torsdag 28 februari 2013

Alla rätt

Man råkar ibland göra rätt. Alla rätt och tjiding skramlar det ut storkovan.

(Nä. Jag har inte hittat en mecenat. När jag gör det då ska jag använda stora tacksamma bokstäver.)

Man råkar sätta sej i ett kafferum. Man är ensam så man öppnar tidskriften om naturfotografer och hittar Bilden (stort B). Man nickar. Just så där har jag tänkt mej att det ser ut.

Man råkar sätta sej i fåtöljen. Man råkar välja rätt tvkanal. De säger allt man vill att de ska säga. Man checkar av, alla rätt. Man får dessutom vissa extra tankar som hör ihop med Bilden och tvprogrammet.

Man gläds. Man känner att bara man redigerat färdigt sin bok då finns det orsak att med iver ta itu med del två. Man har hittat en viktig del av det man tyckte höll på att glida mellan fingrarna. Man kan knyta ihop det här också.

Och det bästa av allt. Snöeländet smälter. Man vill leva.

onsdag 27 februari 2013

Planerar att planera outline

Det här med att göra outline, alltså jag tänkte att det är inte så mycket jag. Ända tills jag liksom tänkte på det.

Har länge tänkt mej att jag är en sån som sätter mej ner och bara skriver och så går det som det går. Jag skriver nån scen här och nån scen där. Sen skriver jag nåt annat. Och när jag har en hög scener på sisådär 60 sidor då börjar jag pussla och fundera på hur de hör ihop, alltså reda ut vad jag egentligen håller på med. Tänkte att jag gjorde så.

Viss sorts planering gör jag, vad jag än tror att jag inte gör. Karaktären planerar jag. Lite grann i alla fall. Mycket mindre än jag borde, kanske. Känslan funderar jag också på. Jag skriver en version av baksidestexten. Nånslags slut tänker jag också på. När jag får scenidéer skriver jag ner dem på lappar. Och jag ställer mej frågor medan jag håller på. Ungefär så.

För ett tag sen skrev jag däremot ner en idé som är annorlunda. Den vänder och vrider sej omkring och vill att jag planerar. Vill att jag funderar på scener innan jag skrivit mer än den där baksidestexten. En idé som vill planeras. Det är annorlunda. Att överväga att göra på annat sätt. Att bara jag hinner, så ska jag sätta mig ner och skriva ner scener, eller planer för möjliga scener.

Jag är lite orolig över att alltihop ska falla platt ihop ifall jag planerar för mycket. Men jag tror också att man måste lyssna på hur idén vill låta sej skrivas. Gör du outline innan du skriver? Varför eller varför inte?

tisdag 26 februari 2013

Scenens kärna

Scen tänker jag när jag går och lägger mej. Scen tänker jag när jag vaknar.

Vad det är som bygger upp en scen:
  • Var: inne eller ute, rum eller vrå.
  • Handling: aktiva verb (och ibland inte fullt så aktiva).
  • Känslor: om de visas eller är motsägelsefulla, ifall känslorna är inuti eller utanpå.
  • Hur det går: dåligt eller sämre och i så fall för vem. Och vad betyder det sen, senare?
  • Övergångar: leder de vidare, cliffhanger eller broar.
Där står den där stackars typen som jag slängt in i mitt scenrum och säger eller gör grejer. Kanske åker hen bil och är så ledsen att hen är trasig och då frågar nån hur hen mår.

Men vad svarar man på frågan: Läget? Bra svarar man. Alternativt berättar exakt hur man känner sej in i minsta detalj. Det ena är lögn, det andra är antingen för mycket eller en inre monolog.

Jag tror inte att jag alltid lyckas. Ibland kommer jag på mej med att vara fullständigt insnöad på nåt i en scen, måste skärpa mej för att plocka fram vad scenen är. Att kunna plocka bort trögheterna som skymmer scenens kärna. Alltså verkligen söka efter den där kärnan. Vad hen gör/säger och hur hen känner sej? Samt när vad-det-nu-är har hänt, hur ta sej vidare?

måndag 25 februari 2013

Läser just nu

Vad gör man när man redigerar och liksom tar en paus? Svar: Läser.

