torsdag 31 oktober 2013

Dan före NaNoWriMo-dan

Dagen före NaNoWriMo är det dags att visa att det inte bara handlar om vad man ska skriva utan också om vad man har skrivit. Att NaNoWriMo också är ett nätverk där man kan följa varandras skrivande samt prata med varann.

Jo. För jag fick ett mejl via NaNoWriMo av Lugn. Det ordnar sig. som jag frågat ifall jag får dela med mej av och det fick jag. Så här kommer finaste mejlet av Liv som jag tänkte att ska få följa mitt och nu också ditt skrivande in i november. Det blir fint det här! 

När jag nu inte fick chans att säga det till dig live så får jag skriva istället. Jag tycker verkligen om Martrådar. Det är många grejer jag gillar. Framför allt tycker jag att det är så härligt att du tagit gamla folksage-väsen och lyft in dem i den moderna tiden och litteraturen. Jag har alltid varit fascinerad av dem, och tycker att det är obegripligt att det inte är fler som utnyttjar dem. (Har du läst John Ajvide Lindqvists novell "Gräns"? Den tycker jag är genial på samma sätt.) Och jag älskar din version av Maran. Den känns alltigenom trovärdig, och det är imponerande.
Utöver den fantastiska grundidéen tycker jag om att den handlar om så många olika karaktärer, och att du gör dem så mänskliga. Hur berättelsen dyker ner i olika liv, till synes på måfå i avsnitten om Björkenäs. Det gör att världen känns levande. Och så gillar jag hur du skriver om segling och fotboll, att det som är viktigt för karaktärerna också får ta plats i berättelsen. (På den punkten är jag visserligen lite partisk, eftersom jag själv är ganska förtjust i både segling och fotboll, men jag inbillar mig att jag skulle gillat den grejen ändå. :-) )
I den allra bästa av världar skulle jag ha önskat att vissa nyckelscener, som Matis första möte med Eric i badet, och några av scenerna i slutstriden, skulle ha vårdats lite mer, fått växa och landa. Men; sådana tankar har jag om nästan alla böcker. Sammantaget tycker jag jättemycket om Martrådar. Jag ser fram emot att läsa mer av dig, både blogginlägg och dina kommande böcker.
Stort tack för en fin läsupplevelse!
Imorgon november! Då ska det skrivas! Tack Liv för dina fina ord.

onsdag 30 oktober 2013

Berätta mera

Har kanske inte hunnit läsa så många sidor i Wonderbook ännu men jag kommer på mej själv med att sitta och nicka och  hålla med.

Som när jag läser Rikki Ducornets The Muse. Alltså vad kan jag annat än nicka igenkänning när det börjar med att "our species is wired to tell stories". Sånt där som jag ändå tänkt på. Att det är när man hör berättelsen som man lyssnar. Rada upp fakta efter varann och jag somnar. Försök övertyga mej med statistik och jag plockar garanterat fram telefonen och kollar vad som händer på twitter.

Men berättelser, då vill jag veta hur det går. Och förstås, de ska ha allt det jag egentligen tror att vi ändå använder oss av, som dramaturgi, planteringar och spännande karaktärer. Om man är insatt i det man berättar så finns det.

Det bästa alltså av allt, Wonderbook med bilder och text känns som lager av berättelser. Och jag har alltså bara läst några sidor. Lessen, gotta go, ska läsa mera.

tisdag 29 oktober 2013

Lagerarbete

Funderar på karaktär. Eller njäe. Funderar på karaktärers lager. Nivåer. Synligt och dolt.

Hur man liksom lägger fram en karaktär men inunder har man en annan del som ligger där och trycker. När rätt eller möjligen fruktansvärt fel tillfälle dyker upp då sticker den där biten upp huvudet. Visar sina vassa tänder eller sin flyende svans. Beroende på vad det är som finns där. Kan ju också vara en lejonhona som försvarar sina ungar.

Samtidigt som den där biten ligger där och trycker under ytan är den ändå närvarande. I ett visst sken ska man se tänderna glimma. För det är ju så det är på nåt vis. Man är inte bara god. Ibland är man jobbig.

Karaktärer alltså. Lättare att jobba med om de har lager. Bäst att ta sej samman och ta itu med lagerarbetet.

måndag 28 oktober 2013

Tredje akten

Måndag och vardagen tar över. Det är som nån sa. Ena dagen står man i fin salong och dricker champagne och nästa är man hemma och käkar gröt. Författarlivet består av en del ytterligheter.

Men alltså vardagen. Gröten nu. Och kaffet. Inte glömma kaffet.

Har texter att läsa och ett manus att skriva. Snart NaNoWriMo. Mycket snart november. Gäller att ställa in sej, att tänka på att den där ordmängden ska skrivas. Inte bara det. Måste bestämma riktningen.

