tisdag 30 april 2013

Snart bär det av

Om tre dagar åker jag till Helsingfors för att stiga upp astidigt på lördag (eller om jag låter bli att lägga mej i stället). Sen åker jag på skrivresa. Till Leros. Grekland.

Ser i programmet för resan att kväll nummer ett börjar med fyrverkerier. Tycker jag är rätt tänkt. Smäll av direkt bara.

Visst ska det vara en del sightseeing och grillafton, men mest ska jag få ihop del två. Det där genomjobbandet så att det finns en version som jag vill, vågar, kan visa för en testläsare. Det är vad jag lovat mej själv.

För det finns där. Bara jag slutar dunka huvudet blodigt.

Men alltså, jag, ska åka till Leros. DET är helt vansinnigt! För att skriva. Med Monika Fagerholm som skrivcoach. Love it! Där det bränner och blänker, som hon uttryckte det i Tidningen Skriva.

Först ska det vara valborg. Sen ska jag packa.


(Vädret gör att det enda rätta är att ge sej av.)

måndag 29 april 2013

15 minuter lång

Tänkte att jag lägger ut länkar till båda radiointervjuerna där man kan höra min väna stämma prata om Martrådar. Voilà.

15 minuter lång för mer orkar ni ändå inte lyssna på även om jag kan tala betydligt längre... Den borde också kunna höras i andra länder än Finland. (I alla fall har folk hört den i Sverige har jag uppgifter om.)

Den här däremot hörs inte annanstans än i Finland. Så om man befinner sej på rätt plats kan man antingen lyssna från början och höra grejer om filosofi eller så lägger man på från sisådär 34 minuter in i programmet och hör bara bara bara på mej.

Marigt värre.

"Välkommen" Tvivlet

Uff. Börjar denna måndag med tvivel.

Min ständiga följeslagare. Tvivlet. Att vad det än gäller så inte fasen blir det bra. Och det har ingen betydelse att det finns dagar då man flyter på moln och rent av kan tycka att man är rätt häftig. Sen kommer tvivlet igen. Som idag.

Men detta tvivel. Vad är det? Rimligtvis betyder det att man är rädd. Eller snarast skräckslagen. Svårt att andas. Svettiga händer. Magen vrider sej. Man försöker försvara sej själv från att tro på den där texten, för det är lättare då att bara vända ryggen till och springa.

Bara en grej botar mitt tvivel. En enda. Skriva. Att skriva mej ur föraktet och litenheten. Att fixa problemet alltså.

Kanske blir det också skit. Men det gör mej mindre. Tvivlet är värre än att skriva skräp.

Vad tvivlar jag på? Blir manuset faktiskt som jag tänkt mej? Funkar berättelsen? Det finns en lösning på det också. Jag har inte visat den här nya boken för någon än. Nån bit har nån sett. Men helheten, inte. Kanske snart dags att låta någon se. Jag tvivlar inte på delar. Jag ifrågasätter alltihop. Trots att jag inte kan jobba så. Utan måste få ihop delarna. Skriva en del i taget. Fixa en del i taget. Ändå ramlade helheten i skallen på mej i morse och med den tvivlet.

Inte låta tvivel äta upp det jag faktiskt trodde på för nån dag sedan. Utan, som alltid, enda sättet att bota tvivel är att kasta sig rakt in i dess förb. käftar och låta sej sväljas hel. Det har jag gjort förr.

Tvivlet är som en egen karaktär i skrivandet. Som flinar. Föraktfullt. Kära Tvivlet. Om du kan fälla såna där repliker, vet du vad jag kan göra med dem? Jag tar dem med mej. Skräcken och orden. Rakt in i min lösning. Skriva.

söndag 28 april 2013

Trådar trådar trådar



Huvud. Mitt. I Åbo Underrättelser. Ingick igår.

Grejen med att hitta sej själv i tidningen. När börjar det kännas naturligt?

Karaktären inuti och utanpå

Det här med att folk aldrig är samma typ utanpå som finns inuti.

Och visst, jag plockar gärna inspiration från verklighet för sånt. Men egentligen är jag mer intresserad av vad jag kan göra av det. Hur jag kan skriva det.

Om jag har en karaktär som utåt är social, trivs i sällskap. Och hen har varit rätt stabil på det viset. Alltså både utåt och inåt gillat att umgås. Ända till nu. Allt faller ihop. Det syns inte direkt utåt. Utan korthuset ramlar inuti. Visst, det kommer att ta sig yttre uttryck också. Men för tillfället är den yttre och inre bilden i obalans. Det får karaktären att reagera fel. Med fel minspel. Fel gester. Fel ord. Fel bara. Inte mycket. Inte så att de andra riktigt förstår. Men så att det långsamt byggs upp. Så att det som är fel på nåt sätt också kanske skulle kunna vara rätt. Och dessutom det är svårt för karaktären, för det sociala är grunden, det är sån hen alltid varit. Att då förändras till misstänksam, ensam, bruten.