Böcker jag läser just nu:
  • Hannele Mikaela Taivassalo Svulten. En bok om en kvinnlig vampyr i Helsingfors. Som vampyr betraktad passar hon in bland de ensamma som både njuter av sitt, ähum, uppdrag och längtar efter att det ska ta slut. Det jag tycker allra bäst om är jag-partierna när hon riktar sej till läsaren och bland annat andas i nacken på mej. Snyggt språk också.
  • Erin Morgenstein The Night Circus. Har bara börjat på den men de slår vad och så ska det väl bli tsääärlek.
  • Anders Ekström & Sverker Sörlin Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle. Djupt fascinerad, har fått ord på sånt jag tänkt på länge om humanistisk kunskap. Om att mer bredd behövs och att det är sånt som intresserar mej.
  • Seita Vuorela Karikko. Bara börjat. En familj som fastnat på lägerområdet. Kul att läsa på finska som omväxling.
  • James Scott Bell Conflict & Suspense. Ja, den handlar förstås om konflikt och spänning i skrivandet. Och jag gillar tonen men hoppar över analyserna.
  • Frida Arven Rosesund Förvriden. Vid fjärde perspektivet där en man är inlåst i källaren då blev jag glad. Alltså inte över den inlåsta men över att jag ännu inte vet vart det hela är på väg.
  • Janne Teller Intet. En grabb tycker att ingenting längre har nån betydelse. Det blir de andras uppgift att försöka övertyga honom om att det inte är så.
  • Peter Englund Tystnadens historia och andra essäer. Okej. Jag är maniskt fascinerad av tystnad. Alltså läser jag om den. Och Peter Englund, ja, han har också tänkt på tystnaden. Tydligen.
Viss splittring i min läsning, men det behöver jag. För ibland ska det vara nöje och ibland vill jag bli klokare på nåt jag funderat på. Så vad läser du?

söndag 24 februari 2013

Redigerar och redigerar

Saker man tänker på medan man redigerar redaktörens reaktioner:

Hur tänkte jag här?
Tänkte jag här?
Nej jag vet inte heller vad jag menar med den där meningen. Den är helt obegriplig. Är det jag som skrivit den? Varför?
Haha. Hahahahaaauuääää. Vad håller jag på med egentligen?

Där nånstans reser jag mej upp och går åtminstone runt i lägenheten. Lite så där planlöst och ryckigt. Som om det fanns en magnetisk kraft som drar mej tillbaka till förnedringen redigeringen.

Okej, visst. Så hemskt är det inte. Det kommer uppmuntrande fraser som man kunde brodera in och hänga synligt nånstans. Och en av dem tänker jag extra mycket på medan jag tar mej vidare bland de hopplösa formuleringarna. Mina formuleringar alltså, de hopplösa. De glada tillropen i marginalen för mej vidare, men vontrierskt (vid ett avsnitt) minns jag.

Re-re-re-redigera mera.

lördag 23 februari 2013

Skev attityd hos jaget

Det som nångång fick igång mej på berättarröst var att krypa in i skallen på karaktären, alltså en jagberättare.

Jagperspektiv betyder att man håller sej inuti berättaren. Man måste känna sin jagberättare för att få det att funka. Verkligen gräva sej in under huden på personen ifråga.

Men egentligen är det två grejer som jag ser som avgörande för en jagberättare. Både när jag skriver och läser:

  1. Attityd. Alltså rätt ofta betyder det att jagberättaren är väldigt mycket jag. Man kan väl säga att jaget är jobbig. Och attityd betyder att man får öva sej på att verkligen lyssna på en viss röst.
  2. Skevt perspektiv. Jaget ser och bryr sej om vissa grejer och inte andra. Betyder också att man kan hålla undan sånt som jaget bara inte fattat innan nån förklarar hur det är.

Men man väljer perspektiv som det passar för berättelsen. Ibland behövs ett jag som förvränger vad som händer, ibland behövs det inte. För att öva på berättarröst kan man prova skriva en kort snutt ur jagperspektiv, det brukar jag göra för att få koll på tredjepersonsberättare. De snuttarna behåller jag för mej själv.

fredag 22 februari 2013

Stryk 7 ord

Om man behöver förkorta en text, alltså stryka när nåt är för långt, ska man tänka beståndsdelar.

För när man väl fått ihop boken är det faktiskt lättare att skriva långt än att försöka hålla sej inom en mer vettig romanlängd. Varför? Tja, det är bara att rada ord efter varann. Bygga ut nya scener här och där och plocka in ett extra perspektiv. Sånt.

(Men visst, innan man skrivit en text i boklängd första gången kan det förstås kännas lite motigt.)

Fast just nu låtsas jag att alla som läser just det här blogginlägget har skrivit en bok. Inte bara det, du har skrivit en tjock bok. Vad bra gjort! Och nu ska vi stryka.