För det är dags att samla ihop, plocka upp, smälla av. Tredje delen i trilogin. Känner mej som om jag är på väg in i boxningsringen. Motståndaren står där. Adrenalinet. Skakar på axlarna. För del två, där står de mitt i skiten. Del tre, hur ska de ta sej ur alltihop? Ökade insatser. Inte spara på nånting. Belöningarna och insatserna är större. Tredje akten.

En del av allt det som ska bli del tre finns. Men det där slutet, att få till det. För akt tre måste vara mer, måste vara allt i trilogin. Jag tänker överraskning. Inte chock. Men man får inte se det komma. Trasigare, smutsigare och ja, det luktar illa, boxningsringen, svetten och blodet som rusar genom kroppen.

November. Akt tre. Känner du hur adrenalinet pumpar? Snart smäller det, närkontakt. 

söndag 27 oktober 2013

Väldigt trött

Söndag och jag är ungefär tämligen helt väldigt trött.

Nu ska jag ta paus från världen. Från mässor isynnerhet. Men fasen vad kul jag haft. Riktigt riktigt kul. Har skrattat så tårarna runnit. Har pratat seriöst och inte så seriöst. Har träffat nya människor. Har träffat såna jag träffat förr. Har känt mej glad över saker som sagts. Har blivit förvånad och är det antagligen än över annat. Har varit stolt över sånt jag gjort. Har också känt motsatsen och undrat över min egen litenhet. Men mest bara fasen vad kul jag haft.

Imorgon ska jag vakna till igen. Men idag, sååå trött.

lördag 26 oktober 2013

Gårdagens panel

Bild på panelen igår. Johanna Holmström, Mathias Rosenlund, JAG, Henrika Andersson och Sara Eriksson. Det var riktigt kul. Mer rapport senare.



fredag 25 oktober 2013

Från fattig till mat

Hört på häftigt seminarium om fattigdom. Alakoski, Rosenlund och Hetekivi Olsson som talade om strukturer. Om nån timme dags för panel jag är med i. Just nu har jag trampat iväg på den parallella vin å matmässan. Har käkat ostbitar. Mycket gott. Men kombinationen är paradoxal.

torsdag 24 oktober 2013

Skriva en hit

Blir lite glad över att nån rotat sej fram till min blogg med sökfrasen: Skriva en hit.

Gläds över att det är här man kan landa då.

Ibland är jag riktigt belåten med min hit-potential när jag skriver sångtexter. Också belåten med han som skriver musiken. I'd better be. Vi lever ihop.

Jag kan bara se ett minimalt problem i detta hit-skrivande. Jag har inte skrivit nån hit. Eller det behövs nån som tror på min hit och gör den till hit. Och jag ska inte sjunga. Alltså jag kan sjunga, men jag är inte nån sångare utan, ja alltså, bloggen handlar om skrivandet, så det är mer jag, skriva, skribent, författare. Skriver alltså gärna en hit. Men där stannar jag och väntar på att håva in stålarna.

Get to the point, mänska. Hur skriver man en hit? Det är nån som letat sig fram hit med avsikt att få ett svar på det.

Mitt svar är som allt annat. Man skriver om det man själv vill skriva om, det man skulle önska höra en låt om. Man lägger sej själv i blöt. Man öppnar sina vener och låter blodet rinna in i texten. Man slipar och filar orden och bokstäverna stämmer. Man är ännu petigare i en sån kort text för allt betyder. Man skriver sin berättelse.

Och sen ifall man alltså vill att det blir en hit, på riktigt, kan vara bra att hitta nån stor och berömd som tror på en. Icke kända har inte en chans. Det blir bara en låt.

Hej Bokmässan i Helsingfors

Bara jag har slängt ned mina grejer i resväskan så åker jag. Måste uträtta en del nyckelärenden först och hälsa på katterna jag ska vakta, men sen ska jag ta mej vidare för att lyssna på bokmässans myllrande av människor.

Och så tycker jag att alla ska masa sej iväg från sina arbetsplatser på fredagen, lämna dem i sticket på jobbet och kom i stället och lyssna på mej klockan 10.30 på Edith Södergran-scenen. Intervjuas av Janina Orlov.

Att man ska göra det beror på att jag sett mej beskrivas genom ordvalet "omalla tyylillään" i en finsk blogg från Swecon. Uttrycket betyder ungefär nästan direkt översatt "med sin egen stil" alternativt kan man också uppfatta det som "på sitt eget sätt". Jag föredrar det första. Och just därför ska man ta sej till Södergran-scenen, där jag stilar som tusans på fredag klockan 10.30.

Efteråt signerar jag böcker i Schildts & Söderströms monter.

Om man mot förmodan skulle missa det kan man också hitta mej i en panel något senare samma dag. Närmare bestämt klockan 18. Det är panelen om Berättelserna som inte skrivs.

Förutom de där programpunkterna hasar jag (stilfullt) omkring på mässan. Föreslå gärna att vi går på kaffe eller ett glas skumpanj.


onsdag 23 oktober 2013

Snart NaNoWriMo

Hur gör man för att skriva lite mer än 1600 ord per dag? Alltså NaNoWriMo är snart igång.