Fast det är inte ens berättat ur karaktärens perspektiv. Så för tillfället måste jag skriva några scener ur två perspektiv. Det ena för att jag ska veta. Det andra för att det inte ska märkas.

Nödvändigt också för jag märkte att jag skjutit upp den här karaktären. Anat att det skulle behövas nåt extra för att vrida till. Och så tog jag en promenad, förstod grejer. Nu gäller det bara att förverkliga dem också.


lördag 27 april 2013

Läser ur Martrådar




Här får man ett litet smakprov ur Martrådar. Inklusive caféljud och när jag läst klart dricker jag upp latten.

Efter paus kommer ord

Efter två dagars paus var jag tvungen att öppna dokumentet för att flytta mej från Martrådar till manus. Alltså bara det där att konkret komma på vad det var jag tänkte innan.

Med det gjort. Öppnat dokumentet alltså. Kan jag säga att jag är rätt nöjd med mej själv. Ungefär följande kan man göra inför planerad redigeringspaus:

  • Välja en scen som vill skrivas.
  • Vad har hänt innan.
  • Beskriva hur det doftar/luktar. Platsen.
  • Vilka som är med.
  • Vad händer.
  • Var slutar scenen. Cliffhanger eller bara avslut.
  • Hur de känner sej.
  • Vad antagonisten kommer att göra samtidigt i en parallellhandling.

Eller förresten. Så där kunde jag förstås ha gjort. Alltså verkligen skrivit ut det där. Men det har jag inte. För det enda jag gjort är att kasta upp mina karaktärer i ett träd. Bokstavligen. De sitter i ett träd. De hör en häst gnägga. En replik som ska sägas.

Det är rätt olika vad man vill och behöver veta inför att skriva en scen. Det där är vad jag vill ha. För mej innehåller det: känsla + plats + karaktärer + sinnen.

Så *klappar mej själv på axeln* och börjar skriva. Du då? Om du har en planerad skrivpaus, i vilket skick lämnar du ditt manus? Hur hittar du lättast tillbaka? Tänder du ljus? Läser om hela rubbet? Eller nåt annat?

fredag 26 april 2013

Samlat



Samlade ihop förrådet. Maran övervakar nere i hörnet. Tänx, tackar jag.

Post-fest

Egentligen borde jag sova. Men det gör jag inte. För det var alldeles otroligt galet jäkla roligt. Rekommenderar varmt att lägga ner hur mycket tid som helst på att skriva en bok, ge ut den och sen fira den.

Skulle lägga upp nån bild, men blogspot vägrar samarbeta. Dunno why.

Så jag berättar i stället.

Solen sken. Folk kom till Pub Kåren och fyllde upp borden. Jag och Charlotte talade om maror. Bland annat berättade jag att enligt folktron blev man mara förr genom att modern hade en lätt födsel. Funkar inte idag, sa jag. Så just den grejen har jag svängt på. Man blir mara utan epidural, mycket blod. Hårt jobb.

Läste ett stycke om maran.

Sen talade vi om den lilla staden. Där jag erkände att jag finner den lilla staden vara en besvärlig plats. Att jag fick jobba med att tycka om den. Att jag också gjorde det och möjligen har förlåtit den lilla stad som gör att jag inte trivs i små städer. Så att jag tror att jag rent av kan tycka om den nu.

Läste ett stycke om den lilla staden, närmare bestämt om Petter.

Så pratade vi om skrivande. Till exempel om den här bloggen. Och hur kul jag tycker att det är att blogga. Och hur jag skriver så där i övrigt.

Åsså blev det en liten paus, då jag skrev dedikationer som tusans. Med min fina penna.

Efter det spelades några sånger av Mostly Franck och ibland Totally Franck eftersom en av låtarna var soundtrack till min bok, där jag alltså skrivit texten. Så fort blogspot samarbetar ska jag lägga in den.

Men just nu kan ni bara se på den här.

Tillägg:
Och längst ner här finns bild på mina brallor.

Tillägg igen:
Hittade en publikbild här. Och känner mej smickrad till tusen av rubriken.

torsdag 25 april 2013

Skyfflar vidare

Busy-bee. Jag alltså.

Idag boksläppfest. Kulkulkul. Något nervöst. Men mest bara, äntligen. Inte längre bara min, andra får läsa.

Medan jag börjar dagen med bubbelfrukost, min bror kommer med båt från Stockholm, hans förslag, och jag sa, abselut, cava och chilla, så kan du till exempel roa sej genom att skyfflas vidare till literary puns.

Ha en fin dag, folks!

onsdag 24 april 2013

Bildbevis

Pratat klart i radio. Sa antagligen nåt fånigt, men det är okej. Jag har gett mej tillstånd att säga dumheter.

Och, har sett bild på boken. Bildbevis.