Om man läst sin text ungefär mellan 7-17 gånger har man slutat se så noga. Man vet ungefär vad det står på sidorna. Ändå funkar stryka som skriva. Ta valfri sida i det dokument du läst mellan 7-17 gånger, välj ut minst 7 ord att stryka. Eller 20. Stryk stycken, stryk i meningar. Bestäm ett visst antal ord som du stryker per sida. Också 7 ord per sida förkortar en text. Faktiskt, till och med 2 ord per sida (och ibland mer) stramar till texten (= jag är hemskt dålig på att följa mina råd i synnerhet på vissa sidor).

Och jag ägnar mej idag åt mittpartiet, det sladdriga i texten.

torsdag 21 februari 2013

Vampyrer på tv, och jag

Idag ska jag gå och prata om vampyrer. För tv.

Så jag kommer väl att säga nåt om mänsklighet och montrositet. Det är möjligt att det slinker in ord som ras, sexualitet och en fet vampyr. Kanske ska jag berätta om Dracula, hur dåligt jag sov som 10 åring när jag läste den. Och att jag vet inte, men anar att min litteratursyn formas där, av en klassiker, av en vampyr. Fast det ska jag inte tala om. För inte formas min litteratursyn så enkelt. Det skulle vara befängt.

Och att jag ska tala om dem beror förstås på Hannele Mikaela Taivassalos bok Svulten. Jag ska däremot inte tala om boken. Utan om vampyrer. Jo, och förstås nämna min egen bok. Vilket inte blir svårt. Bara att påpeka att vampyrer kan vara såna som suger livskraft ur folk. Alltså också maror.

Efter det får jag äntligen redigera.

onsdag 20 februari 2013

Väntetid

Man väntar.

Och väntar och väntar.

Det är vad man gör. Man väntar på att nån ska läsa textbunten. Man väntar på nånslags besked. Man väntar på ett möte eller två.

Sen får man ta en stunds paus i väntandet och skriva. Och det är det man ska göra, tycker man. Men sen får man vänta igen. Och vänta och vänta och vänta.

Missförstå mej inte, jag har varit fullt beredd på att vänta. Du vet, man ställer sej i fel kassakö och den bredvid ringlar snabbt som attans och när man bestämt sej för att byta, då stannar kön. Och den andra ringlar vidare.

Jag tänker på att det är tur att jag faktiskt tycker om att köa. Trivs med att stå och kolla in folk i andra kassaköer (utom när barnen var små, då: nej tack köa).

Men vad ska man pyssla med medan man väntar på att få jobba vidare?
  1. Spåna framtida idéer eller om koncentrationen räcker, skriv på ett annat projekt (min koncentration är splittrad)
  2. Surfa omkring, läs om skrivande och författande och tja, tänk belönigstid:
  3. Sporta, lyft skrot, kör yogapass, dansa, spring - det är mycket sittande i vanliga fall, passa på att trötta ut kroppen
  4. Prata med andra som väntar i samma eller andra stadier av skrivprocesser
Nummer fyra alltså. Vad väntar du på? Och vad gör du medan du väntar?

tisdag 19 februari 2013

Tagit-mej-genom-nålsögat

Det är galet vad glad man kan bli över en struntsumma. Inte storlek, men att, ja, den tilldelas mej.

Visserligen alltså, en minimal summa. Jag klarar inte en månad ens, men det är i alla fall min första. Det allra första tagit-mej-genom-nålsögat-stipenium jag nånsin fått.

Det kom ett brev. Jaha. De avslår, tänkte jag sa jag öppnade jag och där: Ett författarstipendium.

11 till så ska det gå i ett år åtminstone.

Vilket får mej att tänka på hur ivrig jag blev igår när jag började läsa Ekström & Sörlin Alltings mått för där står det ungefär att en sån som jag kommer att acceptera det där, en summa som egentligen inte räcker till i en månad och sen gå med på att 11 till räcker under ett år. Frivilligt suger man på ramarna, med en sång på läpparna, för det är "ett kall". Nåja, har inte hunnit så långt i boken än, kanske de verkligen hittar en klok lösning på humanismen i det framtida samhället. Det skulle glädja mej.

I alla fall, mitt första. Nu gäller det att välja vilken av alla månderna jag vill ha min peng.

måndag 18 februari 2013

Namn att minnas

Namn är viktigt. Varför skulle annars Samuel Langhorne Clemens ha ändrat sitt till Mark Twain? Eller Charles Lutwidge Dodgson till Lewis Carroll?

Ibland betyder kunskap om namn att man har makt över personen ifråga. Ett namn gör så att man bestämmer sej för en hel del grejer om en person.

