söndag 30 juni 2013

Febrig iver skriver

Ibland är det fasligt jobbigt att skriva om ett manus. Andra gånger är det mer som att ha drabbats av feber. Och då menar jag det på ett bra sätt.

Feber? Vad tusan menar hon med det, undrar du kanske. Det är ett minne. Jag är kanske 7 år och ligger i en säng och tittar på tapeterna. Det är små blommor på dem, blommor som man kunde rita som liten med en boll som blomma och två blad som sträcker sej upp längs stjälken. De där blommorna börjar dansa. Samtidigt skrämmande och fullt av liv och berättelser för febriga jag. 

Likadant nu med manuset jag jobbar på. Berättelsen blir dansande blommor för texten växer av att jag drar åt scenerna, svänger på meningarna, stryker upprepningarna. Tjatigheten, det där man berättat för sej själv. Bort.

Känner mej som i feberyra, för att jag äntligen vågar tro på den här texten. Beror förstås på att nån annan sett den och hittat potential. Sagt exakt det jag trodde att skulle sägas. Det jag vet att jag kan jobba om. Inte övermäktigt. Inte så att jag drunknar.

Feber alltså. Jag ska låta min febriga iver ta över och svepa igenom den sista biten. Och med det yrar jag vidare och önskar alla ett febrigt skrivande idag.


lördag 29 juni 2013

Från scen till scen

Övergång från en scen till en annan kan göras på olika sätt.

I Martrådar löste jag övergångarna genom att ha dels en huvudperson, dels plats som representant för de andra karaktärerna och händelserna. Då kunde jag byta plats och tid på ett överskådligt sätt. Rätt ofta ser man i böcker hur någon gör ungefär så, nytt kapitel med hjälp av namn på person. Eller om det är en tidsförflyttning som görs skriver man in det, t.ex. Chicago 1843, Sommar 2001 eller som det står i prologen till Martrådar: Fyra år tidigare. Är det dagbok eller brev går det förstås att datera ännu noggrannare om man känner för det. Det är tämligen lätt att följa och ger genast en idé om var personerna befinner sej. Plus att ingen behöver tolka tiden fel om den är utskriven.

Ett annat sätt är att i texten markera att man bytt tid. "Tre timmar senare." "Tre år senare." Och så kan förstås hoppa från somrigt surrande humlor till ett vintrigt snötyngt landskap i nästa scen, vilket är en tämligen klar markering om tidsbyte.

Knepigare kanske då att fundera på de övergångar jag för tillfället laborerar med (NaNoWriMo-manus), där det egentligen inte finns ett tydligt tids- eller platshopp, inte heller personbyte. Utan jag ska ta mej från en scen till en annan med nån sekund (möjligen minut) mellan varje scen. Tidsramen är begränsad på ett annat sätt än timmar, dagar, månader eller år. Har slagit ihop kapitel där jag inte tycker att det finns ett vettigt sätt att göra en övergång, där det inte finns ett tidshopp.

Det väsentliga är att veta varför scenen förflyttas från en till en annan. Att hålla scenerna isär. Och för det tänker jag precis så där, byt sekund. Lämna en scen med cliffhanger i slutet. Låt ibland cliffhangern hänga kvar, öppna lite senare, hoppa tillbaka. Använd känslor, spela på dem, dra ut på det hela.

Det är klart, hela texten är en övergång från början via mitten till slutet, hela den dramatiska strukturen. Man kan betrakta helheten som en enda stor scen och alla scenerna inuti som broar att ta sej över. En berättelse med många små berättelser i.


Ska försöka lyssna på mej själv nu, för nästa scen jag ska jobba med, öppningen kräver mer än att fortsätta där cliffhangern lämnade karaktären.

fredag 28 juni 2013

Jag och min dator

Jag är en sån som äger en ny dator.

Man behöver bra arbetsredskap för att skriva. Dator exempelvis. Snygga anteckningsböcker. Pennor att skriva med. Jag vet inte vad som är viktigt för dej när du skriver, men för mej måste möjligheten att flytta på mej finnas. Datorn ska kunna fraktas. Jag vill kunna sitta nån annanstans och skriva. 

Eftersom ryggen också hör till de där arbetsredskapen, räcker det inte med att i teorin kunna bära med sej datorn, det ska vara praktiskt möjligt. En sån har jag haft tidigare och en sån har jag nu, men den här väger ännu mindre. Det är gott.