  1. Det första man gör är att berätta för folk vad man håller på med. För sen frågar de, hur går det? Man känner pressen. Och sätter sej ner vid skrivapparaten och börjar hamra.
  2. Åt folk som råkar bo i ens hem meddelar man att det är november och inte tillåtet att störa. Romanbygge pågår. Förse mej gärna med kaffe och mackor.
  3. Från första november fram till att man har petat ihop sitt ordantal ägnar man varje dag åt att sätta sej ner och skriva. Ibland reser man sej från sin hopsjunkna ställning och gör knäböj och plankan eller annan valfri axelrullning. Det är inte bra för kroppen att fastna i stolen.
  4. Det är okej att läsa om den sista meningen från dagen innan, däremot finns det inte tid för att se längre bakåt. Läs inte igenom vad du skrivit första veckan. Det är ett arbete som utförs ungefär i januari. Det talar vi inte om nu. Tänker inte ens på det.
  5. Innan första november, planera. Beror på hur du skriver vad du planerar. Men ha din idé klar, dina karaktärer, din miljö och några situationer. Allra mest karaktärerna. För att veta hur de kommer att reagera på vad du än kastar in dem i för situation. I och för sej upptäcker man förstås också grejer om de där karaktärerna medan skrivandet pågår, men planera så pass att du första november kan sätta igång med den scen du vill börja med.
  6. Bry dej inte så mycket om vad det blir. Det är väsentligare att det blir. Lättaste sättet att skriva en roman är att skriva den. Om romanen inte skrivs, finns den inte. Det kan låta självklart men det är inte alla som kan unna sej en spökskrivare.
  7. Jo och allra sist. Lycka till. Det behövs.
Så där. Nu ska jag planera lite stuff. Mitt projekt går under följande titel: Working title: Threads of Nightmares, part three. Det går fint att söka på det på NaNoWriMo för att bli min writing buddy.

tisdag 22 oktober 2013

Vaken och vid liv på väg till Villa

Och så har man släpat sej ur sängen. Ovilligt. Mycket mycket ovilligt har jag klivit upp idag. Kunde ha tänkt mej att sova nåt dygn till. Men här är jag. Vaken. Nåja. Vid liv.

Igår fick jag veta nåt jättekul som jag ännu inte kan prata om. Och visst är det fantastiskt kul när man säger sånt där i ett blogginlägg. Att man vet nåt som man inte kan berätta. Det är alltid väldigt trevligt att läsa. Förhöjer stämningen på alla möjliga sätt. För det är sååå nödvändigt att skriva ut det. Att ha ha, jag vet nåt jag.

Dessutom har jag kastat mej på mejlen för att försäkra mej om att kunna åka till Leros igen i maj. Så nu är jag anmäld till det. Allra mest längtar jag efter att få återuppleva Villa Kolkis. Och ja, borgen förstås. Min borg. Min mörka, farliga, upplysta, fantastiska borg. Åh. (Så, ni som var med sist, ni är väl på väg, ja? Bra. Och andra som inte var med, rekommenderas.)

Eftersom jag ändå är vaken ska jag förse mej med extra kaffe innan jag petar ihop kolumn för lördagens lokaltidning. Det är ju därför jag klivit upp. För att dricka kaffe.

måndag 21 oktober 2013

Swecon rapport

Swecon gjort. Och det har varit roligt. Utmattande. Jag är full av intryck. Som behöver nån dag på sej för att landa rätt. Har pratat med folk i mängd och också i olika intensiva pass. Seminarier jag lyssnat på har varit givande genom olika vinklingar på alla möjliga ämnen som dark fantasy, dystopier, att skriva sf och fantasy för barn och unga, ifall man ska "plot or not".

Har inga bilder på de paneler jag själv suttit i för tja, då satt jag ju där. Men en del andra.

Plot or not. En kul diskussion att lyssna på. För att det skulle handla om att hur man gör det där "plottandet" men det kom att röra sej mer om hur man gör när man inte ägnar sej åt det. Michael Cobley, Hannele Mikaela Taivassalo, Ylva Spångberg, Jo Walton.

Fantasy och sf för ungdomar. Maths Claesson, Maria Turtschaninoff, Peter Ekberg, Eva Holmquist, Elin Holmerin. Fascinerande att höra dessa tala om hur de tänker kring ifall text och språk behöver eller inte behöver anpassas för unga läsare. Eftersom jag ägnat en hel del tid åt just den tanken alltså. För jag är av den åsikten att det finns så många olika sorts barn och unga att det är skönt att det finns folk av olika åsikt på den punkten också.

