tisdag 5 februari 2013

Inre monolog i balans

Inre monolog är vad det låter som, alltså den inre babblande rösten hos en karaktär.

Fick en fråga av Lotta som önskade sej ett blogginlägg om inre monolog. Eftersom jag är en trogen utnyttjare av karaktärers inre röst(er) ska vi härmed ge oss i kast med vad inre monolog gör.

Inre monolog är det som skiljer till exempel bok från film. För tankar låter läsaren komma nära, in i huvudet på karaktärern. Oberoende om man använder jagperspektiv eller tredjeperson, det går att höra karaktärer tänka. I Charlaine Harris Sookie Stackhouse-serie hör huvudpersonen också folk omkring sej tänka eftersom hon är tankeläsare. Övriga karaktärer har sällan den förmånen.

Genom inre monolog kan man visa känslor, reaktioner och omdömen. Det inre babblet kan göra scenen ironisk, sarkastisk. Och bakgrundshistoria kan i lämpliga doser smygas in genom karaktärens associationer och tankar.

Risken med inre monolog är förstås att det blir för mycket av alltihop. Att man glömmer det som jag skrivit om i två tidigare inlägg, alltså gestaltning. För inre monolog är visserligen inte direkt gestaltning, rätt använt blir det däremot ett gestaltande av hur karaktären fungerar.

Balansen mellan inre monolog och vad som händer utanför är Da Shit. Alltså skapa konflikt mellan karaktärens inre röst och hur andra uppfattar att karaktären är. För folk tenderar att vara annorlunda än man tror att de är. Och det är sånt man kan göra karaktärskurvor av, hur den inre babblande blygheten småningom tar mod till sej och öppnar munnen och använder det yttre snacket, även kallat dialog.

16 kommentarer:

Lee Destino sa...

Exakt.Och du förklarar det så himla bra tycker jag! Rätt balans mellan tankar och dialog/handlingar, är det som visar en karaktärs personlighet bäst tycker jag.

Mia Skrifver sa...

Tack Lee. Sen kan man förstås fundera LÄNGE på vad som är rätt balans. Men det överlåter jag med varm hand åt en filosof. Själv bestämmer jag att rätt balans är det skribenten skriver, sen får man hoppas att läsaren uppfattar och uppskattar balanserandet. Men o ja, en karaktärs personlighet, tankar, dialog, handling, viktiga delar.

minna lindeb sa...

Tack. Konflikt ska det vara . Diskrepans, heter det inte så? Eller..? Vet inte.

Mia Skrifver sa...

Konflikt är finfint. Och visst, diskrepans kan vi kalla det när saker och ting inte stämmer överens. Här då, den inre åsikten och den yttre iakttagelsen.

när det börjar sa...

Tack! Men nu blev jag lite förvirrad, eller så fattar jag äntligen hur man kan skriva indirekt dialog. Indirekt dialog och inre monolog är liksom samma sak, på sätt och vis?

Egentligen ett perfekt svar för mig. Behöver skriva indirekt dialog, men trodde att karaktären då behöver någon att återberätta dialogen till. Den personen kan ju egentligen vara karaktären själv.

Anne Jonsson sa...

Vad du kan mycket!! Har aldrig tänkt på det där med inre monolog i skrivarhänseende. Det känns nu som att jag har så mycket att tänka på när jag redigerar att jag snart blir förvirrad....

Jenny sa...

Jag försöker balansera det där. Men ibland när jag redigerar så ser jag att den inre rösten är lite överflödig. Då stryker jag rakt av. Det roligaste är karaktärer som gör en sak och tänker en helt annan. ;)

Mia Skrifver sa...

Lotta: Njäe. Inre monolog är tankarna och ibland kallas det också inre dialog, men indirekt dialog är inte samma sak utan dialog i förfluten form. Men förvirrande nära varann är orden. Lite svårt att säga exakt vad det är du ska göra när jag inte vet vad texten är, men blev mitt svar mer eller mindre förvirrande nu?

Anne: Tänk inte på allt på en gång. Det är bara jobbigt. Och det mesta är sånt som man fixar hur bra som helst utan att veta vad det är och vad det heter. Och kan och kan, i teorin måste jag kunna det här (mitt jobb), i praktiken, ha ha, så är det alltid knepigt.

Jenny: Det ska du göra, stryka om du själv upplever det som onödigt. Och just det där också, det är ju en konflikt att tänka en sak och göra en annan. De andra karaktärerna ser ju agerandet men inte tankarna. Och sånt gör man själv hela tiden, eller hur?

Kati sa...

jag gillar också inre dialog, den som karaktären för med sig själv, och i chick lit kan det ofta bidra till själva tonen i boken. (Vem minns inte Bridget Jones inre monolog? :D) Tycker det är kul att skriva sådant med för på ett sätt gestaltar det ju faktiskt karaktärerna, om man gör det bra och de inte bara svamlar på om en massa goja, då. dessutom kan ju även den bidra till konflikter i boken. Så ja, mer inre monolog.

Mia Skrifver sa...

Ja, tror faktiskt att chick lit hör ihop med just tonen i den inre monologen, ett kännetecken som gör att det blir både konflikt och roande. Dessutom kan inre monolog bli ett sätt för en karaktär att verkligen lysa. Bridget Jones är ett bra exempel på det också, för jepp, hennes inner rumble är ljuvlig.

när det börjar sa...

Mindre förvirrad. Tror jag.

Råkar vara en text du läst och du föreslog indirekt dialog. Kan ha varit jag som hörde fel också.

Slutet gott, allting gott. Blogginlägget gjorde att jag fick en idé hur jag kan försöka fixa den där direkt dialogen som inte riktigt fungerade men jag känner att behövs.

Mia Skrifver sa...

Well well. Tänkte väl det. Men du var så kryptisk. Lovar att du får vältra dig i både inre monolog och indirekt dialog på kurs om nån timme.

Lotta sa...

Nåmen, vilken tur att jag går på din kurs. Jag misstänkte lite att min fråga kunde innebära något sånt här.

Mia Skrifver sa...

:P

Fia Filur sa...

Jag gillar särskilt mycket när det blir ironiskt, sarkastiskt :) Som små klockrena glimtar som lyser upp texten :)

Mia Skrifver sa...

Ja, ironi och sarkasm har den goda smaken att betyda så mycket mer än det som sägs, vilket ger mer djup åt texten. Klockrent, o ja.