Alltså ska jag jobba vidare i mitt NaNo-manus. Har kommit till kapitel 7, vilket betyder att jag benat igenom en tredjedel.

Du då? Vilken sorts arbetsredskap kräver du för att vara nöjd och belåten? (Kaffe är förstås inkluderat i alla sammanhang, eller te om du föredrar det, eller cola eller vad du nu har för dryckeslast.)

torsdag 27 juni 2013

Ljuga sej blå (helst från späd ålder)

Historisk riktighet är ett träsk där man raskt sjunker ner till halsen för att aldrig mer kliva upp igen, åtminstone inte utan hjälp.

Jag gillar det. Mycket. Att skriva in tiden. Den specifika som ska ge en viss bakgrund till berättelsen. Gillar det. Men också, uff, vad mycket!

Alltså berättelsen får inte uppslukas av den historiska korrektheten. Dessutom kan åtminstone inte jag gå i god för att allt stämmer. Så det gäller att putta in lite tidsmarkörer utan att börja sprida sin närmast abnorma kunskap.

Man kan till exempel inte låta karaktärerna prata som de pratade under en viss tid. Läsare skulle inte gilla. Författaren skulle inte ens behärska eländet.

Det viktigaste man har som sitt redskap när man ska beskriva en plats och tiden, jepp, det är hitta på ljuga sej blå. Man blandar några delar väldigt sant, några delar utvecklat i författarns skalle och så rör man ihop. (Man kan gärna sjunga medan man blandar.) Ibland blir det bra. Ibland blir det lite övertydligt. Och det händer att man får släta över det övertydliga, slänga lite damm ovanpå för att det inte ska synas så tydligt. Men då gör man det.

Hur som helst, vad jag egentligen ville säga vara att det klokaste man kan lära sej att bli bra på (helst i späd ålder) när man skriver, ja det är att fantisera ljuga. Lögner och båg, ljug och smussel, fiffel och fusk - berättandets ÄDLA konst.

onsdag 26 juni 2013

Bladvändare

Bladvändare. Klös. Rafflande. Uttänkt i minsta detalj.
Poe. Hoffman. Lovecraft. Ja och Gardell.

Åh. Jag blir så glad över recensionerna. Fasen man har lagt ner en och annan dag på att vrida till berättelsen och så gillar folk den. VA? Jag hade faktiskt inte räknat med det. Tvärtom tänkte jag att nu stångar jag mej in här och ser ifall nån tycker det är nåt.

Och så "Mia Frank gör med romanen Martrådar en inmutning i den finlandssvenska skräckfantasygenren som heter duga" skriver Egil Green i Borgåbladet. Ja, läs själv för den finns på nätet.

Kan vi fixa det?

Bredvid mej blänker en manushög. Närmare bestämt ett NaNoWriMo-manus.

Manuset har återvänt från en testläsning och jag ska åtgärda sånt som inte riktigt sitter. Det mesta är mindre problem, t.ex. "så". Som är ett ord som ska ska strykas. Sen ska jag överväga kapitelrubriker. Och partier ska ska strykas.

Det knepiga är kanske en av karaktärernas röst. Det hör ihop med tid och plats eller snarast tydlighet. Har låtit texten ligga sen den skrevs. Det är bra. Medan den skrevs hann jag inte göra det jag annars skulle ha gjort, alltså en sidotext där jag undersöker bara karaktärers röster. Så då vacklar det. Däremot tror jag att det mest handlar om tydlighet, att sopa undan luddet i rösten. Det är åtminstone den uppfattning jag fick när jag lyssnat på min läsare. Mindre att rösten i sej är fel. Mer hur jag gjort. Eller snarare inte gjort.

För vad är röst, en karaktärs röst? Vad är din röst? Det är samlad erfarenhet av vad man varit med om, vad man läst, hört och vilka man hängt med. Det är alla röster du pratar med och ibland kanske du hör nån annan medan du säger nåt, så hör du hur du säger samma sak, härmar. Känsla, bakgrundshistoria, plats och nåt som är speciellt för en viss person, den där blandningen. Röst är vad man ska tycka om när man läser.