Välanvända namn, svåra att uttala och många namn som liknar varann - undvik sånt.

Harry Potter, Katniss Everdeen, James Bond, Nalle Puh, Annika Bengtzon, Miss Marple, Scarlett O'Hara, Indiana Jones, Peter Pan, Don Juan, Leopold Bloom, Mowgli, Luke Skywalker. Bara säg namn och fundera på rytm, hur de låter och att just de här namnen etsat sej fast i skallen på många människor.

Namninspiration hittar man här:
  1. Bebisnamn, sök rätt på en av de som gör topplistor över bebisnamn
  2. Tidningen, eftertext i filmer, folksagor, tidskrifter - gör en lista över namn du kan behöva nån gång
  3. Lek dej fram till namn. Kombinera två ord ur ordlistan. Sammanslagning. Brott + berg 
  4. Fantasy name generator
Vanligen när det handlar om namn har jag inga större problem, karaktärer heter nåt, vad upptäcker man när det namn man valt sitter rätt. Men det händer förstås att man väljer fel. Då byter man. Jag har en bifigur med fel namn, ska fundera på hans förestående namnändring.

söndag 17 februari 2013

Om det är nåt med himlen

You can take for granted that people know more or less what a street, a shop, a sky, an oak tree look like. Tell them what makes this one different. (Neil Gaiman)
Försökte jag läsa Robin Hood högt nån gång för ett bra tag sen. Hade läst den tyst för mej själv förut, alltså som betydligt yngre och då var jag så där kär i berättelsen som man kan bli vid en första läsning.

Vad jag inte hade tänkt på var hur mycket text jag hoppat över. För det hade jag. Varenda beskrivning av himlar och träd. Och det finns gott om dem i Robin Hood märkte jag när jag skulle läsa högt. För det är svårare att hoppa över när man läser för någon annan.

Jag blir glad när Neil Gaiman tydligen är inne på samma linje, man behöver inte peta ner varenda liten minimal detalj av miljön och himlen ovanför för det är sånt man hoppar över. Om inte det är nåt med den där himlen. Eller gatan, butiken, trädet.

Man vill inte kunna räkna alla strandstenarna ifall det inte finns ett valskelett bland dem.

lördag 16 februari 2013

Stryktipset

Igår medan jag satt och benade igenom sidorna tänkte jag rätt ofta: Note to self: skriv en kort bok nästa gång. 120 sidor räcker fint.

Dagens visdomsord är: STRYK.

Det finns olika förslag på hur mycket man borde stryka, 5-20%. Nu kan jag lyckligtvis inte räkna särdeles alls och procenträkning ska jag verkligen inte ge mej i kast med. Dessutom inte en chans i världen att jag kan stryka såna mängder sidor innan nästa vecka. Ha ha ha. Inte.

Men jag stryker. Ord här. Ord där. Meningar. Stycken. De försvinner. Det är skönt. Och tänker, note to self, kort bok nästa gång.

Stryktips därmed idag. Stryk det bästa du kan. Med strykjärn och stryktålighet.

fredag 15 februari 2013

Liiiite smyger sej in

Vi måste tala om lite. Ordet alltså. Lite.

Stryker inte så erbarmligt många i Martrådar, men ibland så. Lite. Bort. I manuset innan, många, hemskt. Går så bort.

Synonymer till lite är: obetydligt, i liten grad, en aning, en smula, något, liten mängd eller omfattning (motsats: mycket)
Känner att det kliar när jag möter ett "lite" i min text. En allergisk reaktion. Denna tvekan. Förminskning. En onödig bestämning av vad det än är som mår så mycket bättre utan.

Inser i och för sej att en delorsak kan bero på miljön jag inspirerats av. Där är de våldsamt (märk väl inte lite) duktiga på att använda ordet.

"Liiite snygger brud bil." "Liiite du e, du-dej." "Vi va' ti' hanses liiite."
Gläds, kära bloggläsare, att du inte behöver höra mej säga det högt. Dialekter är för dem som behärskar dem, men jag var ju tvungen, i högstadiet. För att inte dö, liiite.

Däremot har det aldrig varit meningen att det här ordet skulle slinka in i min text som förminskande "Han är lite arg" eller som förstärkning av inspirationsmiljöns språkliga atmosfär. Alltså, bort. Långt bort.