Behöver inte längre föreställa mej hur jag står med en samling papper som jag av någon anledning tappar och så flyger de iväg och kvar står jag och försöker läsa högt ur minnet. Nä. Den bilden glömmer jag. Imorgon får jag the real stuff.

Dessutom. Köpte brallor. Hon som sålde sa nåt om valborg. Nä nä, sa jag. Har fest imorrn. Och då hade hon förstånd att fråga vad jag firar. Min bok, sa jag. DET. kändes.

Nu ska jag sätta mej och flina fånigt en stund.

Prata Martrådar III, dan före dan

Dan före dan.

Ifall nån funderat på varför jag inte lagt upp nån bild på boken, den riktiga boken, beror det förstås på att *cutting it close*, vilket alltså betyder att jag får den imorrn, nån timme innan jag, ähum, behöver ha den på släppfest. Marginaler, bah!

Säger som Xander Harris i Buffy: "I laugh in the face of danger, then I run and hide away." Vilket idag betyder att nu låtsas vi inte om det mer utan allt går bra.

Dessutom har jag annat att tänka på. Som radiopratande. Idag. Här. Efter klockan 14.30 (finsk tid), 13.30 (svensk och norsk tid) ska jag vara med. Kulturtimmen alltså. Vad kan vara lämpligare än det. Kulturtimmen finns med i boken också så väldans bra ordnat att hälsa på. (Borde gå att lyssna direkt över nät, where ever you are.)

Ja jisses. Det var det. Först kaffe.

tisdag 23 april 2013

Prata Martrådar II och bok&ros

Idag är det bokens och rosens dag. Kan alltså inte vara bättre tajming på att tala med lokalpressen om min bok. Om att skriva den. Och om att läsa.

Så bok&ros. Har för tillfället en märklig läsning på gång. En bok som först inte öppnade sej det minsta utan gjorde mej frustrerad, men jag gav den en chans till och rätt vad det var hade jag kommit in i berättelsen. Mer än så, jag är såld. Talar om The Night Circus av Erin Morgenstern.

Tycker fortfarande att det finns en del långsamhet och seghet i vissa partier, samtidigt tycker jag om det överdådiga, och att den där segheten är inbyggd i berättelsen. Man känner sej instängd också, som om man var en del av cirkusen. En del av de drömmare som går omkring och fascineras. Har inte kommit till slutet än, vet alltså inte allt.

Du då? Vad läser du för tillfället? Nåt du vill rekommendera på bokens och rosens dag?

För att också bjuda på ros. Nick Cave och Kylie Minogue "Where the Wild Roses Grow":


måndag 22 april 2013

Läsa högt-nervositet

Har vi talat om att läsa? Högt alltså. Inte så där för sej själv heller. Inför folk. Tror inte det. Så då gör vi det.

Exhibitionisten** i mej, ett starkt drag*, äääälskar att ställa sej längst fram och uppträda. Om det sen handlar om att delta i poetry slam, undervisa på universitet eller läsa ur nån bok (t.ex. min egen), japp, jag kommer!

Vi ska tala om uppträdandet. Performansen. Det inövade. Vad gör man? Man övar. Man funderar på känsla, rytm, ton och betoningar. Läser högt. Läser långsamt. Folk kan inte spola tillbaka.

Vad gör man om man är nervös? För det händer också exhibitionister. Man andas djupt en gång. Man hoppas på att man har nåt att hålla sej i, något att ställa de hoppande benen bakom. Man har tillräckligt mycket att hålla i för att inte de skakande händerna ska synas. Man hittar en trygg punkt längst bak som man pratar till.

Allra mest utvecklar man sin exebitionist, lär sej att faktiskt trivas där längst fram. För mej släpper nervositeten när jag väl börjat. Efter de första orden är jag inte nervös längre. Inte ens fast jag skulle glömma att dricka vatten och tappa rösten. Eller komma av mej. Då är jag redan fast i exhibitionisten.

Jag ska bestämma vad jag ska läsa högt ur min bok. Har en del alternativ på de där nästan 400 sidorna.

Blir du nervös av att uppträda? Av vad? Vet du hur du får pli på nervositeten? Kom gärna med tips.



*Redan det första föredrag jag höll, någonsin, om pest och kolera (jepp, sjukdomarna) är ett av mina favoritminnen. Ah. Där förlorade jag mej själv i minnet om dödliga och lemlästande sjukdomar.

**Har korrigerat ordet. Tror jag kombinerade execution och exhibitionist i version ett. En blandning som blir: exebitionist - betyder att avrätta sej själv vid framträdandet.

söndag 21 april 2013

Andra omgångens skräp

Lutade mej tillbaka och konstaterade att slutet faktiskt finns i sin första köttiga version. Alltså på bok två, som inte alls är nån bok utan bara en massa skräp som jag nitat ihop.