Om det varit huvudpersonens röst som testläsaren klagat på, tja, då kanske jag bränt upp manuset. För om huvudpersonens röst inte funkar då tror jag inte på texten. Men det är inte huvudpersonen utan biperson. Så det går att fixa. Well. Plötsligt hör jag en röst ur Bob the Builder, ett barnprogram som mina barn tittade på för sisådär 8 år sen. Can we fix it? frågar Bob. Yes we can! ropar alla maskinerna. Röst är röster.

tisdag 25 juni 2013

Utgift

Köpte ny dator igår. Över nät. Har alltså inte nån fysisk dator att pilla på än.

Jag är inte direkt mycket för impulsköp, och det här är verkligen inget sånt. Men nu är det gjort och dit for en månads inkomst, men vad fasen, jag måste ha ett fungerande arbetsredskap.

Min nuvarande dator är i övrigt ytterst trevlig men dess skärm har en irriterande ovana att bli vit. Sen får man hålla på och böja den av och an i hopp om att få se det man skrev på. Gör inte så mycket här hemma, för då använder jag datorn som tangentbord och har en annan skärm kopplad. Men det blev irriterande på t.ex. Leros, Grekland när jag skulle skriva, att plötsligt ha en vit skärm. För då kom jag av mej i flödet. Om det finns nåt jag inte gillar så är det att komma av sej i flödet. Har jag väl liksom flödat iväg och flödat över, då ska det fasen inte komma varken eldsvåda, barn eller vit skärm som stoppar upp. Flöden ska flödas.

Så igår beställde jag en MacBook Air. Tog hemskt hemskt länge att trycka på send-knappen. För som sagt, en månads inkomst. Puff. Men många månaders arbete hoppas jag få gjort i stället. Nervigt i alla fall. Sånt här. Alltså utgifter.


måndag 24 juni 2013

Lyxigt Finncon

Om en och en halv vecka är det Finncon på Kabelfabriken i Helsingfors. Och jag sitter och tittar på programmet och tror jag borde försöka gå alla dagar. Bara för att det ser kul ut.

För jag vill förstås lyssna på Sara B. Elfgren och Mats Strandberg, dem har ju typ alla hört talas om. Och Karin Tidbeck, gillade verkligen Amatka. Och Nene Ormes Malmöskildringar om Udda ligger högt upp på min lista och jag menar HÖGT. Det är ju hur lyxigt som helst att få lyssna på dem allihop. På en gång. Vad mer kan jag liksom begära? Möjligen måste jag hitta nånstans att sova så jag inte behöver vallfärda mellan Åbo och Helsingfors. Men det ska väl ordna sej.

Fast fredagen är viktigast förstås. För då sitter jag i finlandssvensk panel.
Fredag 5.7 kl 17-18 (programsal Watti-Kela)
Finlandssvensk fantastik? Ja tack!
Fyra finlandssvenska författare presenterar sig och sina senaste böcker och diskuterar författarskap överlag.
Ben Roimola (ordf.), Mia Franck, Hannele Mikaela Taivassalo, Maria Turtschaninoff och Jenny Wiik
Ifall man råkar befinna sej i Helsingfors, kom och lyssna!

söndag 23 juni 2013

Kan bli nåt

Har fortsatt fundera på skuggor och mönster idag. Vet faktiskt inte riktigt vart det leder än. Bara det där att det plötsligt kändes viktigt. Jag tror man ska gå på den magkänslan.

Midsommaren är firad och det ska bli skönt att komma hem. Imorgon ska det skrivas. Idag ska jag lägga mej på soffan.

Published with Blogger-droid v2.0.10

lördag 22 juni 2013

Skuggbilder

Midsommardag och solen skiner. Jag funderar på vilka mönster det blir av skuggor. Har tagit en mängd bilder på skuggmönster. För en tanke slog mej under de tidiga timmarna den här dagen.

Ha en skön midsommardag!

Published with Blogger-droid v2.0.10

fredag 21 juni 2013

Små grodorna

Glad Midsommar!
Dansa runt såna däringa midsommarstångar.

Tänk på alla grodorna också, de där små. Men pussa dem inte. Är inte helt övertygad om att varje groda döljer en prins. Plus, vill man faktiskt umgås med nån som varit grodprins? Herregud. Trauma. Alla psykologräkningar! Sorry, menade inte att tala om grodor. Men den där sången...

Detsamma gäller väl det där med att samla sju sorters blommor. Tycker det verkar riskabelt att förlita sig på drömmar. Tänk om man drömmer en mardröm? Och ja, jag borde ju veta, har ju skrivit om sånt.