Man kan lida av andra språkliga inslag. En del skriver "nu" "då" "plötsligt" "Och" i början av meningar, eller "ju" "så" och diverse andra små ord. Har du nåt ord som smyger sej in i texten?

torsdag 14 februari 2013

Njutningsfylld skam

Jag lovar, man skäms. Över sina darlings och sitt slagg, över sladdret och fladdret, samtidigt också över lite andra grejer som sveper med och som inte har nåt med texten att göra. Man passar på bara.

Än sen då? För det man också gör är att man trivs. Njuter. Fatta hur kul det är att faktiskt fixa de där kommentarerna.

Det är på riktigt ju. Och förlåt, men jag måste säga det ibland, för det tog lite tid att ta sej hit. De där refuseringsbreven av de tidiga alstren. Inte så att det var några korta refuseringsbrev, men det har inte nån betydelse, refusering är nej och fasen vad nära jag varit att ge upp. Bara skita i det. Men det var det där med mamma, att hon sa, att hon visste att jag kan. Önskar bara att jag fått dela det med henne, men det hann hon inte.

Trots det, så glad över det jag ska göra hela dan. Så alla hjärtans dag är det, jag ska fira med att njuta och skämmas. Vad ska du göra?

onsdag 13 februari 2013

Mejsla fram situationer

Från och med idag kommer jag att (äntligen) få ta itu med det jag väntat på, alltså Martrådar. Min. Bok.

Alltså inte direkt, förstås. Måste få texten först, så lite senare idag.

Så från redigering av manus till nåt liknande med bok. Känns bra. Korrigering. Känns så sjukt jäkla kul att jag har lite svårt att vänta.

Medan jag väntar ska jag a) hämta ut nytt pass* b) fundera på situationer för det sa redaktörn att jag skulle göra. Vilket betyder att jag ska städa i texten, skrapa bort en del startsträckor och annat slagg.

Som igår. På väg till posten. Jag mötte en tjej och en kille. Hon gick lite framför honom och han gick liksom vänd mot henne där på sidan om. Och först tänkte jag bara, värst vad ni breder ut er så att jag måste hoppa ut längs kanten på gångbanan, tack för det ni, för här är blött. Men sen, när de var precis framför kände jag det, innan jag hörde det. De var inte glada. Hon såg rakt fram och han sa nåt åt henne.

Ingen aning vad det handlade om. Men bara det där att jag fanns i deras situation. Inte mina "slaggtankar" innan utan situationen var exakt när jag visste att de inte var ute och promenerade utan att de var mitt inne i nåt annat, en spänning mellan dem.

Situationer, mejsla fram, sa redaktörn. Rajt.



*att jag behöver ett pass är vansinnigt häftigt, men det talar jag om nån annan dag.

tisdag 12 februari 2013

Omskrivandets dilemma

Omskrivandets dilemma är ibland att komma underfund med hur man själv funkar.

Alltså vid första omläsning kollar jag att helheten funkar. Petar så lite som möjligt och suckar djupt.

Efter det gäller det att skärskåda mina problemområden:
  • skriver för kompakt
  • tror att läsaren vet mer än läsaren vet
  • inbillar mej att alla vistats i miljön
  • behöver variera språket
  • karaktärernas känslor och öden kan väga tyngre
För att råda bot på problemen gäller det att ställa sej (alltså mej) frågor om:
Varför gör hen så där? Hur ser det ut egentligen? Vad kan hända för att göra allting värre och farligare? Vilka händelser har jag planterat och glömt bort? Vilka händelser har jag inte planterat utan chockat läsaren med? Vad vill dom, och än sen då? Och förstås, sväng på meningarna.
Om min lista främst handlar om att trycka ihop och sen skriva in mer, har du nån grej som du vet att du får jobba lite extra med?

måndag 11 februari 2013

Språkliga käpphästar

Jag gillar Fredrik Lindström och håller med om att ifall ord och uttryck används så finns dom. Språk lever, om språk inte lever är det, tja, latin.

Språk ska leva och förändras av användning. Och vad gör jag väl annat än utnyttjar den tanken och vränger och kränger i språket.

Fast det hindrar mej inte från att bli lite knäpp beträffande vissa språkliga uttryck som används. Jag vet, väldans dubbelmoral här, ett språkligt janusansikte som galopperar fram på sina käpphästar.

Men så här. Jag korrigerar inte folk som säger "nu och då" i stället för "då och då". Jag förstår vad de vill säga och tycker att det hör till de där uttrycken som kan få leva. Dessutom, engelskans "now and then" lär inte gå att undvika. Fast egentligen är det "då och då" som betyder "ibland" medan "nu och då" beskriver olika tidsplan. Men jag är inte petig på det viset. Mer om det här.