Man kan ju fråga sej varför jag tagit bild på ett vattenglas. Men det har jag. Precis innan jag skulle sitta i panelen om Nattens skepnader. Trivdes bra i den. Blev speciellt glad på slutet faktiskt när det blev tal om en artikel i DN som handlar om tomtar, troll, näcken, mylingen och JA, Maran. Se där, den har jag visst skrivit om. Frågan var ifall det är nåt som kan vara en trend efter vampyrer och zombier. Jag vet inte om det är en trend. Däremot vet jag att det var väsentligt för mej att det skulle vara en mara för att det är förankrat i Norden och för att just den figuren, maran, inte är någon genomhygglig och mysig figur. Utan allt samlat i en besvärlig kvinnlig gestalt.

Ovan en bild som egentligen handlar om glädje. För den finlandssvenska panelen hölls samtidigt som Jo Walton skulle hålla sitt guest of honor-speech. Vilket ju fick den finlandssvenska panelen att känna viss oro över ifall nån skulle dyka upp. Men det som verkar tomt på den där bilden fylldes upp. Vi hade en publik, en tämligen stor sådan till och med. Det var väldigt väldigt roligt för det var ändå just den panelen som också hölls på Finncon som gjorde repris på Swecon fast vi talade faktiskt om en del andra grejer ändå. Och det var givande. För det är nåt visst med paneler, att få höra på sina medpanelister, prata med dem om ämnen som känns spännande och viktiga att lyfta fram, som att den finlandssvenska litteraturen finns. Inte bara då det faktum att vi var fyra som presenterade våra böcker med nånslags fantastiskt innehåll utan också den finlandssvenska litteraturen över lag, som är spännande på väldigt många sätt.

Jag satt i en tredje panel också. Om den vill jag säga följande: Det är ett mastodontprojekt att försöka diskutera kvinnliga sf författare i sej. Det är omöjligt att få en vettig diskussion om dominansstrukturer om man ska ställa ett angolosaxiskt perspektiv i centrum och samtidigt försöka hävda att det ens existerar sf i Norden. Jag hade gärna fört en diskussion som handlar om vad som synliggörs och vad som osynliggörs. Vem som tystas och vem som får röst. Och därför är jag idag alldeles extra glad åt att det är precis vad jag ska få ägna mej åt på fredan i Helsingfors. Då är det bokmässa och där sitter jag i en panel om Berättelserna som inte skrivs. Dvs. de osynliga rösterna i den finlandssvenska litteraturen. DET ska bli kul att få diskutera.

söndag 20 oktober 2013

Klar och hem igen

Helt slut. Återkommer med nån slags rapport imorgon från Swecon. Nu bara en bild från intervju med Karin Tidbeck.



lördag 19 oktober 2013

Swecon 2013 dag ett


Programbladet. Ja vad glad man blev åt internet tillgång till exempel och alla uppgifter. Alltså fint med program på nätet, men papper. Ja, jag känner att jag är väldigt kär i pappersprogram. VÄLDIGT.

Jo Walton intervjuas. Och man inser ju att den här människan har tänkt på det hon skriver om. Dessutom rolig.

Lyssnade på början av diskussionen om urban fantasy. Det lät som om de skulle komma att klara det fint. Och jag var tvungen att gå för att umgås med släktingar.
Snart dags för mer. Det är vad jag gör idag. Och klockan 17 hörni, kan man lyssna på mej tala om finlandssvensk fantasy, eller östsvensk om man (och det är mycket möjligt att man) föredrar det.








fredag 18 oktober 2013

När man är utvilad

Vått och grått i Stockholm.

Och jag ska fundera på baksidestext.

Vilket är lätt. När man är utvilad. Vilket jag inte är.

Men ska ändå fundera på baksidestext. För det ska funderas idag. Imorgon är det för sent.

Sen ska jag fundera på Stockholm. Och Swecon. Och släktingar. Men först alltså med skumögd blick ska jag se ifall baksidestexten tilltalar mej.

torsdag 17 oktober 2013

Pengar, Program, Persedlar och annat som ska på plats

Idag är det bara Pengar, Program, Persedlar, Pass(?) och Piletten. (Förlåt med kan ju inte skriva biljetten i den där p-samlingen.)

Ska alltså packa. Och inte glömma grejer. För imorgon blir det sci fi och fantasy på Fantastika2013.

Förresten, på lördagen kl 20-21 signerar de inresta finlandssvenskarna böcker, alltså Turtschaninoff, Taivassalo, Wiik och Franck. Jo, våra böcker säljs av SF-bokhandlen.

Och program som jag är med i har jag samlat i det här Kom, kom, kom-inlägget. Så gör det. Kom väldans gärna och lyssna samt säg hej.

Nu måste jag sätta igång. Packa packa packa. (Samt spela lite Candy Crush.)

onsdag 16 oktober 2013

Antagonistens barndom

I kväll är det författarserien i Åbo igen. Ska gå och lyssna på vad Hannele Mikaela Taivassalo och Tomas Jansson säger om sina böcker. Den förras Svulten och den senares Batman bor inte längre här.

Vampyren och Batman som kombo. Inte för att Janssons bok direkt handlar om Batman, men du förstår, jag kan inte motstå frestelsen här, Vampyren och Batman, låter som en vits ju. "Det var en vampyr och Batman och Bellman..."