Och tro mej, det är skräp. Det är hur många lösa trådar som helst, som jag glömt att jag klämt in. Det är lösa trådar som jag inte kommer att förstå vad de gör där för de ligger platt och kommer aldrig att flyga. Det är ologiskt och händer saker som sen händer på nytt på ett annat sätt. Med andra eller samma karaktärer. Det finns ett perspektiv som först verkade lovande men sen hittade jag inte in. Tjyvtjockt med bananskal, konservburkar och kompost som ingen vänt på (fluglarverna frodas).

Bara det att bland skräpet finns nåt annat. Det som fört mej vidare. Vissa av de trådarna har jag lyckats lyfta, göra till en bihandling. Nån karaktär har fått rätt karaktärsbåge.

Jag har ett slut. Jag har ett kaotiskt, men köttigt, manuskript som jag jobbat igenom dess andra omgång. Nu ska jag städa. Stryka och damma av, polera. Bli smutsig och skräckslagen. Bara sisådär 12 gånger kvar nu. Sen.

lördag 20 april 2013

7 döingar i litteraturen

Eftersom jag känner mej trött tänkte jag inspireras av det och köra en lista på 7 döingar i litteraturen.
  1. Dantes Inferno: Åh, denna fantastiska vandring bland de döda, plågade själarna. Det är olja, ormar och is. Inget hopp utan det ska vara olja, ormar och is i all evighet.
  2. Fascinationen för döden i litteraturen, tänk en Edgar Allen Poes skrämmande brottshistorier, Mary Shellys lek med monsterblivandet. Det makabra, där döden lurar runt hörnet och skräms. Hur mysigt som helst.
  3. Hemsöborna, jag gillar den där scenen med gumman Flod och Carlsson som förenas i döden pga snöstorm och is, samt en vak.
  4. Döden, döden, döden sa Astrid Lindgren. Inte undra på hon skrev så mycket om den. Döa bröder, död åt riddar Kato och döfulla grisar.
  5. Och så alla deckare som börjar med ett lik. Ta valfri. Börjar det inte med ett lik så är det förvånande eller inte en deckare.
  6. Hamlet. Alla döda.
  7. "Death by stereo", bara måste köra Lost Boys citatet till sist, då en vampyr dödas med hjälp av stereo. Så fint.
Se där, vad det finns döda kroppar. Nu känner jag mej piggare. Döden livar upp liksom.

Nån ska dö. En trillar av pinnen idag. Kilar vidare. Andra sidan. Går hädan. Få se hur. För det vet jag inte än. Men döden lurar runt hörnet idag, i min text alltså.

fredag 19 april 2013

Prata Martrådar I

Nå folks. Det är dags. Ska på intervju med lokalradion.

Möjligen är jag minimalt abnormt nervös. Men mest är jag nyfiken. Det brukar vara den kombinationen vid intervjuer. Nervös och nyfiken.

Fast i vanliga fall när jag intevjuats har det handlat om forskning och då har jag vid det här laget ganska klart för mej hur det brukar gå till. Det här är nytt. Att tala om skönlitterär text är annat. Att tala om skönlitterär text där jag kan bakgrundsberätteler som inte skrivits in i texten är annat.

Man behöver kunna prata om sin bok. Behöver veta var man står i relation till boken.

Tror att det är bra att det varit intensivt med korrektur och sånt på slutet, jag har berättelsen i huvudet, även om jag faktiskt också har tvåan där samtidigt och trängs. Gäller att inte blanda ihop dem bara.

Intervju nummer ett idag. Nästa vecka två till.

torsdag 18 april 2013

Skriver rädd mitt på pappret

Rädd. Orolig. Eller andra känslor som tenderar att finnas i mängd när man försöker skapa spänning i text.

Fick en fråga av Moa om hur man kan gestalta det på andra sätt än andning och hamrande hjärtan.

Ärligt talat börjar jag ofta där. Det är en himla massa andning och skenande hjärtan innan jag redigerar bort dem. För det är lätt. Det är det första man råkar tänka på, för det är så det brukar vara. Och brukar gestaltas.

Men för att råda bot på det. Jag brainstormar. Skriver ordet rädd mitt på pappret och associerar. Hur ser rädsla ut? Kanske blir ansiktsuttrycket spänt, så vad har man att spänna i ansiktet, hakan t.ex. Eller knipa ihop ögonen, blunda. Eller hur kan man annars använda kroppen? Gräva in naglar i skinnet. Hålla i sig hårt. Skaka på huvudet. Och kan man beskriva andningen på annat sätt? Hjärtat? Hur kan ett hjärta slå, vad kan det liknas vid? Smedens hammare mot städet?

Än, inuti? Torr i halsen. Hur torr? Hur är det att vara törstig, hostar man torrt - men om man inte kan då, ifall nån hör? Magen. Som magar kan vridas in och ut.