Alltså ha kul, men inte för kul under midsommaren. Beware of the frogs and the flower powers, säger jag.

Jag garanterar inte att jag hittar nätuppkopplingen, men jag ska försöka skicka nån bild på nån björk eller nåt.

Hare gott!

torsdag 20 juni 2013

Grattis jag



Grattis jag. Fyller år idag. Så har bjudits på cava-frukost av brorsan & familj som kom här via innan de åkte vidare.

Senare blir det plättkaka/pannkakstårta för det hör till. Och jag har fått precis vad jag ville ha. Musik. Att skriva till. Perfekt. Och en solros fick jag också.

Bilden ovan är ritad av ett av mina barn, och ser ju ut som den där bilden som finns överst i den här bloggen och som figurerat i diverse recensioner. Inklusive örhängen.

Nu ska jag fira vidare. Ha en bra dag, folks!

onsdag 19 juni 2013

Arbetshandskbefriad

Arbetshandskar. Ett sökord som fört till min blogg. Låt oss fundera på det.

När jag tänker på arbetshandskar är det såna där stora grejer man drar över händerna för att lyfta stuff, förslagsvis plankor, och man har handskarna för att inte få stickor i fingrarna. Gula är de, handskarna alltså. Eller orange. Möjligen grå. Blå. Och nån större fingerfärdighet kan inte utövas.

Det skulle bland annat bli stört omöjligt att träffa rätt tangenter. Med dem på skulle skrivfelen i det här blogginlägget vara fler, rent av många.

Arbetshandskar kan förstås också vara blommiga för att skydda naglarna mot jorden man gräver i.

Eller vara av plast för att inte komma i för nära kontakt med det man ska beröra.

Hur som helst. Jag undviker arbetshandskar. Att skriva är arbetshandskbefriat. Jag vill hellre komma i kontakt med det jag håller på med. Nära. Ibland för intimt och kanske skulle det sitta fint med lite platshandskar eller såna där gula stora för att inte få stickor i fingrarna, men det går inte.

Till och med om jag ska gå ut och undersöka nåt obehagligt, så blir jag tvungen att känna mej fram, alldeles handskbefriad, för att ta reda på hur ormskinn, fiskfjäll, daggmask och spindelben känns.

Däremot drar jag som vanligt på mej mina symboliska arbetshandskar som betyder att här ska skrivas en arbetsscen. Svett ska rinna. Stickor ska tränga in i huden. Sår ska blöda och fyllas med smuts. Arbetshandskar alltså. Ett sökord. Också en symbolisk inställning.

tisdag 18 juni 2013

Recensionsböcker

Om det är nån som känner att den vill läsa och recensera så finns möjlighet via Adlibris. De delar ut 10 recensionsböcker av Martrådar. Sen får man recensera hos dem. Tid till den 1.7 att få ett rec.ex.

Högsta ligan



Och så kom recensionen i Hufvudstadsbladet* också. Beklagar att jag inte kan länka till recensionen för den är låst på hemsidan. Men så här:
För Mia Franck är en oerhört träffsäker skribent. Hon behärskar högsta ligans övernaturlighet och konsten att förstärka högstadiets nerviga gängkonflikter med hjälp av uråldriga skrönor.
Eller så här:
Teman som ondska, dubbelliv och vad man gör av allt man lämnar bakom sig är kraftfulla och drabbande samtidigt som småstadens litenhet och de ungas familje- och kärleksangst ger smärtsam igenkänning. Verkligheten och fiktionen slåss sida vid sida längs textraderna, en fajt som ger precis lagom mycket sömnbesvär.
Well. Jag ska nu gå ut i solen. För det fanns inte en mer rätt dag att få läsa det där. Idag är det sex år sen min mamma dog så att få en recension som säger att jag kör med högsta ligan, ja-a, mamma hade varit stoltare än alla tuppar i världen. Önskar att hon hade fått vara det.


*För svenska läsare: Hufvudstadsbladet är den största finlandssvenska dagstidningen.

måndag 17 juni 2013

Midsommarljus

Midsommarveckan. Det är nåt magiskt över midsommar. Jag tror det är ljuset.

Först går man omkring i det eviga mörkret och så allt detta ljus. I år desstuom, sommarsolstånd på midsommarafton. Så det är så ljust det kan bli.