Vilket av nån anledning får mej att tänka på att vi igår talade om antagonister och karaktärsdrag på skrivkursen. Tämligen mysiga antagonister som producerades igår. Och med trevliga menar jag det. För de fick skriva om antagonistens finaste barndomsminne. Tänk det, de rara små antagonisterna, innan de liksom växer upp och blir motståndare så har de det lite fint med pappa. Det gör dem mänskligare helt enkelt att veta hur det var när det var som bäst.

Och i övrigt ska jag kolla att jag har tvättat allt som måste tvättas för att kunna följa med mej till Stockholm i morgon. Man vill ju helst vara lite fräsch och ren när man ska kravla sej upp på scen. Eller man och man, jag vill det i alla fall.

RÄTTELSE. Naturligtvis kombinerade jag ju helt fel författare. Inte ska jag lyssna på nåt alls om Batman idag. Där föll hela vitsen. I stället är det Jessica Koltherjahn, som jag inte vet nåt om över huvud taget. Tjahapp. Jag får väl lära mej.

tisdag 15 oktober 2013

Med scones och te

Det har sina fördelar att vakna upp till en morgon då brödet är slut. För då får man scones.

Inser att det måste vara tisdag. Veckans häftigaste dag. Skrivkursdag. Och scones alltså. Känner mej lite som i en bok, en engelsk. Med scones och te.

Det är väl lite lustigt va. Att man käkar scones och tänker engelskt (eller möjligen irländskt och framför allt skotskt.) För att det så ofta finns i böcker.

  • Just nu läser jag Jo Waltons Among Others. Där käkas scones och bakas också, samt får inte bakas. 
  • Jag har också ett vagt minne av scones i Enid Blytons böcker. 
  • Hobbitens oväntade party tror jag innehåller scones. 
  • I Da Vinci koden mumsas. 
  • Det finns en ungdomsroman som heter Scones and Sensibility (har inte läst).


Kort sagt, scones i litteraturen. Vanligt förekommande. Rekommenderas också en tisdagmorgon. (Jag undrar om det finns nån lista över scones i litteraturen? Om nån tagit sej tid med det.)

måndag 14 oktober 2013

De franckska hjärnspökena

Den här veckan leder fram till Fantastika 2013. Ser verkligen fram emot det.

Utom då förstås att jag drömmer mystiska drömmar om vissa fantasyförfattare (de flesta ska inte ens vara på Fantastika) och vad de säger åt mej om det här med att vara på väg till Fantastika. Oftast skrattar de ut mej. Det är mycket möjligt att jag projicerar mina egna hjärnspöken på vissa fantasyförfattare. (Förlåt.)

Men låt oss titta närmare på de franckska hjärnspökena. Det kan ju vara mysigt en sval måndagmorgon:
  • att jag ska ha glömt vad jag har skrivit. Plötsligt har allt raderats ut ur mitt minne. Och jag menar både skönlitterärt och forskning. Allt borta. Jag säger bara blubb blubb som farbrorn i Among Others.
  • att jag ska säga nåt sånt där som man inte säger liksom. Ut flyger grodorna. Inte för att grodor flyger, men mina ska göra det. Små vingförsedda grodor. Jag menar det är i alla fall fantastik vi talar om, klart att grodorna har vingar. Och att de flyger ut. Ur min mun. Kommer att smaka som för Ron då han spyr sniglar i Harry Potter.
  • och på tal om hjärnspöken, naturligtvis, de kanske är på riktigt? Det kanske är sanndrömmar. Och spöken finns på riktigt. Och troligen håller jag på att bli galen.
Sånt funderar jag på en måndag som denna. Tur att jag måste gå iväg och jobba lite grann idag. Läsa igenom helt annan sorts text. Annars skulle jag väl kunna bli orolig.

söndag 13 oktober 2013

Ingenting att vänja sej vid

Vet du den där känslan man får när det kommer ett brev eller mejl som man vet att är viktigt. Så där viktigt som ifall manuset man skickat in sågas eller är antaget. Hur det liksom hugger tag i magen och man tvekar ifall man ska våga öppna det där brevet för man vet exakt vad det kan vara. Och man är så rädd, så vettskrämd, att det ska stå det man inte vill att det ska stå där.

Igår fick jag ett sånt mejl. Inte om antagning. Nä, det var ju samtalet. Det där jag ringde. Det här var omslaget. Förslagen. För att se om vi går åt rätt håll.

Jag gjorde som med telefonsamtalet. Jag tror jag ska göra så oftare. Inte tänka. Bara ringa/öppna och ta det som kommer.

Ja. Vi går åt rätt håll. Inte ännu exakt. Men ja. Blev så glad över hur man kan tänka. Att jag liksom bara kan se ifall det stämmer med den där ena tanken som bitit sej fast i mej. Den som jag kan stå för. Och det fanns där. Fasen så det fanns där. På ett sätt jag inte ens förstått.