Vad gör man? Säger man nåt? Upprepar samma fråga kanske. (Fast skriv helst inte ut det många gånger...) Ber man om något?

För att beskriva rädsla, oro eller andra känslor, hur ser det ut, hur känns det inuti? Brainstorma. Fundera på tio möjliga sätt att beskriva hur nån som är rädd ser ut. Sätt det i relation till situationen. Och skriv inte ut att karaktären är rädd, säg rädd på alla andra sätt utom med rätt ord.

Fast ibland ska man skriva det också. Hoppa över gestaltandet och låta karaktären vara - rädd. För att det kanske inte råkar vara den viktigaste grejen att gestalta varenda rädsla. Det kanske är nåt annat som är viktigare i situationen.

onsdag 17 april 2013

Så många avslut

Slutet. Så många avslut.

Har alltså börjat fila på slutet på bok två. Har hela tiden haft idén om hur det ska sluta. Jag började med det. Skrev om hur bok två och bok tre ska sluta. Men det var skelett. Nån mening för bok två som sa ungefär: Här möts de allihop och antagonisten visar vem hen är och har för avsikt att låsa in hjältarna och kasta bort nyckeln. I sista sekunden... (och vad där står säger jag inte för då säger jag för mycket.)

Och nu håller jag på att lägga till muskler och kött, nervtrådar. Det blir ett slut. Jag ser det. Skelettet har lagt av med skramlandet.

Med slutet menar jag egentligen inte slutet, utan höjdpunkten, klimax innan avrundningen. Alltså när bok två faktiskt når fram och besvarar den fråga som ställs i början eller vänder på den eller förändrar den.

Ska smälta ner antagonistens nyckel. Fläska på med action. Rubba livstrådarna för mina karaktärer så att de äntligen vet att de lever och inser vad de heter.

Det är bok två. Jag skulle kalla slutet snålt. Författaren flinar illvilligt inför vad som komma skall. Jag upprepar *flinar illvilligt* (för det låter som musik just nu).


Dessutom, snart, nästa vecka, ett annat avslut, då finns boken.

tisdag 16 april 2013

Tisdagar

Vemodet när man håller sista dagen skrivkurs.

Tisdagar, älskar dem. För då är det mina fantastiskt duktiga skrivkursare som samlas och skriver och pratar skriva. Men idag är sista gången för den här omgången.

Vi ska tala om det obligatoriska "fortsätta skriva". Fast jag har å andra sidan talat om det mest hela tiden så jag tänkte inte säga värst många bokstäver om det.

Några ord om hur man uppträder inför publik. För skrivkursen kommer ut med en antologi som jag och min kollega i Helsingfors varit redaktörer för. I maj kommer antologin. Så det har jag klämt in här mellan varven med min egen bok.

Men jag har också tänkt vrida in nån skrivövning innan vi går ut och firar. Möjligen nåt i stil med: Din antagonist avskyr smulor/sushi/kattungar/dagsljus. Placera hen vid ett smuligt bord ätandes sushi medan kattungar leker under bordet. Det är mitt på dagen och solen skiner.

Kanske inte exat den övningen, men ditåt.

Innan dess ska jag skriva slutet på bok två. Alltså jag vet hur det slutar, men vaknade, min vana trogen, klockan tre i natt och visste hur jag skulle få till det som jag vill. Nu gäller det att skriva det också, så att det blir som jag tänkt. Lycka till, jag.

Och ändå, vemodet över att veta att det är sista tisdagen innan låååång sommarpaus.

måndag 15 april 2013

Karaktärers morgonbestyr

Fick en fråga mitt under bloggturnén som jag lovat svara på så fort jag slutat flänga runt. Och det har jag slutat med idag. Back in business.

Karaktärer gällde frågan. Jennys fråga. Om hur man "lyfter huvudpersonen och inte är för snäll"?

Att lyfta huvudpersonen handlar, ifall jag förstått rätt, om att utvecklingen inte riktigt funkar. Och det är lätt hänt.

Karaktärer vill något, ta reda på vad, hindra dem från att få som de vill (var inte snäll), ge dem nåt som är nästan det de ville eller helt annorlunda för i slutet har de förändrats och ändrat åsikt om vad de vill. Ofta leder karaktärers vilja i början fram till motsatt åsikt i slutet.

Snällheten bort. Karaktärer kan inte utvecklas om de inte prövas. De behöver ställas inför omöjliga val och elände som tvingar dem att agera. De agerar idiotiskt, ända tills de kommer till insikt om att det bara är de själva som kan fixa vad det än är som ska fixas.

Poängen är att man måste känna sina karaktärer, veta hur de reagerar i situationer. Vardagliga och extrema. Hur ser karaktärens morgon ut, morgonbestyr? Vad gör karaktären när antagonisten attackerar? Och vad gör antagonisten på morgonen? Andra karaktärers morgongröt?