Därför tänkte jag idag ägna mej att skriva om nånting ljust. Har inte bestämt mej än utan sitter och funderar kring hur jag ska närma mej ljuset. Ser inte ljuset riktigt ännu. Vet bara att det ska vara väldigt ljust, nåt som är fint och löftesrikt. Naturligtvis har jag en baktanke, och den heter kontrast.

Om man ser världen i ljus och mörker så behöver de ställas mot varann, få tydliga konturer. Så om jag tar en dos slitna kläder, trött blick och ett sår som inte läker, då behöver jag en annan dos av fladdrande gardiner, putsat silver och ljuv akustik. Och jag  tänker mej att det ska vara en scen mellan minst två karaktärer. Ljust och fint.

Kontraster alltså, som ska göra ljuset under midsommarveckan rättvisa.

söndag 16 juni 2013

Den första vita sidan

Den första vita sidan. När allt kan hända. Man har idén, ivern att undersöka.

Att skriva är absorberande. Därför svarar jag inte alltid på tilltal när jag skriver. Hör inte och kan inte störas av ljud runt omkring mej. Speciellt om jag är där i början med hela berättelsen framför mej.

Dessutom, jag tror ju på det där. Idén. Hur galen den än kan verka vill jag svepas iväg och se vart jag kan ta mej själv.

Ofta landar jag förstås, förr eller senare, i tvivel. Det hör till. Men inte först. Inte när allt är möjligt. För skriva förändrar, att skapa nåt annat, en berättad värld där jag försöker få veta mer än jag egentligen vet.

Också därför jag tycker att man ska gå omkring och se på världen, nyfiket, möjlig att hitta idéer i. Som Carola gjort på sin skogpromenad.


lördag 15 juni 2013

Hurtiga damer och Pippi

Ve och fasa. Uff. Villinte villinte. Måste städa. Både mitt skrivbord och resten av lägenheten.

Jag tycker verkligen inte om att städa. Ser framför mej såna där hurtiga damer med kvast eller Mary Poppins, dvs. såna som berättar hur jättekul det är att plocka undan och ställa allting på dess rätta plats. Brrr.

Hellre då Pippi som svischar omkring på borstar för att skura golvet. Men om jag börjar hälla ut vatten blir det ännu värre. För det ska torkas upp också.

Finns det inget mellanting? Alltså mellan hurtig dam och Pippi? Hur skulle det vara med en sur jäkel (jag) som far omkring och fräser och fixar? Märkligt för övrigt hur allting verkar vara på exakt fel plats och i vägen när man ska städa. Inga stora fria ytor nånstans.

Eländes elände. Varför finns det så mycket damm, fläckar och annat dumt?

fredag 14 juni 2013

En karaktär som ett foto

Tänk dej en karaktär som ett foto. Eller att du har ett foto av din karaktär och att bilden har frusit fast i en viss tid. Den berättar en historia.

Ta den där bilden, mentalt, ifall du inte råkar ha tillgång till en riktig bild alltså. Hur ser karaktären ut? Det är en panoramabild. Karaktären befinner sej nånstans. Du ser karaktären och platsen som sträcker ut sej omkring personen ifråga. Var? Hur är karaktären placerad? Lutar sej karaktären mot något? Sitter? Står? Först alltså, det fysiska. Det man ser.

Gå vidare in i bilden. Hur doftar det? Vilka ljud hörs? Det är omgivningen, miljön där karaktären befinner sej i det ögonblick bilden fastnat i tiden. Nuet i bilden.

Gräv dej in i karaktärens huvud. Vilket humör är karaktären på just i bildens nu? Hur känns det att vara där? Väntar karaktären på någon? Oroar sej för den som ska komma? Vad pågår inuti karaktärens inre? Glädje? Sorg? Ilska? Förvirring?

Rör dej bakåt i tiden. Förslagsvis tio minuter tidigare. Vad hände innan bilden togs? Kan vara bra att ha en annan sinnesstämning.

Ta dej vidare. Vad händer efteråt? Låt det passera tid. Måste inte vara lång tid. 3 sekunder. 1 timme. 2 dagar. 1 vecka. Vad du vill.

Ett drama med tre scener. Inte kronologiskt ordnade. Nu-Då-Sen.

