torsdag 3 oktober 2013

Klorna i skinnet

Lyssnade på författarsamtal igår. Sara Jungersten och Anders Larsson som pratade om sina böcker. Alltså författarsamtal i Åbo, som en i publiken påpekade, då vet man att det är höst. Och det gör man ju. För varje höst sen 1995 har det varit författarsamtal i Gamla Rådhuset.

Det talades en hel del om skrivandet då. Hur de gör, har gjort för att skriva just den där romanen och novellsamlingen. Om det ska skrivas på café eller i tystnad. Att skriva på dator eller att skriva för hand och sen på dator. Om vilken känsla man skriver ur eller om det är mot en deadline.

Men det jag tänkte på är världen. Hur det är att läsa och slungas in i en berättad värld. När den hugger klorna i en, genom skinnet. När man inte längre kan släppa världen. Och jag talar om det både som läsare och hur det är att skriva den där världen. Jag vill fastna. Det ska göra ont i skinnet. Jag vill helst att det ska vara svårt att släppa greppet. Eller att bli släppt ur greppet.

Det finns böcker som är så där, man läser dem och världen stannar kvar.

Sen gör de förstås film på den eländes världen och allt ser fel ut och dessutom har de utelämnat det där som man själv tyckte att var viktigast. Guuud så fräckt. Och man vill helst resa sej upp och gå ut ur biosalongen. Ändå sitter man kvar och lär sej att det finns kanske fler sätt att finnas i världen på. Att den faktiskt är ännu större än den del man själv målat upp.

Ja. Precis. Jag kan skriva om den där platsen, skapa den där berättade världen och för mej ser den ut på ett visst sätt. Sen måste jag släppa taget. Låta världen bli andras.

Och det är väl det. Jag tänkte på hur de talade där om sina berättade världar och tänkte att man måste ta ett steg utanför sin berättade värld. Fundera på hur den betyder. Och då också, sluta finnas i den på nåt sätt. Titta på den utifrån. Att på nåt vis förvånat betrakta sin värld, att vad har vi här då? Den där ivern att upptäcka och hoppas på att klorna ska grävas in i skinnet varje gång man öppnar en ny bok. DEN känslan. DEN.

6 kommentarer:

Eva-Lisa sa...

Just det där med film som baserats på böcker är intressant. Min man läser aldrig böcker, men älskar att se dem som filmer. Jag brukar hävda att han ju missar massor om han bara ser filmen. Han, å andra sidan, anser att det han missar oftast är det där "fluffet" som han ändå inte orkar traggla sig igenom i en bok. Jag undrade då hur han vet vad han missar om han inte läst boken? Han svarade att det säger ju sig självt eftersom de som gjort filmen valt att bara ta med det viktigaste för handlingen.
Och jag som nästan alltid tycker att boken är bättre än filmen. Men smaken är väl olika antar jag :)

Mia Skrifver sa...

Är beredd att hålla med dig om att boken är bättre än filmen. Och de gånger jag råkat se filmen före boken, klarar jag inte alltid av att läsa boken. Men det är inte för fluffet utan för att nån annan bestämt vad jag ska se och jag föredrar att få fixa mina egna bilder. Som när de trycker nya böcker av en bok efter att filmen kommit och byter omslaget till filmens karaktärer, blää. Då får man inte ägna sej åt det jag gillar bäst, föreställa sej.

Jenny sa...

Det är absolut DEN känslan man vill ha. Jag börjar bli mer och mer så att jag lägger bort böcker som inte fångar mig direkt. Har för många böcker som pockar på min uppmärksamhet att jag inte har tid att traggla mig igenom en bok... OCH varför ska man traggla sig igenom en bok när den ska skölja över en?
Håller med om att boken är bättre än filmen! ;D

Mia Skrifver sa...

Ja. Jag tror att man i och för sej ska ge böckerna en chans genom att läsa en bit, för att världen ska hinna svepa iväg. Det tar ju också lite tid innan man förstår var man befinner sej, men precis som du, de måste ta tag för att man ska orka hela vägen.

Kati sa...

Jo. Jag håller med. Jag kan till och med sluta läsa en bok om jag inte gillar världen som målas upp. Trots att själva storyn gjorde mig nyfiken. Om jag inte gillar känslan eller atmosfären på platsen. Med det menar jag inte att den måste vara så här hemtrevlig, men iaf fascinera en. Ett ställe som man vill vistas på ett tag.

Mia Skrifver sa...

Hemtrevligt behöver det inte vara. Kan till och med få vara obehagligt, men måste få en att liksom hitta dit.