriver jag plötsligt att det är nåt väldigt irriterande stereotypt och bakåtsträvande med alltihop. Vilket fick mej att stanna upp. Och det kan man gärna se framför sej, hur jag i panik lyfter händerna från tangentbordet för att inte av misstag förivra mej. Jag tror jag gapar lite också. Men inget dregel.

En obesvarad fråga. Ett stycke Varför som trängde sej på. För det är ju alla de här varför-varför-varför som man stöter på. Och sen hur. Och vad det ska vara bra för. Men först varför.

Problemet är väl att just det här varföret måste få ett svar innan jag klarar av att fortsätta. Det skaver på i bakhuvudet medan jag gör annat. Skriver på lite annat. Jobbar lite brödjobb. Och jag lovar, det är ett skitstörande varför, lite så där rumpnisse i skallen på mej. Visst, jag skulle kunna sätta mej och skriva ett svar. Men först måste jag låta varför driva mej till vansinne.

Kanske är det bara jag som är sån här, varför-freak, eller drabbas du ibland av ett varför mitt i skivandet? Ett stor-varför som inte släpper greppet.

tisdag 11 september 2012

Skriva skräck

Buu! Fast inte direkt spökena Laban och Labolina för de har såna problem med sina kedjor. Hur ska man skrämmas?

Jag är rätt mycket för att läsa, titta och skriva om sånt som skräms. Så hur får man till det? Så att man själv börjar bita på naglarna fast man egentligen inte är en nagelbitare.

Tänk film. Du har en huvudperson och så har du en skrämmig person. Man får se dem lite så där turvis. Ibland får du kanske inte direkt se den där farliga, bara händer som plockar bland vassa föremål eller syr ihop skinn eller häller upp ett glas mjölk. Vad nu farliga figurer gör så där till vardags.

Den farliga dricker mjölken. Som en förberedelse inför, vaddetnuär.

Så till Smällen. Då ska man in i huvudpersonen. Strunt samma vilket perspektiv. Med ska man vara. Alla små grejer. Ljud, lukter, rörelser. Det går ofta rätt långsamt. Lite slow motion. Det här är alltså innan Smällen. Allt håller på att hända. Men ack ack så långsamt.

Samtidigt som det händer långsamt så är det väldigt mycket nu. Det finns en orsak till varför dörrhandtaget trycks ned. Någon kommer att komma in genom dörren. Eller det hörs steg från vinden. Det är nån där. Och när den dumdristiga huvudpersonen som vanligt tassar iväg för att kasta sej in i lejongapet så vet man, nu smäller det.

Fast det gör det inte. Inte genast. Inte så som man tror. Dörrhandtaget slutar tryckas ner. Det finns ingen på vinden. Eller jo. Men inte som man förväntar sej. Utan på nåt annat sätt. Gäller bara att fundera på hur man tror. Och sen slänga in en Överraskning.

Jag ska hålla en kurs i höst på Axxell, Skriva skräck. Välkommen. Vi ska gräva i farligheter.

måndag 10 september 2012

Måste läsa på

Då, way back in the day, när man var 17 år och visste allt. Mycket lättare än att vara äldre och inse att man ingenting vet och måste ta reda på.

Bara att man skrivit meningar som man stannar upp vid och tänker, att jaha, och vad händer sen? Hur gör man sånt där på riktigt? Alltså att det inte bara räcker med mina både välgrundade och alldeles ogrundade fördomar.

Jag måste lära mej saker. Som den där elakingen och ölet. Måste ju läsa på om öl. Och när det gäller öl så finns det väldigt mycket att läsa. Dessutom tror jag att det finns vissa ölsorter jag blir tvungen att smaka på. Jaa. Det är verkligen jobbigt att göra research ibland. Verkligen jättejättejobbigt.

lördag 8 september 2012

Har du träffat Memurd?