En av mina karaktärer står för tillfället med ena handen lutad mot ett staket och han ser bort från mej, ut mot havet. Jag tänkte ta reda på vad han håller på med. Varför han står där, står så där, vad som händer, hänt.

torsdag 13 juni 2013

Hantverket och dagsverket

Jamen oj! Vissa saker gör mej alldeles extra berörd. För blev skitglad ju. När jag läste Marias blogg idag.

För när finlandssvenska fantasydrottningen (okrönt, kröning efter bok fem) säger att magin är knepig och människorna också och att det är fina grjer det, si då blir jag helt enkelt skitglad. Om jag var av den studsiga typen så skulle jag hoppa. Nu är jag inte det. Så jag mentalstudsar lite försiktigt.

Ja jisses hjälp vad glad jag blev! Tack tack tack!

Och jarå, kampen har bara börjat. Så nu ska jag kampa vidare bland trådarna.

Plus att jag fick Nya Ålands recension igår från den 27.5. Jonnie Listherby skriver att "Mia Franck är en driven berättare som behärskar sitt hantverk. Som läsare känner man sig trygg redan i prologen." Finns tyvärr ingen länk men det var väldans fint alltsammans.

Bäst att inte låta hantverket ligga och förtvina. Bäst att knaka upp fingrarna och låta dem hamra på tangenterna. Hantverket och dagsverket.

onsdag 12 juni 2013

Inte riktigt där

Man är alltid lite missnöjd. Eller hur? Med det man skriver.

Alltså visst, man kan ha flyt och texten sveper iväg och man följer med. Man kan gilla det man läser i ett visst skede också. Tycka att man fick till det. Wow, kan man tänka, där, den frasen och den synonymen och det strukna ordet, där fick jag en fullträff.

Men ändå. Duger det faktiskt? Är det där? Räcker jag till? Vad vet jag om nåt över huvud taget? Dessutom finns det ju så många andra som man läser och tänker, fasen, genialiskt. Så där kan jag aldrig.

Men är det rätt frågor egentligen? Att slå ner på sej själv och fråga vad man håller på med.

Skulle det kanske vara fiffigare att fråga sej vad är jag bra på? Och hur gör man det med alla tankar om att du-ska-inte-tro-att-du-är-nåt hängande kring halsen?

Om jag inte vågar fråga vad just jag är bra på, går det då lättare att fundera på vad jag tycker om att läsa? Och vad är det? Jo.  

Wait for it.

Det gillar jag. När det byggs upp, man väntar och väntar. Kanske därför jag inte har så mycket emot att stå i kö heller. Bara det alltså. Bygga upp, vänta, tålamod. Inte riktigt där. Inte riktigt vändpunkten. Vägen dit.

tisdag 11 juni 2013

Om världen för författare...

Om världen för författare var lite mer gynnsam, liksom finansiellt. Då skulle det vara trevligare. Men alla kan ju inte vara typ J.K. Rowling. Eller ens Sofi Oksanen.

Men vad fasen. Vi drömmer:

  • Månadslön för skrivandet.
  • Hälsogranskning av lekamen och i synnerhet skrivarmuskler. Syngranskning. Knölar. Blodtillförsel.
  • Städning av hus och hem.
  • Matinhandling. Köp nån god ost.
  • Alla pappersgrejer som ska göras. Skatt. Shit. Sånt.
  • Spa.
  • Musik eller tystnad beroende på. Just nu. Improvisera. Se så. Sätt igång.
  • Barnpassning och barnanpassning.
  • Kaffekokning. Laga gärna frukost. Ungefär nu.
  • Goda verktyg. Dator. Tangeterna putsade.
  • Research-assistent. Skogen skogen. Snårskogen av research.
  • Vassa pennor och snygga skrivböcker.
  • Marknadsföring. Hemsidor. Tweets. Whatnot.
  • Vid de miljoner tvivel-stunderna, uppmuntran. Pepp. En aldrig sinande tilltro.
Vad mer behöver vi? Du förstår. Det livsnödvändiga. Det är vad vi listar idag.

måndag 10 juni 2013

Bitar att bita i

Det är tur att det är mulet ibland, för solen har överdrivet bra inflytande på insamling av intryck. Men hur mycket behöver jag? Har man liksom sett hur träden hänger i solskenet så har man ju det. Fast ifall solen lyser från andra hållet...

Hela förrra veckan var väldigt mycket insamling. Visserligen lite skrivande också, men mest funderingar kring plats.