Så det här är vad jag gör nästa vecka. Får veta hur omslaget ska se ut. Vet du. Allt känns lika nytt och skört och stort och galet och fantastiskt som förra gången. Det finns ingenting att vänja sej vid. Det är hela tiden att kasta sej utför och visa saker om sej själv som kravlar upp till ytan och visar precis var det kommer att kännas. Jag har inte mer hud den här gången.

lördag 12 oktober 2013

Anmäld för jag har bestämt mej

Ålrait. Kom tydligen att tala om NaNoWriMo igår. Vilket betyder att jag bestämt mej för vilken text jag ska jobba på då. I november. Under den där effektiva skrivmånaden. Och har nu skrivit in det. Alltså anmält mej. Ska få ur mej 50K på del tre om Maran.

Betyder också att jag innan november måste hinna planera. Brukar inte planera. Brukar planera lite grann menar jag. Brukar planera så lite jag kan. Men har inget val just nu. Med två böcker (nåja en bok och en annan på väg) i bakgrunden, då får man helt enkelt lov att undersöka vad man har och vart man är på väg.

Jag har börjat på trean. Skrivit en bit. Så pass att jag vet vad den är och hur den förvånade mej själv när jag började, på Leros. Att det var dit jag skulle ta mej med texten. Och jag har skrivit mer sen dess. Ja, tillräckligt för att veta att det jag mest behöver är att sitta ner, skriva. Alltså NaNo it is. Eller kommer att bli. Nästa månad.

Är du med?

fredag 11 oktober 2013

En skrivövning

En sån där snabb textövning igår. Med finfina skrivgruppen. 

Eller en övning? Vad snackar jag om? Trots att vi snackade en mängd skriva hit och skriva dit. Manus som finns och ska vridas fram. Och om författare och böcker vi läst och whatnot, trots det, så grävdes övningarna fram och det skrevs på.

Planerade noll och intet utan skrev vad som råkade komma pga instruktionerna. Då kan det hända grejer. And it did. Som det gjorde!

Den övning som jag själv bidrog med var den här: Du befinner dej på en plats som förändras under natten.

Och den kan (och kunde) tolkas på många sätt.

torsdag 10 oktober 2013

Nästa liksom

Ja hörni. Nu ska jag plocka den här bilden som ligger bredvid mej och gå iväg och få den scannad.

För här sitter jag med nästa omslagsbild och det spritter i mej av iver att få veta hur det här ska bli. Igen.

Fatta det att jag har nästa omslagsbild bredvid mej. Har sneglat på den med jämna mellanrum. För det är rätt fint det här tycker jag. Att ja, nästa. Va? Nästa? Nästa.

Och ändå, ungefär lika lätt att förstå som att det står mitt namn på den där första.

Undrar om man vaknar upp en dag och inser att sermanpå, jag har visst skrivit böcker... Förvåningen då när man gör det. Förr eller senare så.


onsdag 9 oktober 2013

Lässlukandet

Det skulle vara kul ifall man kunde läsa böcker så där, alltså läsande, bara liksom det där lässlukandet. Om man fick sjunka ner i boken och bara läsa.

Men det går inte.

Jag läser och sitter samtidigt och funderar på, vad gör författaren här då? Den här scenen, tänker jag, vad är den? Den måste betyda något. För helheten liksom. Åhå, ordvalet här. Spännande röst karaktären får av det. Stämningen, hur har författaren skapat den här glada/sorgliga/ondskefulla/vackra stämningen? Se där, titta titta, genom den där lilla inflikningen lyckades författaren fixa tonen. Vilken snygg dialog.

Eller. Det där funkar inte. Jag köper inte det där. Det är inte trovärdigt. 

Och när jag kommit så långt är det möjligt att jag lägger ifrån mej boken. Inte alltid. För ibland får jag för mej att verkligen gräva mej ner i det där som jag inte går med på. Att verkligen vrida och vända på det. Ofta visar det sej att det jag verkligen saknar är den dramatiska frågan. Att jag inte fått nåt som tvingar mej vidare, ingen bladvändare. Fast jag vänder bladen ändå och funderar på hur den kunde läggas in. Vad som skulle göra just den texten större, övertygande. För också de gångerna kan jag hitta berättelsen och brännpunkterna. Det där som skulle lyfta och låta texten flyga.

Men alltså ibland önskar jag att jag faktiskt kunde läsa för att läsa. Inte fundera så mycket på hur saker görs. Och visst, det händer förstås. Då är det just de böckerna som lyckats dölja det där görandet. De läser jag om. Just nu sitter jag och längtar efter att få tag i en sån. Att en bok och berättelse ska svepa iväg med mej så att jag glömmer att jag läser, glömmer att jag har saker att göra.