Karaktärer ska ha ett mål, ambition. De kan börja som slöa degklumpar, men inte stanna där. Man skakar om rutinen. Tvingar karaktären att lära sej nåt nytt. Och de kan gärna vara skeptiska till sina nyförvärvade kunskaper för det rubbar världsbilden.

Om karaktären börjar i trygghet, rycker man raskt undan allt hemvant. Morgonrutinerna skiter sig, tandkrämen är slut. Spegelbilden säger emot. Börjar man i alkoholism behöver de småningom motionera, äta hälsokost och annat obehagligt.

Man kan säga mängder om karaktärer. Jag brukar börja med vardag och extremfall. Samt förstås, vad de vill och inte ska få.

Vad säger du? Vad utgår du ifrån för att få till karaktärerna?

söndag 14 april 2013

Vad jag inte skriver, tror jag

Ändhållplats. Ja, det är alltså sista bloggturnédagen.

Sist men inte minst heter det visst. Verkligen inte. För den sista frågan... *skakar på huvudet* Det är nåt med det där. Vad man skriver och inte skriver. Det är frågan. Man kan fundera mycket på det. Jag kan i alla fall. Och mellanrum. Ja vad är det egentligen?

Men först kaffe, gott svenskt kaffe. Najs. Och kaffet dricker jag hos Nina Mellanrum.

lördag 13 april 2013

Hälsar på en läsare

Lördag är en bra dag att hälsa på hos en kompis.

Idag besöker jag den enda bloggare som jag träffar livs levande ungefär en gång i veckan för att prata skrivande. Övriga på den här bloggturnén har jag antingen inte träffat alls, träffat ungefär en gång eller så råkar de ha bosatt sej så att man inte kan gå ut på en kaffe utan att byta stad (och land).

Men lördagsbesöket görs alltså hos person jag kan gå hem till (ifall det inte regnade förstås, vilket det alltså gör).

Inte bara det, utan idag besöker jag en av mina testläsare. Här är alltså nån som läst en version av Martrådar, en mycket tidig version i och för sig. Men läst, det har När det börjar-Lotta gjort. Ska svara på hennes frågor nu.


fredag 12 april 2013

Om jag vet vad jag håller på med

Hörni, idag medan min bok håller på att bli bok (bok-stavligen) passar det hur bra som helst att svara på frågan om jag vet vad jag håller på med.

Gör jag det? Vet. Vad. Jag. Håller. På. Med.

Eller snarast hur pass medvetet jag skriver. När jag då så här annars bloggar om struktur och berättelsens delar. Att ifall det är så jag gör när jag skriver också.

Idag beger jag mej till Malin-en gul apelsin. Och analyserar mitt skrivande.

torsdag 11 april 2013

Fria händer

Och vad talar jag om när jag får fria händer?

Alltså när jag får blogga om vad som helst. Ingen styrning. Jag kunde skriva om att göra research om maror. Eller om annat mytologiskt. Men icke.

Mmm, när jag får härja fritt, då talar jag om det här med att gestalta sex. Köttsligt umgänge. Gestalta.

Hur naturligt som helst. Det förstår man ju. Ner i träsket bara. Gräv här var slutklämmen igår. Tydligen precis vad jag gjort.

Så skaka ut håret och blinka förföriskt. Eller låt bli. Idag bär det av till Peppes blogg.

onsdag 10 april 2013

Chattar

Denna gästturné, ett liv. Speciellt skrämmande är dagens inlägg. För Maria ville chatta.

Okej, sa jag. Vi chattar.

Vet ni hur man inte hinner tänka när man chattar? Nästan inte i alla fall. Jag kan ha sagt vad som helst. Vadsomhelst.

Ja. Jag kan nästan inte säga vad vi talat om. Jag vet att det slutade med min gravsten. Well. Kolla in själv, chat hos Maria Turtschaninoff.

tisdag 9 april 2013

Bokblogg

Tisdag för mej till Bokbabbel. Närmare bestämt till vad Fru Bokbabbel benämnde som Cava-inlägget.

Erkänner alltså. Cava, bubblor, skumpanj och ibland champagne är alltid välkommet. Inte söt, men torr. Bara så ni vet. Bubblor, ja tack. Jag kunde bli som den där akvariefisken i Finding Nemo, den där som blir till sej när lilla kistan i akvariet öppnas och det kommer ut bubblor. Sån kan jag bli: bubblorbubblorbubblor.

Men egentligen var frågan som Fru Bokbabbel ställde, när började det kännas på riktigt? Och det har jag då svarat på. Svar: Cava.

Fast innan jag kastar mej över cavan, en kopp kaffe.

måndag 8 april 2013

Skrivbloggar

Turnén kör vidare, idag till Katarina Persson.

Bland alla skrivbloggar var Katis den jag började läsa först, därför mejlade jag henne och frågade ifall hon kände för en bloggäst. Glad att hon sa visst och skickade mej frågor att besvara.