En annan grej jag kan acceptera berör "dels, dels". Jag kan i och för sej finna det väldigt onödigt att klämma in ett "och" före det senare dels, men jag är okej så länge man använder båda "dels" och inte byter ut det andra mot ett annat ord. Men jag förstår fortfarande vad alltihop betyder. Mer om det här.

Knepigare blir det när det handlar om var och vart. Var är befintlighet och vart är riktning. Var kan få svar som där eller här. Vart kan få svar som dit eller hit (ditåt eller hitåt). "Var är jag och vart ska jag?" Mer om det här.

Å så har vi särskrivning. Kan bli väldigt skoj ibland. Men, ett ord för en grej. Bara det. Mer om det här.

Mest tror jag ändå på språkets förändring. Om var och vart eller särskrivningar däremot har jag ännu inte hört nåt som kan få mej att tycka att det blir tydligare genom att använda dem annorlunda. Om nån annan har det, säg till.

Nu ska jag ta mitt språkliga janusansikte och se över mina egna språkgrodor och hur det än är med andras språkliga missar, så stör mej mina egna än mer.

Finns det nåt i språklig vanvård som irriterar dej eller som du accepterar för att det används?

söndag 10 februari 2013

Släng upp hen i ett träd

Lyssnade på ett avsnitt Writing Excuses. Minns tyvärr inte vilket men en av de där som pratade beskrev treaktsstrukturen:
Akt 1: Släng upp hen i ett träd
Akt 2: Kasta stenar på hen
Akt 3: Plocka ner hen
Jag gillar det. Händer grejer hela vägen. Och det trots att stenkastning är GT.

Well hell. Ska tydligen slänga stenar. Got no excuses. Now, go write.

lördag 9 februari 2013

Svulten dedikation

Vitlökspyssel

Hade egentligen tänkt ta bilder. Men det ville inte telefonen, den tyckte fest ska va fest och laddade ur. Så den enda bild jag hann ta var innan partajet då Lotta snurrar in en vitlök i rött rosettband, vitlöken fästs sedan vid en vinflaska och så snurrade hon in vitlök, flaska och kort med 5 meter rosettband, vi hade ingen sax. Lyckligtvis behövdes varje meter.

Släppfest med intervju, uppläsning och musik efterföljt av bubbel och mingel. Småningom släpade vi oss till en pub och sen till en annan. Fick till och med dansa. Mia lajk dansa också.

Fick tala om skriva och böcker och blev väldans glad när jag påmindes av en som sa, att första gången hon såg mej höll jag tal när jag blev student och det var så bra att hon fortfarande minns det. Så här går jag omkring och pöser över ett tal som jag bara kommer ihåg hur det började. På latin.

Idag känner jag mej full av intryck och trött men lycklig. Samt väntar ivrigt på min egen släppfest.

Införskaffat bok med dedikation

fredag 8 februari 2013

Firar visst, firar fest

Idag ska jag åka till Hufvudstaden och gå på releaseparty/släppfest, vad man nu vill kalla det.

Författaren är Hannele Mikaela Taivassalo och boken som firas är Svulten. (Hittas också på adlibris.) Handlar om vampyren Jorunn Själfhämnd. Mycket goa recensioner har jag redan sett. Här är en i Ny tid.

För mej är det här en kombination av förstudie inför min egen fest, umgås med kul typer och förstås fira the book.

Och jag gillar fest. Ba så ni vet. Really. Gillar. Fest.

Låter jag svältfödd, svulten kanske? Som om jag inte går på fest tillräckligt ofta. Det stämmer. Jag borde gå oftare på fest. Om jag inte skulle vara på väg idag skulle det vara hemskt synd om mej, men nu är det inte det. Inte alls.

Du då, nåt kul på gång ikväll?

torsdag 7 februari 2013

Klichéer, stereotyper, lite fult. Eller?

Ordet kliché, klyscha, alltså att nåt använts så mycket att det är slitet. Lite fult är det. Eller?

Innan nåt blir slitet har det varit populärt. Det har fyllt en funktion där man har kunnat se en tydlig bild. Klyschor, stereotyper och sånt, man vet vad man får. Det går att förstå vad de är.
Motsträvig hjälte, farlig kvinna, datanörd, cowboys, psykotisk seriemördare.
Gräv där du står. Tiden läker alla sår. Vad gör det om hundra år.
Alla språk har sina klyschor, sina slitna uttryck. Och vi använder dem hela tiden. Det knepiga är väl att försöka få ordning på dem, så att inte alltihop blir alldeles för välanvänt. Klyschorna behövs för att förstå. Att möta en karaktär första gången, en farlig kvinna, man känner igen förväntningarna. Men karaktärer förändras (i bästa fall) och man lär känna den farliga kvinnan. För där kommer författaren och förändrar uppfattningen om vad den farliga kvinnan är. Läsaren lär känna kvinnan bakom klyschigheten, eller seriemördaren, nörden.

