fredag 29 november 2013

Sätter mig ner och skriver?

Hur ser min skrivprocess ut? Kan man ju fråga sig så här efter att ha tagit sig igenom november. Dessutom var det en fråga som Kati ställde nån gång i början av november och som jag lovat svara på när NaNoWriMo var över.

Tror det måste vara en av de knepigare frågorna att svara på. För hur gör jag?

Jag skriver. Jag dricker kaffe. Jag skriver. Jag reser mig upp och ropar frustrerat över att jag inte kan skriva ett enda ord. Jag fyller på kaffe. Jag skriver. Jag skriver absolut inte för det är ingenting jag behärskar. Jag skriver ändå. Jag skriver en massa skit som ingen nånsin ska få läsa.

Jag önskar att jag hade planerat lite mer. Men det råkar t.ex. vara NaNoWriMo och jag hinner inte planera för då får jag inte ihop min ordkvot.

Jag önskar att jag hade planerat lite mindre. Men jag råkar ha skrivit två böcker innan och det går inte att komma undan att jag har gjort det och att det ska bli en del tre. Eller att del tre ska vara Grande Finale. Förresten har jag precis i den stunden glömt hur jag gjorde de där andra böckerna. Finns bara den jag jobbar på just nu. Och jag har alltså glömt hur man gör.

Jag skriver lite här och lite där. Duttar omkring bland karaktärer. I miljön. Olika scener. Skriver saker som kommer för sent och för tidigt och är alldeles fel. Men jag skriver.

Nån ställer en fråga och jag blir galen för jag befinner mig i Björknäs som är en fiktiv stad som det håller på att gå åt skogen med. Eller om den håller på att sugas ner i underjorden. Vete fasen. Jag skriver och svarar nåt fast jag vet faktiskt inte riktigt vad jag svarar på för jag är ju i Björknäs.

Omkring mig blir rummet smutsigare. Mer damm och jag nyser. Så jag kokar mer kaffe och längtar efter en orsak att dricka bubbel. Då dyker den upp, i form av att Martrådar finns på en hederslista. Och jag påminns om att jag kanske ändå kan. Att de där orden ändå möjligen kan bli något bara jag druckit kaffe först.

Min skrivprocess är olika för varje projekt. Ändå lika också. Jag skriver mer med kaos och brännpunkter som riktning än med en strukturerad planerad synopsis. Visst finns det nånslags plan också, men den är lös, den förändras och lever. Ledord: kaos. Mål: ordning.


7 kommentarer:

Kati sa...

Intressant. Det lät onekligen en smula kaotiskt, hehe, precis som det ska vara.

Mia Skrifver sa...

Ja kaos är det. Men det ordnar ju upp sig så småningom. Hoppas jag varje gång.

Eva-Lisa sa...

Hehe, låter som när jag skriver. Det brukar också innebära fullständig kaos, men har en märklig förmåga att alltid sluta med ordning och reda :)

Mia Skrifver sa...

Förr eller senare ju. Fast innan dess, åh de slitna hårstråna...

Fia Filur sa...

Jag blir alltid lika ställd varje gång jag ska skriva nytt, för hur var det egentligen jag gjorde sist? Och gick det inte lite lättare då? Man inbillar sig så mycket i kaoset :)

fivrelden sa...

Herlig. Veldig ærlig skriving. Det er fint å lese :)

Mia Skrifver sa...

Fia: Just det. Det var verkligen lättare förut. När man precis hade blivit klar med det förra projektet.

Fivrelden: Vad skoj att du gillade det. Tror man ska vara ärlig med sitt skrivande, annars går det inte.