onsdag 25 september 2013

Hellre rasar till och med luftslottet

Det händer att jag undrar om jag ramlat av och slagit skallen. Att jag kastat ut barn och badvatten. Att jag till och med kommer att få luftslottet att rasa. Att jag inte bara är fallen från skyarna utan att skyarna har ramlat över mej och de galna tunnorna.

Jag talar alltså om det jag skriver på. Om när jag stannar upp och verkligen tänker på berättelsen. På vad jag gör. På scener, dramatiska kurvor och bågar, karaktärer, dialoger, detaljer, helheter - att det kan vara skrämmande, klarar jag det här?

Alltså så djupt vatten. Och kan jag verkligen simma? Har nån sett mej simma?

Men sen. Om jag skrev mindre. Höll mej närmare sådant jag gjort. Gjorde på samma sätt igen. Höll mej till det trygga och välkända. Trist, tradigt, tråkigt.

Jag föredrar att varje gång låta allting ramla ihop omkring. Hellre kasta mej ut för stupet och hoppas på att jag lär mej flyga på väg ner. Våghalsig. Halsstarrig. För adrenalinkicken när det går bra, DEN!

Väljer att skriva om saker jag inte genast vet allt om, vill hellre ägna mej åt research och omskrivning, vill hellre leka med orden, texten, berättelsen. Det ger mer. Lär mej saker om mej själv och om mitt skrivande genom att utmana mej själv och riskera mer då jag skriver utanför det jag vet. Hellre alltså det oförutsägbara än att ha kontroll. Ja. Kaos alltså. Det var ju det jag skulle säga. Att kaos trivs jag bra med, att inte veta, inte förstå, men ta reda på, trots att jag är väldigt mycket bambi, inte på hal is, utan snarast under isen.

Jag har tvivlat några dagar. Men igår, en tanke, lite research, lite genomgång av text och jorå, det verkar finnas trampolin där i slutet av stupet.

11 kommentarer:

Eva-Lisa sa...

Jag gillar inte heller att ha kontroll och därför känner jag igen den där känslan. Att man ibland undrar om man fixar att ro iland projektet. Men det löser sig ju alltid till slut :)

Mia Skrifver sa...

Ja, på nåt sätt löser man det. Men man blir tvungen att slita sig i håret en hel del.

minna lindeb sa...

JA JA! ropar jag.
(Har rymt från gisslandramat med fiskpåsen)

Visst är det härligt när allting ramlar över en för nånstans vet man att man fixar det ändå.
Att det är just då man får syn på allt skitet som gömmer sej
Att ingen kan undkomma nu.
Du vet stickspelet, när man ska plocka stickor ur en hög, ur en salig röra och sedan samla stickorna i en prydlig hög. När man petar ut en sticka för dom andra stickorna inte röra sej.


Mia Skrifver sa...

Vilken bra jämförelse, stickspelet. O ja. Herrejöss så stickorna ramlat omkring de senaste dagarna, men nu darrar handen lite mindre. Stickorna ligger där och spretar men jag fick löst en i alla fall. Och du har så rätt, man vet att man fixar det ändå, på nåt sätt. Knappast smärtfritt, men fixar (fisken).

Kati sa...

Det låter ju jättebra. :))

Mia Skrifver sa...

Det är det.

Heléne (Bokglam) sa...

Kaos ger den bästa kreativiteten. Klart det ska vara kaotiskt, då blir det som bäst :)

Fia Filur sa...

Skönt att du hittat rätt väg igen! Nån gång ska det ju gå framåt också!

carolastromstedt sa...

Att skriva är att våndas många gånger. Men vi är tillräckligt modiga, galna och passionerade för att ta oss vidare. Författande är med andra ord inget för de som är rädda för svallande känslor :).

Anneli sa...

Vilket härligt inlägg! Det låter verkligen som en bra strategi.

Mia Skrifver sa...

Heléne: Visst är det märkligt att det kaotiska är det kreativa? Tur man gillar läget.

Fia: Ja, fast jag är okej med att det inte gör det hela tiden, att man ibland måste stiga tillbaka och se efter. Hellre det än att jag nån gång i framtiden ska tycka att det är uselt på riktigt.

Carola: Sant. Man ska våga in där i träsket av känslor och så ska man orka sitta ner och skriva ihop, hoppa från tuva till tuva.

Anneli: Fint att du gillar det. Man ska ju, som du vet, kämpa sej fram till vissa grejer och sen när det faller på plats, så BRA!