En otroligt bra grej med att göra en bloggturné: frågor.

För till skillnad från frågor som ställs under en face to face intervju så hinner man fundera.

Och just fundera över vad och hur och varför man skriver tror jag är viktigt. I och för sej, jag gör det hela tiden (t.ex. här på den här bloggen) men på nåt sätt blir det annorlunda när man ska svara på frågor formulerade av nån annan och de svaren ska finnas nån annanstans än här.

Hur mycket en blogg än kan läsas av vem som helst, så blir nån annans blogg läst av andra läsare också. Man rör sej utanför sitt eget bloggrum.

Dessutom är det spännande att få frågor, att få höra vad nån annan vill att jag ska svara på. (Tack för det Kati!)

söndag 7 april 2013

Skriva klart

Idag bloggar jag på Debutantbloggen. Jag inleder min bloggturné genom att tala om slutet. För dit behöver man komma när man skriver, eller hur?

Man måste skriva färdigt. Hur mycket man än skriver lite här och där, så måste man skriva klart det man skriver.

Kanske är det också en påminnelse till mej själv jag ville ge om att bok två närmar sej slutet, men är inte klar.

Inleder alltså min bloggturné inför debuten med att tala om slutet. Kom ihåg det, skriv klart. Det tror jag är det viktiga. Punkt och slut.

Resten av min märkligt långa vecka, för min vecka består av åtta dagar, kommer jag att förutom Debutantbloggen besöka:

Katarina Persson
Fru Bokbabbel
Maria Turtschaninoff
Peppe Öhman
Malin - En gul apelsin
När det börjar - Lotta
Nina Mellanrum

Och det är väldigt spännande! Iiiik! Hoppas att ni gillar vad jag och respektive bloggare hittat på.

lördag 6 april 2013

Converse i staden

Idag ska jag gå ut i staden som en helt vanlig man, som det stod i min favorittidning när jag var liten.* Inte för att dricka mjölk men för att köpa converse, åtminstone två par, kanske ytterligare ett tredje råkar fastna på mina egna fötter. Sånt har hänt förr.

Från och med imorgon börjar jag bloggturnera. Och samtidigt kör jag ett metaperspektiv på turnetankar här. Ingen aning om vad det betyder, så vi får väl se. Men jag hoppas att ni hänger med på turnén, för lite nervöst är det att hänga på nån annans blogg.

Jag börjar imorgon med att besöka Debutantbloggen. En blogg i vars skribenters berättelser om debut känns som en enda lång igenkänning.

Men idag, converse. Man kan aldrig ha för många har jag hört sägas.



*Om nån inte vet vilken tidskrift det är som har en man som går ut som en vanlig man i staden, det är Fantomen. Slipper ni fundera på det.

fredag 5 april 2013

Omskriven action

Action igen. Eller snarast rörelse i text, hur man får texten att också bli rörlig.

Först skrev jag allmänt om action, om att det måste finnas ett behov av en actionscen. Efter det påpekade jag att action behöver planeras, ritas kartor över.

Och snabbt som ögat har förstås alla planerat sin hejdundrande actionscen. Inte bara det, den är redan skriven. Hurra och grattis. Men trots den grundliga planeringen saknas rörelsen, tiden verkar sega sej fram. Del tre i action-inlägg ska därför säga vad man gör med scenen i "skriva om-stadiet".

Tre grejer ska man hålla ögonen på:
  1. verb, aktiva, starka verb ska man släpa fram och slänga in.
  2. orsak följs av effekt, först slår man och därefter flyter blodet, tänk på vildvittrorna, de får aldrig se blodet rinna för de ropar ut effekten innan de orsakat nåt alls.
  3. korta meningar, ibland bara ettordsmeningar, snabb och kort styckeindelning och sen trycker man in nån längre mening och tempot förändras och kort igen, alltså se över meningslängd för hur det ska gå undan.
Det var det: behov + planering + språk ger sken av att tid förlyter. Vad man i övrigt behöver fundera på är karaktärerna och deras reaktioner, speciellt efteråt.

Ska ta itu med att låta rörelsen krypa in i min egen text idag. May the force be with you.

torsdag 4 april 2013

Planet debutant

Det är april. Den här månaden kommer alltså El grande debut att gå av stapeln. Men först ska april genomlevas för boken kommer i slutet av månaden.

I går hade jag korrläst färdigt. Klart, slut och ivägskickat alltså.

Men medan denna oändligt långa månad pågår kommer jag att ägna mej åt diverse utflykter till andra bloggar som gästbloggare. Medan utlokaliseringen av mitt bloggande pågår metabloggar jag här, om hur det är att gästblogga, vad jag funderat på. (Jag är rätt nyfiken på vad jag ska säga om det.)