Jag menar, jag tycker också om det där med att sitta och fundera på hur nåt görs. Men ibland vill jag glömma att göra det. För att sen få fundera på varför jag glömde bort.

tisdag 8 oktober 2013

När man lagar soppa

Vad är skillnaden mellan en konflikträdd karaktär och en konflikträdd berättelse?

Nej nej. Det är ingen gåta. Utan handlar mer om nödvändigheten att få läsaren att bry sej. 

För den konflikträdda karaktären, lätt, det är bara att slänga fram konflikt efter konflikt. Och sen kan man kolla hur långt karaktären är beredd att gå för att faktiskt undvika konflikt. Förr eller senare kommer man att hoppas på att karaktären fått nog och rätar på ryggen och säger ifrån. Troligen alldeles för sent och på ett extra konfliktfyllt vis. Med sprängladdning.

Men den konflikträdda berättelsen? Värre. För då kommer läsaren att trilla av i ett tidigt skede. Bäst att skruva upp temperaturen. Låta soppan gå från isklump till puttra, koka och sen slänger man i en överraskande ingrediens, nåt som får soppan att explodera.

Vad talar jag om? Tja dramatisk kurva i form av frusen soppa som ska bli kemiskt experiment. Oberoende om det gäller karaktär eller berättelse alltså. En soppa som ska smälla av. Det ska vara soppa över hela köket. Klart att det är jobbigt att städa upp. Det är sånt man får ta när man lagar soppa, inte på en spik, men på dynamit.

måndag 7 oktober 2013

död och Döden

Så var Åbo bokmässa också gjord. Fick tala om döden. Hade faktiskt bestämt att det är precis vad jag ska tala om. Blev alltså rätt så uppåt då en tidig fråga var just döden.

Och döden hörni, i text alltså, så där speciellt viktig. Nu talade jag möjligen om döden och vad jag liksom personligen hade gjort upp med Döden (och stor bokstav för jag ser framför mej Liemannen eller nåt sånt). Eller personligen och personligen. Och döden och Döden för den delen. Men gjort upp med. På nåt vis också i texten.

I text alltså, döden. Jag menar att man behöver hitta hotet. Att i text är hotet, flykten, utsattheten och småningom tvånget att försvara sej eller andra med alla möjliga vansinniga medel bra att ta till.

För Döden är det där som gör att man läser vidare, och skriver vidare också för den delen. Tänk alltså på död som Döden. Någon/något att förhandla med, förhala om tid, lura gärna Döden i texten. Snuva Döden på kalaset. I verkligheten är det inte alltid lika enkelt. Men fiktionen, där finns vägarna.

Och idag, när jag är lite trött och ska dricka mer kaffe för att kunna ta itu med efterdyningarna och annat jobbelijobb, då ska jag fundera på döden medan gör det där jobbet i synnerhet för jag tror att just den bit text jag jobbar med nu, där saknas död och Döden.

söndag 6 oktober 2013

En litterär supé



Finfina What? spelade som avslutning på den litterära supén. Vilket betydde att jag var tämligen uppvärmd av allt dansande. För att uttrycka det lite fint, uppvärmd. (Svettig menar jag alltså.)

Superbt kul med Marias frågor under intervjun på dagen. Alltså när man blir tvungen att fundera innan man svarar, då känns det bra. För det är kul att få frågor som jag inte väntat mej. Som vilka tre grejer stämmer inte överens med verkligheten i Martrådar. Jag menar, jag tycker väldigt mycket om att tala om just staden, att den är en person och det fick jag, också genom bland annat den där frågan. Å andra sidan på nåt plan stämmer förstås allt överens med verkligheten. Det som är sant i berättelsens värld, ja, det är faktiskt väldigt mycket överensstämmande med verkligheten. Men det kan ju ha mer med min skalle att göra än med den där verkliga verkligheten.

Nu ska jag samla ihop mitt trötta jag för att ta mej till Åbo bokmässa. Kom hem klockan halv tre i natt så är lätt mosig. Men det var det värt, att få dansa sej svettig.

lördag 5 oktober 2013

Bokkalas rapport

Poetry slam avlyssnat på Ekenäs bokkalas och superduktiga Lotta vann. Borde inte ha tjoat så högt bara. Det känns. Men blir man ivrig så blir man.

Och snart dags för att bli intervjuad av Maria. Få se vad hon hittat på för frågor. Är inte så värst nervös men det kommer väl.

fredag 4 oktober 2013

Idag bär det av

Okej. Gissa om jag nös ungefär tusen gånger igår. Gissa om jag tycker att det ska vänta till söndagskväll med att bli nåt om det måste bli nåt alls. Kan också låta bli att bryta ut. Vi talar inte om det. Vi låtsas att det inte finns. Okej?

För idag bär det av till Ekenäs för bokkalas.

Har gjort en lista där det bland annat står BOKEN. Inte så att jag tror att jag skulle glömma den efter mej. Men, tja, hellre safe than sorry.

Well, det blir rapport från bokkalaset.

