tisdag 5 november 2013

Skriva november

November är inte bara NaNoWriMo. Det är också en pappa som håller på att dö i cancer.

Förlåt att jag säger det så där abrupt. Jag kan bara inte säga det på annat sätt. Det är lite mer än sex år sedan min mamma dog i cancer och nu håller min pappa på att försvinna på samma sätt. Eller inte samma, väldigt olika är cancerdödar. Alla för jävliga.

Novemberskrivandet låter mig skriva av mig, skriva in allt i texten, skriva av mig. Att fokusera på en annan plats och berättelse än den som är på riktigt.

Men ibland får man ett mejl som handlar om att pappa inte längre är pappa. Ett år har han hållit på att försvinna. Det blir lite trasigare och vissa ord är vassare än andra.

Döden döden döden, sa Astrid Lindgren för att mota döden. Alla dagar hjälper det inte att säga. Bara skriva in hur ont det faktiskt gör, hur arg jag också är, hur mörk november verkligen verkligen är.

Jävla cancer.

24 kommentarer:

Christa sa...

Jävla cancer. Mörk november, kämpa!

Maria Turtschaninoff sa...

Satans jävla helvetes skitcancer.

Kram Mia.

minna lindeb sa...

Aj. Mia.
Skriv.
Håller om dej.
I skrivandet är du starkare än döden.
Visa det.

Fia Filur sa...

Fick klump i halsen nu. Min mamma fick cancer när jag var 13. Det tog 3 år för henne att dö. För det är ju så. Att man nästan redan från början vet hur det ska sluta. Det fanns hopp i början, hon blev till och med friskförklarad, men det kom tillbaka och sen var det kört.
Vet inte vad jag ska skriva annat än att jag känner med dig. Kram!

Mia Skrifver sa...

Christa: Inte så mycket kämpa mer, mest vänta. Men jävla cancer.

Maria: Precis.

Minna: Ja. Det är jag. Och det ska jag. Tack för att du påminde mig.

Fia: Ja, att man vet, just det. Fast man hoppas ändå. Och du var 13. Jag har ju fått ha mina föräldrar länge. Men skulle så ha önskat att de fått vara starka, friska istället för att liksom försvinna framför ögonen på en. Och det finns inte så mycket att skriva om det. Men tack för att du delade med dig. Det är jävliga är ju också att det är så många som vet. Kram själv.

när det börjar sa...

Det är bara skit.

Mia Skrifver sa...

Ja.

Kati sa...

Det är fördjävligt.
Tänker på dig.
Kram.

HQ sa...

Nej. Det är tillräckligt mörkt som det är. Jag får hem min pappa från sjukhuset idag. I count my blessings.

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Åh, nej. Det finns ju ingenting att säga som ändrar på någonting, men jag tänker på dig.

/Liv

Mia Skrifver sa...

Kati: Tack.

HQ: Mörkt är det. Ja räkna dom så länge det går. Det är viktigt.

Liv: Nä finns inget att säga, behövs inte sägas nåt. Men tack.

Fia Filur sa...

Även om du är vuxen så gör det ju lika ont att förlora dem. På ett sätt tror jag alltid man är ett barn när det gäller ens föräldrar. Men det där som du säger att se någon tyna bort framför ögonen på en. Det är fruktansvärt. Det utdragna som gör att man mer minns sjukdomen än friskheten innan dess. Och ja, tyvärr har ju i stort sett alla man känner erfarenhet av det här på ett eller annat sätt. Usch och fy. Nu skriver vi oss bort en stund!

Charlotte C sa...

Blä, skit och fy farao! :(

Cancer suger.

Tänker på dig!!!

Mia Skrifver sa...

Fia: Ja, barn är man alltid i relation till sina föräldrar, så sant. Både utdraget och rätt snabbt på slutet är jobbigt. Och de dör på olika sätt mina föräldrar, men man vet liksom att varje gång man går ut genom dörren så säger man adjö. Samt absolut, vi skriver bort oss, det är precis vad jag pysslat med hela dan.

Charlotte: Tack. Cancer suger så mycket.

Jenny sa...

Tungt :(

Mia Skrifver sa...

Ja tungt är det. Men skriva av sig hjälper.

Heléne sa...

Så fruktansvärt, Mia. Sänder en tanke i novembermörkret till dig och din familj. Ta hand om varandra.
Stor kram.

Malin sa...

Det är mycket död och sorg överallt nu, igår förlorade också vi en kär släkting, plötsligt. KRAM Mia.

hf sa...

Mia, känner med dig. Cancer suger så. För att den gör oss rädda och för allt det där andra som vi inte ens vill tänka på.
Kram i novembermörkret som bara blir tätare.

Softy sa...

Stor kram fina Mia! Livet är för djälvigt ibland. Tur att du kan skriva.

Frida sa...

Men fy. Livet är verkligen orättvist, och döden också. Tänker på dig. Kram.

Mia Skrifver sa...

Heléne: Tack, och jag det är vad vi gör. Stöder varann. Jag och bröderna.

Malin: Vad tråkigt Malin, lessen att höra det. Kram du.

hf: Tack. Rädd, o ja. Och samtidigt bara att man ändå vet hur det slutar. Kram själv.

Softy: Tack du. Ja, man får ju göra det man gör och låta det sippra in där.

Frida: Bra uttryckt, livet och döden är orättvisa. Mycket sant. Kram.

carolastromstedt sa...

Apskit och vilda lejon säger jag bara. Tänker på dig <3. Varma kramar från mig <3.

Mia Skrifver sa...

Tack.