 Alltså smaka på de här:
Memurd, Paudot, Isptiona, Ionforc, Intorea, Edomeria, Annumis, Arimeda, Irqstai, Bracadi, Specema, Tyrank, Cycecte, Riailai
Det är nåt magiskt över ordverifierings-ord. Det är som om varje gång man ska bekräfta att man inte är en spam-spridande-robot så får man möta en ny fantasy figur vars namn varit hemligt tills man skrev in det.

Ibland misslyckas inskrivandet. Hah. Där sitter man och får inte namnet på fantasy karaktären.

Och då har jag ändå bara antecknat de där som går att uttala. Det finns en annan fantasy art också och de har namn som jag misstänker att på vanligt fantasy vis saknar vissa bokstäver. Fast ordverifieringssystemet vill inte vidkännas det utan skriver ihop allt bara. Vägrar använda apostrofer. Så man vet inte var det saknas nåt.

Sånt här tänker jag på när jag ska kommentera på folks bloggar.

Du förstår. När man grips av den här insikten medan man låtsas att man är mänsklig, då är det inte långt kvar innan det antagligen är rätt kört för kommentatorn.

Nån annan gång ska jag berätta vad jag tror om siffrorna i ord-och-siffrorverifierandet (eller så kanske jag ska låta bli).

fredag 7 september 2012

Elaking gillar...

Såna här elakingar. Igen. Jag vet. Men jag bara ÄLSKAR de jobbiga. Och det kan ju vara hjälten som är jobbig också. Åtminstone mina. Jättejobbig Elaking och skitjobbig hjälte.

Och med Elaking eller hjälte så menar jag alltså de där som driver fram historien. Man behöver ösa kärlek över dem för de är värda det eftersom de ställer upp på ens infall.

Det kan vara bra att förse Elaking med en fin relation. Kanske en mamma som tycker att hen är det bästa som hänt världen. Om det inte finns utrymme för mammor eller andra föräldrar så behöver Elaking gärna själv ha en passion. Vad som helst. Min Elaking tycker om öl. Lyckligtvis är Elaking en atletisk typ så det märks inte. Dessutom har hen haft det lite knepigt ett tag så det har inte varit så mycket öl de senaste åren. Jag ska snart ge hen riktigt många goda ölsorter.

En annan grej som Elaking gillar är kläder. I jämförelse med resten av töntarna som jag klämt in i världen så är Elaking en hejare på att klä sig imponerande. Hen vill skapa lite nytt mode. Över huvud taget så är det grejen med Elaking, att "hallå, hur skulle det vara om ni inte var så himla gammaldags och konservativa".

Jag tror man ska förse sin Elaking med drag som gör att det är nåt mer än bara ondskan som härjar. Hur och vilka positiva egenheter beror på vad man behöver, förstås. Målet är i alla fall att man ska kunna säga att man ÄLSKAR Elaking och skulle falla pladask ifall hen struttade fram till en och sa: "hej där".

torsdag 6 september 2012

Slutet så gott som gott

Slutet gott allting gott. Eller njäe. Allting behöver inte vara så otroligt smaskens.

Ibland när man läser eller se på film så upplever man att jahapp, där var slutet. Fast sen var det inte det utan det kom ett slut till och ännu ett. Alla goda slut är inte tre.

Man behöver förstås knyta ihop sina lösa trådar, allt det där man planerat i en viss berättelse behöver dras ihop och få nånslags lösning. Eller inte alla trådar, man kanske låter några vara lite mindre definitiva. Beroende på vad man skriver förstås. Men man behöver inte klämma ur sej ett svar på varenda smula. Vissa smulor behöver överlämnas åt läsaren att fundera vidare på. Att hur var det egentligen med den där ena lilla skurken som kom undan? Det behöver inte betyda att man nånsin skriver en uppföljare där man berättar det. Eller om man gör det så kanske nån annan liten skurk kommer undan i stället. Kan vara klokt att röja undan storskurken däremot om man inte håller på med en serie, då får storskiten vänta till sista boken.