Ja alltså det är förstås viktigt. Att få den där känslan för plats. Det är därför jag trampar omkring, söker och samlar. Tar bilder och skriver anteckningar om ljud, tankar, ljus och hur en plats känns, doftar. Det måste inte vara exakt rätt plats. Det kan och det är många olika platser som blandas ihop och bidrar för att skapa den där känslan. En plats utan känsla är död.

Och skogen, igår. Finns det nåt bättre än strålande solsken och att gå längs med skogen och fundera på sånt som är skrämmande och annat som är lockande när man går längs en skog? Kan tilläggas, jag är väldigt mycket för asfalt, utom när jag fått för mej att skriva skog.

Idag ska jag reda upp bland anteckningar. Skriva. Men först. Kaffe.

söndag 9 juni 2013

Plats: Skogen


Hänger på landet. Funderar på skogen.
Alltså en ny plats att undersöka. Men har glömt kameran hemma så just nu är det mest anteckningar som gäller. Ljud. Ljus. Och annat som kan ljugas ihop.
Ska ta en promenad längs vägen på bilden.
Published with Blogger-droid v2.0.10

lördag 8 juni 2013

Inte lik någon annan...



Österbottens tidning (4.6 2013) har recenserat Martrådar. Fick ett utklipp, men hittar tyvärr inte texten på nätet. Recensenten Petra Marjamäki skriver
Martrådar är inte lik någon annan fantasyroman jag läst, kanske på grund av att det verkliga får ta lika stor plats som det fiktiva. Jag säger inte att det är negativt, snarare förstärker de båda sidorna varandra. Boken är välskriven och man sugs lätt in i intrigen - lika lätt är det tyvärr inte att somna med den i färskt minne.
Å jag blir bara så glad över den här recensionen också! Underbart. Trallalaa!

Dessutom. Sommartipsläsning i Minmorgon. Ungefär mitt i (46 minuter) kör de igång med boktips för sommaren och Peppe tycker att man bland annat ska läsa Martrådar. Så jag trallar lite till.

fredag 7 juni 2013

Kartor eller "kartor"

Kartor, du vet. I fantasy gör man ofta kartor. Men inte alla kartor är direkt en vy över en plats. För mej är kartan ett redskap för att hitta ingångar till texten.

Min karta innehåller i och för sej platser, vissa specifika rum där händelser kommer att äga rum. Ibland ritar jag in nån gatstump också. Men rätt mycket handlar om den fråga jag utgår ifrån. Vad man kan göra med den. Då blir det ord. Eller meningar, situationer, scener. Ofta skriver jag upp detaljer som jag råkat tänka på. Bilder, som kan vara foton jag tagit eller något jag föreställt mej.

Att jag kallar det karta handlar om att platsen påverkar vad som kan hända. Möjliga hinder i ett visst rum. Hur rummet, huset, vägen fungerar. Vad det luktar/doftar just där. Ljud. Vad man kan se och känna ifall man rör vid ett föremål. Allt det där som låter karaktärerna befinna sej på en speciell plats.

Man kan göra kartor hur man vill. Och det är, tycker jag, definitivt lättare att göra dem om man har karaktärerna. Om man vet vad de vill och absolut vägrar. Och sen ledord som gör det möjligt att jobba vidare.


torsdag 6 juni 2013

Avlyssning och attraktion

Torsdag. Min skalle är sprängfylld med intryck. Inte bara från kursen utan också annat som jag samlat på mej under dagarna i Helsingfors.

Det blir ju många promenader. Man går från den ena platsen till den andra. Antecknar detaljer man ser, tar bilder. Eller sitter nånstans. Lyssnar.

Igår innan hemresan satt vi fyra pers och lyssnade på en ung man och så ett ungt par som då råkade placera sej på perfekt avlyssningsavtånd. Den unga mannen upplyste omgivningen om att han ända sedan "han var liten alltid betraktats som snygg". Well. Fråga: Om nån fäller ett dylikt yttrande i bordet bredvid ditt, vad gör du då?

Repliken utlöste två reaktioner. Vårt bord blev idel öron. Och Lotta sa, visst påminner det där om Petter. Och jag nickade. Ifall nån undrar över vem Petter är så ingår han alltså i Martrådar. Igår satt han tydligen och drack öl i bordet bredvid mitt i Helsingfors.