Klichéerna, stereotyperna är ofta alldeles rätt, de säger vad man vill få sagt. Trist bara att de ofta har så dåligt rykte.

onsdag 6 februari 2013

Lögn och bedrägeri

Behovet av en lögn kan ibland bli övermäktigt.

Alltså man går omkring och försöker vara så ärlig man kan, man säger åt barnen att det är fult att ljuga. Men sen står man där och vet att sanningen kommer att vara värre, betydligt värre, än lögnen. Eller det bara slinker ut, pyser fram utan motstånd alls, för... nej man vet inte ens alltid varför. Man ljuger sej blå.

Och det är vad som drabbat en av mina karaktärer, hen ljuger och lögner i text, tja, rekommenderas.

  • En lögn skapar dramatisk spänning genom att läsaren känner till lögnen och förstår att vänta på hur alltihop ska uppenbaras. När kommer smällen? 
  • En lögn kan bidra till bakgrundshistorien. En stor fet lögn som berättats i generationer. 
  • En lögn är en utmärkt katalysator för fler lögner att trassla in sej i. Lögn är konflikt.

Nu ska jag fundera på konsekvenser, för lögn och bedrägeri har sett papprets ljus.

tisdag 5 februari 2013

Inre monolog i balans

Inre monolog är vad det låter som, alltså den inre babblande rösten hos en karaktär.

Fick en fråga av Lotta som önskade sej ett blogginlägg om inre monolog. Eftersom jag är en trogen utnyttjare av karaktärers inre röst(er) ska vi härmed ge oss i kast med vad inre monolog gör.

Inre monolog är det som skiljer till exempel bok från film. För tankar låter läsaren komma nära, in i huvudet på karaktärern. Oberoende om man använder jagperspektiv eller tredjeperson, det går att höra karaktärer tänka. I Charlaine Harris Sookie Stackhouse-serie hör huvudpersonen också folk omkring sej tänka eftersom hon är tankeläsare. Övriga karaktärer har sällan den förmånen.

Genom inre monolog kan man visa känslor, reaktioner och omdömen. Det inre babblet kan göra scenen ironisk, sarkastisk. Och bakgrundshistoria kan i lämpliga doser smygas in genom karaktärens associationer och tankar.

Risken med inre monolog är förstås att det blir för mycket av alltihop. Att man glömmer det som jag skrivit om i två tidigare inlägg, alltså gestaltning. För inre monolog är visserligen inte direkt gestaltning, rätt använt blir det däremot ett gestaltande av hur karaktären fungerar.

Balansen mellan inre monolog och vad som händer utanför är Da Shit. Alltså skapa konflikt mellan karaktärens inre röst och hur andra uppfattar att karaktären är. För folk tenderar att vara annorlunda än man tror att de är. Och det är sånt man kan göra karaktärskurvor av, hur den inre babblande blygheten småningom tar mod till sej och öppnar munnen och använder det yttre snacket, även kallat dialog.

måndag 4 februari 2013

Vad är gestaltning?

Varför gestaltar man egentligen?

Igår talade jag om att gestalta och inte gestalta och Kati undrade om jag kunde ge exempel på när man inte ska gestalta. Ska försöka genom att fundera på vad gestaltning är.

Allt det här med att visa i stället för att berätta. Man har en karaktär som är rädd, avundsjuk, ivrig eller sårad. Och sen skriver man inte det. Utan man låter hen darra, bliga med mörk blick, studsa upp och ner eller svälja. Vad ska det vara bra för?

En orsak är väl för att bilder har en annan sorts tydlighet än ord. Den skärpa som finns i en bild visar också hur pass komplicerade känslor är. Det är inte alltid så enkelt att säga vad man lägger in i betydelsen av ordet rädd, kan vara skiträdd eller bara lite småskrämd. Rädd kan ha olika värderingar. Hur karaktären beter sej när hen ser ormar kan visa ifall hen lider av fobi eller tycker att det är lite småobehagligt men mest för att hen inte råkar ha gummistövalar på sej. Gestaltning är dramatisering av känslorna.

Men gestaltning kräver utrymme. Ska alltså inte användas hela tiden och över allt. Om det inte har nån större betydelse, om rädslan inte betyder så mycket för berättelsen i övrigt, då är det inte där man behöver spilla krutet.