Jag är kanske inte det överlyckliga slutets mest hängivna fan. Inte för att jag vill att alla är döda heller. Om det nu inte råkar vara Hamlet vi talar om förstås. Men jag blir skeptisk när jag läser skrivtips som säger att man ska knyta ihop ALLT i slutet. Varför det? Är det inte också att på ett visst plan ta livet av berättelsen om allt är klappat och klart? Och vad betyder det egentligen att ge svar på varenda fjutt man klämt in?

onsdag 5 september 2012

Associationskedjor i text

Om man krånglat till det för sej, klämt in rätt mycket att hålla reda på (och det har man/jag), behöver man få koll på det. Lite i alla fall.

Ett sätt att få koll är genom att använda associationer. Ibland får mina associationskrumsprång mej att sucka djupt, som igår. Jag kom fram till ett ställe i texten där jag insåg att för att få ihop eländet så måste nästa scen innehålla ungefär miljoner saker. Alltså klev jag upp och lämnade datorn åt sitt öde för att få återkomma senare. Närmare bestämt idag. När jag hunnit fundera på hur jag ska få associationerna att inte vara chockupplevelser.

För associationer gäller att om jag säger "slakt" så kommer du att fundera på vissa grejer som jag inte riktigt vet vad de är.

Avsikten är förstås att placera ut associationskedjor som leder läsaren åt det håll jag vill. För jag vill att "slakt" ska betyda något bestämt. Helst ska inte läsare tycka att nåt är omöjligt utan den kommande "slakten" ska bli tydlig genom associationerna.

Det handlar om att försöka hitta likheter, mönster som gör att man faktiskt får ihop en viss sorts väganvisning i texten. Hur kan man släpa sej fram genom det här abstrakta associationslandskapet? Känslor, minnen, sinnen aktiverar det som behövs för att man ska få ordning på bångstyriga offerdjur. Tidigare händelser i texten ska ha placerat en viss idé som sedan sätts i rullning. Gärna ska produktplaceringen också höra ihop med t.ex. en lukt, en fras, en känsla, ett minne. Har man stått och gullat med nyfödda lamm förut?

Om det är lätt? Ha ha. Som sagt, ska få ordning på en scen med miljoner grejer och jag hoppas verkligen att associationer från tidigare ska fixa blodutgjutelsen.

tisdag 4 september 2012

Dölja med duk eller Vy över Raseborg

Helene Schjerfbeck och den dolda tavlan. Alltså jag kände hur mungiporna drogs uppåt medan jag läste tidningen. Två tavlor i stället för en. Wow.

Varför döljer hon en tavla av en bortvänd kvinna med barn över axeln? Syr fast ett stycke Vy över Raseborg ovanpå. En hemlighet som ligger under ett skylande lager.

Vilket alltså självfallet får mej att tänka på karaktärers hemligheter och att det där med att dölja med en duk är en alldeles finfin grej att använda sej av. Och varför säger jag det? Har det gjorts på olika sätt i text? Har jag gjort det själv kanske? Oh yes. *myser* Inte så att jag täckt in några Schjerfbeck målningar, absolut inte, verkligheten överträffar gärna sånt som formuleras i skrift.

Grejen med att dölja något genom att framhäva något annat betyder att då glömmer man kanske att se förbi ytan. Man glor på Vy över Raseborg eller vad en karaktär valt att framhäva i stället.

Poängen är att hemligheter ska döljas till varje pris. Så man behöver förse sin karaktär med något skelett som skramlar i bakgrunden. Helst ett som kräver att få komma upp till ytan innan karaktären är död eller boken slut.

Så vad fick Schjerfbeck att dölja kvinnan med bebisen? Eller vad skramlar bakom Vy över Raseborg i texter man skriver? Jag vet inte vad du säger, men själv skulle jag börja leta nånstans i närheten av skam. Och den behöver inte vara stor.

måndag 3 september 2012

Topp 10 syskon i litteraturen

Idag blir det en syskonlista. Topp 10 syskon i litteraturen. Bara för att jag råkar sakna mina egna lite grann, vilket kanske inte är helt självklart när man ser sammansättningen på min lista.