Alltid lika kul att möta en variant av sina karaktärer i verkligheten. De finns liksom.

onsdag 5 juni 2013

Mobilitet idag igen. Fantasykursen lider mot sitt slut. Har petat på min karta. Alltså min plan över helheten. Börjar se hur det ser ut. Nu gäller det bara att skriva det.

Dessutom. Har haft kul. Det är viktigt när man skriver. Att skratta helt enkelt.

Published with Blogger-droid v2.0.10

tisdag 4 juni 2013

Antagonist aha

Mobil idag. Befinner mej på Skriva fantasy-kurs.

Har förstått saker om min antagonist. Det är kul. Måste tänka på det. Över en öl på en krog. Kanhända att det blir två öl...

Published with Blogger-droid v2.0.10

måndag 3 juni 2013

Skattletare

Det här med att samla grejer. Jag tror man ska röra på sej också.

Så då gör jag det. Idag åker jag till Helsingfors. Tänkte börja redan på väg till busshållplatsen. Alltså se mej omkring, lägga märke till saker. Anteckna dem. Ta bilder. Sånt.

Ska också gå på en tredagars fantasy-skrivkurs. Återkommer med rapport.

Men mest alltså. Samla skatter.

Tänkte så här:
en person, ett magiskt mönster, en färg, en magisk plats, en lukt.

Fem grejer som jag ska hitta idag. Har gett mej själv den uppgiften. Tillsammans utgör de där grejerna minst en men troligen fler scener. Eller inspiration till scener. Så, här ska letas. Och förstås, ifall du själv inte har nåt bättre för dej, leta efter egna personer, mönster, färger, platser och lukter.

söndag 2 juni 2013

Användbar axelsmärta

Världen runt omkring mej får förfalla medan jag ägnar mej åt trevligare saker. Alltså skriva.

Ända tills det inte längre går att förneka. Då blir jag tvungen att liksom: städa. *ryser*

Så igår tvättade jag fönster.

Man ska inte tvätta fönster. Det är världens sämsta idrottsgren som förorsakar bland annat axelsmärta. Även resten av ryggen tar stryk. Och man blir svettig. Samt irriterad.

Jag har kommit fram till att jag inte är gjord för att städa. Alltså måste det vara nåt allvarligt misstag att jag inte är abnormt rik. Så rik att fönster typ tvättade sej själv. Utan insatser från nån.

Nåja. Jag gnäller. Över en uppgift jag utför en gång i året. Max. Men egentligen. För man är ju liksom inte riktigt klok. Första tanken när jag tvättat sista j-la fönstret var, så här känns det! Heureka-moment. Ska skriva det nu.

Ingen axelsmärta utan att utnyttjas i skriven form. (Författardjungelordspråk)

PS
I dagens Hufvudstadsblad ges sommarläsningstips. Monika Fagerholm tycker att man ska läsa Martrådar.

PS igen
Har också hört att Ålandstidningen gett samma tips. Martrådar, sommarläsning.

PS ytterligare igen
Blivit alldeles hundra glad över att Frida gått in till Akademibokhandeln (Sverige) och frågat efter Martrådar. Samt höjt ett förvånat ögonbryn. Och att Minna gjort detsamma i Kyrsälä (Finland). Underbart!


lördag 1 juni 2013

Letar - samlar, allt finns

Det här stadiet, i början, älskar det!

Jag kan skriva vad som helst. Det har ingen betydelse om det jag skriver kommer att finnas kvar. Eller om det hör ihop. Jag bara skriver det. Ju mer det spränger gränser för vad jag trott att berättelsen handlar om, dess bättre.

Det är en sån där period när jag går omkring och samlar. Antecknar. Tar foton. Inte så att jag går och letar. Mer att jag råkar få syn på.

Bara samlar och skriver. Det blir en otrolig massa strunt. Men av nån anledning verkar det ordna sej ändå, leda åt nåt visst håll. Höra ihop trots att jag är säker på att det är fragment. För jag har ju skrivit fragment. Ändå inte. Utan berättelsen, helheten, det dramatiska, vrider sej in där och lägger sej till rätta bland fragmenten.

Bara det, jag gillar det här kaos-skrivandet. När jag inte vet vart jag kommer att ta mej själv. Och jag är där nu, innan jag vet vad det är för dramatisk båge. Allt är möjligt. ALLT.