Nu ska jag plocka ihop grejerna. Hare gott med allt fredagsmys.

torsdag 3 oktober 2013

Klorna i skinnet

Lyssnade på författarsamtal igår. Sara Jungersten och Anders Larsson som pratade om sina böcker. Alltså författarsamtal i Åbo, som en i publiken påpekade, då vet man att det är höst. Och det gör man ju. För varje höst sen 1995 har det varit författarsamtal i Gamla Rådhuset.

Det talades en hel del om skrivandet då. Hur de gör, har gjort för att skriva just den där romanen och novellsamlingen. Om det ska skrivas på café eller i tystnad. Att skriva på dator eller att skriva för hand och sen på dator. Om vilken känsla man skriver ur eller om det är mot en deadline.

Men det jag tänkte på är världen. Hur det är att läsa och slungas in i en berättad värld. När den hugger klorna i en, genom skinnet. När man inte längre kan släppa världen. Och jag talar om det både som läsare och hur det är att skriva den där världen. Jag vill fastna. Det ska göra ont i skinnet. Jag vill helst att det ska vara svårt att släppa greppet. Eller att bli släppt ur greppet.

Det finns böcker som är så där, man läser dem och världen stannar kvar.

Sen gör de förstås film på den eländes världen och allt ser fel ut och dessutom har de utelämnat det där som man själv tyckte att var viktigast. Guuud så fräckt. Och man vill helst resa sej upp och gå ut ur biosalongen. Ändå sitter man kvar och lär sej att det finns kanske fler sätt att finnas i världen på. Att den faktiskt är ännu större än den del man själv målat upp.

Ja. Precis. Jag kan skriva om den där platsen, skapa den där berättade världen och för mej ser den ut på ett visst sätt. Sen måste jag släppa taget. Låta världen bli andras.

Och det är väl det. Jag tänkte på hur de talade där om sina berättade världar och tänkte att man måste ta ett steg utanför sin berättade värld. Fundera på hur den betyder. Och då också, sluta finnas i den på nåt sätt. Titta på den utifrån. Att på nåt vis förvånat betrakta sin värld, att vad har vi här då? Den där ivern att upptäcka och hoppas på att klorna ska grävas in i skinnet varje gång man öppnar en ny bok. DEN känslan. DEN.

onsdag 2 oktober 2013

Ring utan att tänka

Bjöd skrivkursen på bubbel igår. För man ska dricka bubbel varje gång man har orsak. Jag har orsakernas orsak. Jag har orsakerna till att över huvud taget hålla på med det jag håller på med. Målet ju. Du vet. Att man plitar och stönar över djupdykningarna. För att nu alltså, ha orsak att bjuda på bubbel. Fick helt enkelt bästaste bästa telefonsamtalet. Eller i ärlighetens namn ringdes samtalet men jag svarade inte för jag hörde inget. Och så fick jag mejl. Att ring. Och det gjorde jag. Så i ärlighetens namn ringde jag bästaste bästa samtalet igår.

Jag ringde utan att tänka. Utan att tveka. Om jag hade tänkt och tvekat? Om jag hade analyserat vad ring mej betyder? Nej, jag känner mej för bra. Det hade kunnat bli alldeles förfärandes hemskaste grymmaste skräckscenariot någonsin. Jag hade blivit en trasa. En sån där stinkande disktrasa av värsta sort. Men jag tänkte inte. Jag agerade. Du vet, det är viktigt, agerandet. Gestaltandet. Så jag gestaltade mej själv ringandes och bara kastade mej rätt in i handlingen. Det var rätt gjort. Av mej. Tack jag.

Jag säger alltså att snart utbryter febrilaste arbetet med att få fixat del två. Fattaru? Fattarja? Del två. Och den har ett namn, småningom ett omslag.

tisdag 1 oktober 2013

Packade sillar

Man står på sitt vardagsrumsgolv och läser sina minuter text. Det är inte lätt att föreställa sej 100 personer som lyssnar i mitt vardagsrum. De skulle få det rätt trångt.

Men jag tänker på det i alla fall. Hur man ska klämma ihop alla finklädda gästerna, i soffan, i fåtöljen, på armstöden. Som packade sillar i min soffa. På golvet, längs väggarna. Skuffar teven längre bak. Någon lutar sig mot den, och de där platta skärmarna, vingliga är de. Jag måste titta bort för blir lite orolig över ifall teven ska välta. Men kanske landar den mjukt, på folks tår.

Det är varmt i rummet av alla kropparna radade bredvid, på varann. Om någon nyser blir alla förkylda.

Några (många) ryms inte in, de får stå i hallen och tänja halsarna.

Medan jag läser om en mardröm. Om att benen ligger i märklig vinkel. Kanske går det att känna igen sej? De sitter ju där i soffan, sillarna, packade, med benen i konstig vinkel. Kan inte skruva på sej. Fastlåsa i en mardrömsknut.

Alltså, det jag skulle säga är att, rätt häftigt, att stå och öva texten. Sin egen. Jag tror bestämt jag gillar det här.