  1. Kain och Abel (alltså snacka syskongräl)
  2. Barnen ifrån Frostmofjället av Laura Fitinghoff (borde finnas i nyutgåva, kunde också ingå i kategorin fascinerande get i litteraturen)
  3. Persuasion av Jane Austen (måste välja den bland Austens syskonbeskrivningar för de här systrarna är bara fantastiskt fokuserade på sej själv)
  4. The Color Purple av Alice Walker (egentligen borde man placera den här på familjedynamik, men det blir systrar i stället)
  5. Storasyster och lillebror (de där som alltid "mår bra nu" i slutet) av Anders Jacobsson och Sören Olsson
  6. Hålla där inne eller vad en oföding bör veta av Ulf Stark och Stina Wirsén (en sån där innan syskonet kommer bok som är fin)
  7. Allrakäraste syster av Astrid Lindgren (jag ville också ha en låtsassyster under rosenbusken)
  8. Torsdagsbarn av Sonya Hartnett (kunde också höra till familjeböcker, men bror och syster är nåt lite extra)
  9. Majken-serien av Martha Sandvall-Bergström (flickbok, åh. Med livlig familj och stor syskonskara)
  10. Bröderna Lejonhjärta av A. Lindgren (att få ta sej från Kain och Abel till Jonathan och Skorpan, inte illa)
Faktiskt en knepig listsamling det här. Hade helst undvikit att köra 2 x Astrid, men det hjälps inte. Så vilka syskon saknas? Bröder och systrar som antingen sliter varann i stycken eller räddar varann från världens onda. Förslag?

söndag 2 september 2012

Mus-ligt

Igår satt jag och försökte förstå vad man ska göra två timmar tidigt en söndagmorgon i Karis.


Jag kom inte på något.

Så jag ordnade skjuts i stället. För att komma till Karis kl 7.22 en söndag, inte min grej. Att vänta två timmar i det nordiska höstvädret, brrr.

För jag ska prata respons för blivande ordkonstledare. Kul. Fast också lite nervigt. På nåt sätt är det att ge en ganska stor bit av det som jag själv tänker och tror att behövs då det skrivverksamhet i kursform. Alltså att få bekräftelse, att finnas.

Och då ska jag komma och påstå nåt om hur man gör det. Man får verkligen hoppas att jag hålls på mattan.

Fast allra först ska de få börja med att skriva om en mus, självfallet som om de har noll koll på vad en mus är. Och kräket råkar dessutom befinna sej hemma hos skribenten själv. Det är också vad jag överlåter åt er att göra. En liten skrivuppgift så här på en söndag alltså. Mus-lig söndag på er bara.

lördag 1 september 2012

Hur känns det?

Känn efter. Jag känner. Känsligt. En massa kännande.

Så därför ska vi fundera på det här med att känna.

Hur känns det?

Det fina med känna är att det i nån viss form härstammar från att man liksom lär sig grejer. Samt enligt min etymologiska ordbok: igenkänna, märka, erkänna, tillerkänna, hava köttsligt umgänge med. Så man kan känna på lite olika sätt. Om nu nån blivit känd, så vet den om det.

Men min poäng är kanske inte så mycket vad ordet betyder utan att ett ständigt kännande i text gärna kan bytas ut mot lite mer kraftfyllda verb.

Jag kände en doft av... Jag kände att hon stod nära... Jag kände mej ensam.

Förstår ni? Om det är doften som är grejen så tar man den först och hoppar över förberedelsen. Om nån inkräktar på ens personliga utrymme så är det vad man behöver tala om. Och "kände mej ensam", hur känns sånt?

För om man riktigt vill överdriva så kan man ju klämma in ett "kände" inför precis allt i texten. Men jag känner på mej att det inte är rätt väg att ta. Så jag har strukit en mängd känslor, fast utan att stryka känslan, tvärtom försöker jag få till den. Mer sånt idag.