Ifall man vill få fram det dråpliga i en situation, då är avskalat bättre. Bara en fras för att säga det man vill få fram. Det kan behövas lite humor bland allvaret. Leta fram en bok som du vet att fått dej att skratta, kolla var. Är det där det finns en lång gestaltande utläggning eller en mening som är rakt på?

Man kan gärna tänka film för gestaltning. Filmer gestaltar. Inspireras gärna, däremot är film och böcker inte samma sak. Filmen berättar utifrån, en kamera (berättare) visar karaktärerna, i en bok kan man på ett helt annat sätt ta sej in i huvudet på en karaktär, oberoende av om berättaren är ett jag eller hon/han. För då handlar det om vem det är som ser, vad den seende tänker om sin omgivning och händelser. Hur nära berättaren finns.

söndag 3 februari 2013

Gestalta eller säga som det är

Gestalta och inte gestalta, ibland ska man, ibland ska man inte.

Jag sitter och stryker överdriven gestaltning ur min text och funderar på att Anne skriver in gestaltning.

När nån är arg visar man hur arg ser ut och känner inuti. Man ska gestalta det där inre och visa det yttre för att bygga upp vreden så att den faktiskt kan smälla i dörrarna eller drämma näven i bordet, stampa med foten och i vissa fall gå till handgripligheter. Andra gånger är ilskan mer dämpad med hopdragna ögonbryn och knutna nävar bakom ryggen för att man inte får visa ilskan.

Och så finns de där gångerna när gestaltningen behöver dämpas. För då ska man säga som det är. Om man bara gestaltar och gestaltar förtar det effekten.

En reaktion på något som hänt kan vara betydligt mer bildrikt än en gestaltning. Rakt av för att sätta skrattet i halsen ibland. Ett kort och kraftigt svar på tal.

Eller om läsaren känner till grejer, då är det fiffigare att sammanfatta snabbt i stället för att bre ut sej i en lång gestaltning. Om läsaren redan vet att det gäller att ta sej från a till b, då blir det onödig utfyllnad. Däremot om vägen mellan har en poäng i sej, då får man fundera på hur det ska gestaltas.

Dessutom för att komma i närkontakt med huvudpersonen krävs att få gotta sej åt vad som händer i skallen på hen och då är det berätta som gäller, alla tankar ska inte gestaltas, vissa ska vindla omkring och sätta sina spår.

Men självklart, i stället för att skriva ut arg, glad, irriterad, ledsen och så vidare, gestalta, hur ser man ut när man är riktigt ivrig, både inuti och utanpå. Utmaningen är förstås att lyckas gestalta det på nya sätt varje gång. Och att veta när man säger som det är.


lördag 2 februari 2013

Karaktärens röst

Röst, när det är som bäst i text, gör att man tror på berättelsen.

Har en anteckning i marginalen, "tänk på röst", står där. Betyder att jag upptäckt en glidning som inte hör ihop med personen ifråga.

Karaktärens röst är mer än orden hen säger i en dialog, mer än det man skriver ner om hurdan karaktären är på ett schema om karaktärsdrag som säger envis, blyg och modig. Det är allt det också, förstås. Men inte bara.

Rösten beskriver vad karaktären är besatt av, som får hen att trampa på allt och alla för att nå fram och i det läget som besattheten landat som en reaförsäljning på skor eller ett ufo på en åker är det inte viktigt ifall saker och ting borde göras i annan ordning. Ska man ha nya skor, leta utomjordningar, då ska man det.

Varför är karaktären som hen är? Envis, blyg och modig samt besatt av ufon? Hur blir man sån? Eller om karaktären är elak, nitisk och glad i skor, vad betyder det för hur hen reagerar i en viss situation? Om hen hindras från skorean?

Röst är mer än form och språk, är snarast det där som skaver och pockar på uppmärksamhet. Driver karaktären vidare på sin envisa kurva. Den grej som får läsaren att tycka att det går att tro på eller låta bli.

Röst är när man kan säga ett ord, en fras och folk vet vilken karaktär man talar om.


fredag 1 februari 2013

Veckans dj

Det här med att skriva till musik.

Jag lyssnar medvetet och ibland på måfå. Så när tidningen ville ha spellista så fanns den ren. Bara att krafsa ihop motiveringar.

Är alltså veckans dj (det är det närmaste jag nånsin kommer att vara dj, att nån ställer frågor och man förstår varför när man får listan).

Själv då? Lyssnar du på musik eller ska det vara tyst?