Och dessutom kommer jag att besökas av en gästbloggande författare, vi byter nämligen eftersom vi båda kommer ut med bok i april. Så nåt tag dyker Malin upp här och pratar barnbok, nåt som jag fullständigt försummat mitt i allt actionskrivande.

Jo, jag har några inbokade intervjuer också samt en släppfest så det blir rapport från allt det också.



Ifall nån undrar varför jag inte skriver mer om action idag så beror det på att jag i går sa att först planerar man. Ni planerar just nu, så jag körde rapport från planet debutant i stället. Ett väldigt jagcentrerat inlägg detta men det kan man väl få unna sej under evighetslånga april.

onsdag 3 april 2013

Tänk koreografi

Mera action beställde Carola i går. Och det ska det bli. Nu rör vi på oss. Hoppla!

Låt oss börja med att prata om ordet action som är engelska. På svenska skulle man säga handling men jag vill hellre hävda att action beskriver att något händer, dvs. det viktiga är rörelsen.

Det finns rörelse, handling eller action i alla genrer, helst i alla scener också. Men för enkelhetens skull ska jag försöka bena ut det i vad man gör när man ska skriva lite effektiv actionscen.

Tänk regissör. Tänk kamera. Tänk koreografi.

När man bygger upp en actionscen behöver man fundera på att det som beskrivs är vad som händer, alltså hur det ser ut när karaktärer slåss, flyr, smyger, klättrar, hoppar, ramlar eller vad det nu råkar vara. Det beskriver man som en kamera. Och innan man riktar sin lins mot scenen har man funderat på innehållet, gjort upp koreografin. Man har funderat på vad de slåss med. Vad händer när man drämmer en knytnäve i ansiktet på nån annan? Eller hur fungerar knivar? Att slåss från hästrygg, med ett oberäkneligt djur inunder? Vilka slåss? Var?

Om man ska ha folk som delar ut karatesparkar, gå en kurs. Kameratänkandet betyder att man behöver fundera realistiskt. Det måste verka som om det är på riktigt. Behov och nödvändighet sa jag i går, det ingår i det realistiska.

Skriver man fantasy, hur ska man få magiska förmågor att framstå som realistiska? Jo, genom att ha planerat hur de kan fungera inom ramen för det rum man byggt upp i en viss scen. Koreografin. Dansstegen karaktärerna tar över golvet.

Det finns mer man kan säga om action. Det här var planeringen. Börja där. Tänk realistiskt och se scenrummet och placera ut karaktärerna. Vet vad de kan och inte kan, hur det ser ut. Gör en karta över rörelserna.

tisdag 2 april 2013

Mer än näven i väggen

Action är mer än att slå en knytnäve i väggen.

Jag är ganska allätare när det gäller film, tittar på skräck, romance, action, thriller, fantasy och troligen fler genrer. Men i perionder väljer jag nån viss genre för att jag t.ex. funderar på nåt speciellt. På senaste tiden har jag kollat väldigt mycket action.

Problemet med actionfilmer är att alldeles för många av dem bygger på att slänga in slagsmål efter slagsmål. Och då menar jag meningslösa slagsmål. De för inte handlingen nånstans, stärker inte karkatärer och relationer. Varför? Tja, filmslagsmål som bara är knytnävar eller skjutande tenderar att innehålla endast rörelse. Dessutom, bara en enda sorts rörelse. Det är tråkigt.

Men för att undersöka hur action görs då den fungerar, med tempoväxling och annat än knytnävsscener, till det är actionfilmer användabara. Hur de rör sej över scenen, relationerna och helt enkelt vad som är rörelse.

Idag har jag lovat action på skrivkursen jag leder. Och nej, absolut inte bara knytnävsscener utan hur man tar sej till dem eller förbi dem.

Det viktigaste för action är behov, nödvändighet. Inte att låta blodet forsa fram innan man knutit näven. Action är inte intrig. Eller borde åtminstone inte vara det.

måndag 1 april 2013

Första april

Första april. Borde man inrätta det som de skrivandes högtidsdag?

Vad gör man annat än ljuger dagarna i ända medan man skriver. Ljuger så att det ska låta som om det är sant. Ljuger i hopp om att folk ska gå på det. April april. Fast helst utan den där ramsan. Det är alltid lite jobbigt när man råkar ut för den, när man alltså gått på vad det nu var och nån flinar och ramsar om sill.

Men ändå. Kunde vara en skrivandets högtidsdag, första april. Där man skålar för lögnen, för den berättade lögnen. Och jag menar inte att ljugandet är dåligt, en god lögn kan vara imponerande, i synnerhet i text. På ett visst plan blir det väl också så att lögnen bär på sanning också. Bara tänk på att det oftast sägs vara lättast att komma ihåg de lögner som ligger så nära sanningen som möjligt. Då framhäver man det som är sant, döljer det som inte är det.

Well. Sanning och lögn, försök skilja dem åt idag. Som sagt, man vill helst undvika att sluta som sill.