tisdag 31 december 2013

Året som gått: 2013

Årets sista dag. Dags för bokslut eller hur. Jag tänkte svara på en glättig listfrågeställning, men jag kan inte. Jag tänkte jag skulle ha hittat på en egen lista, men den blev inte. Blir på mitt sätt i stället.

Så here goes 2013:

Bästa med 2013 är Martrådar. Alltså det är höjdpunkten, bästa läsupplevelsen och tja allt. Det har styrt hela året.

Det var Martrådar som gjorde så att jag höll en kurs om Fantasy på universitetet. Och det är Martrådar som gjort mig till en bättre skrivhandledare på kurser om skrivande.

Också pga Martrådar som jag befunnit mig på Finncon, Ekenäs bokkalas, Åbo bokmässa, Swecon, Helsingfors bokmässa och på Jakobstads läsretreat.

Kort sagt, mitt år har varit väldigt mycket Martrådar.

Och sen blev det Maraminne. Kontrakt och nu redigering. Återkommer till det under nästa år. För det är mer 2014 än det är 2013, även om det förstås pågått långt innan manus blir bok.

Dessutom i maj började jag på sista delen. Och det var på skrivresa till Leros. Trilogin slukar mig. Och jag gillar det. Tycker också om tanken att få slutföra projektet. Att få ta itu med nästa. Men på Leros växte trean fram.


Det är den ena halvan av mitt 2013. Den andra halvan saknar den energin. Är tung och ordfattig. Det är pappa som inte längre finns.


Ett starkt, känsloladdat år. Kanske är det så det ska vara när man debuterar, att man går från det ena till det andra. Jag vet inte. Men det är mitt år i alla fall. Från april där allt blir ljust till novembermörker.

I morgon är ett nytt år. Gott nytt skrivår önskar jag alla!

måndag 30 december 2013

Gloendet

Har letat igenom dokumentet efter ordet "glo". Det var ett evinnerligt gloende kan jag berätta. Skulle gärna säga att det hade underlättat om det åtminstone ibland hade varierats med lite intressantare ordval för hur man kan betrakta, granska, iaktta, blänga - men icke. Glodde var vad de pysslade med.

Men inte nu längre. Eller jodå, visst har jag lämnat kvar en del gloende. Rätt ofta skrev jag ändå. Så att de inte längre glor utan utför annan rörelse än blickens. Eller ibland bara resultatet av vad blicken ser, själva bilden framför ögonen som kan beskrivas i stället för att säga att nån glor. Eller tittar. Eller nån annan synonym.

Hur som helst, det fascinerar mig hur man kan fastna i ett ord. Hur det där ena ordet kan bita sig fast och tydligen upprepas i tid och otid, utan att man lagt märke till det. Skönt att nån annan stört sig på allt gloende.

söndag 29 december 2013

Bra början



Morgonen började ju finfint när jag möttes av reklam för vad man kan läsa i vår. Mycket glad över det. Och dessutom kombinerat med Peppes bok ovanför. Precis vad jag tycker att man ska läsa i vår. Mig och Peppe.

Dessutom så har ju E.L. Dezmin läst Martrådar. Tack för ordet "nytänk" säger jag, för det har känts fint att höra. För övrigt har jag läst hennes Lex Limbo och ser fram emot fortsättning på den berättelsen. Det är nåt speciellt med att läsa andra bloggares böcker. Först har man hängt bland deras ord på nätet och sen får man ägna sig åt vad de pysslar med när de jobbar också.

Tja. Redigeringen rullar på. Petar undan småstöket först och ska ta itu med de större knepigheterna sen. Just nu ska jag ägna mig åt ordet "glo". Hitta lite synonymer på det eller stryka.

lördag 28 december 2013

Pinsam förundran

Redigering den närmaste tiden kommer att vara en pinsam förundran.

Alltså, det är tur att jag vet att jag läst igenom texten ungefär miljoner gånger, för när jag ser vad som får frågetecken i marginalen så drabbas jag av skam. Ibland låter det som om jag skrivit fjorton ord i stället för de tre som behövs. Eller fjorton helt onödiga ord. Bara såna där, den-där-Franck-försöker-briljera-ord

När jag läser nån annans text, som handledare, skrivledare eller betaläsare har jag inga problem med att lägga märke till liknande formuleringar. Man behöver nån utomstående som pekar. "Här hördu, här och här, fattar nada…"

Men just därför, borde jag ju för fasen kunna formulera mig som folk själv.

fredag 27 december 2013

Rundgång

Ibland får man såna här Flashdance moments. What a feeling snurrar i mitt huvud när jag precis gjort ett  angrepp på texten som syns. Rent av så där att jag, ifall jag var sån, skulle dansa fram över golvet i värsta farten. Men nä, det gör jag inte.

Ändringen finns i början dessutom. Det syns genast. Nu ska jag fundera på om det är som det ska.

Jädrans rundgång. Först drar man sig för att göra det. Sen gör man det. Sen undrar man vad man gjort. Vandrar runt fanskapet och vrider på det. Och försöker lyssna ifall man rent av hör redaktörns röst sucka irriterat eller nåt sånt. Eller nån annan röst. Ja ja, jag hör ibland röster på det här sättet. Det är jag själv som projicerar dem. Vet nog det. Oftast.

Trots det, What a feeling, när jag liksom går fram här i texten.

torsdag 26 december 2013

Med huvudet före

Kavlar upp ärmarna och sätter igång med redigering av Maraminne.

Både bävar och ser fram emot det. För det är kluvet. Tänk om jag inte lyckas lösa de stora frågorna? Tänk om jag inte har svar? Om jag liksom glömt hur man gör.

Fast det är klart att jag kommer att greja det. Vet ju faktiskt vad jag vill. Och nånslags svar har jag.

Men det är möjligt att allt det här med jul har fått mig att glömma hur man gör. Bäst att värma upp alltså. Skriva i mitt sidodokument först. Prata med mig själv om var jag ska börja. Strukturera själva jobbet.

Nu kastar jag mig in i det här. Med huvudet före.

onsdag 25 december 2013

Ägnar mig åt hårda paket

Ett av mina barn sa att egentligen är 25 december den bästa dagen. För då har man fått julklapparna och kan liksom ägna sig åt dem och så där annars bara ta det lugnt.

Precis vad jag gör idag alltså. Ägnar mig åt mina julklappar. För fler av dem var hårda. Innehöll precis de böcker jag behöver.

Over and out, ska fortsätta läsa.

tisdag 24 december 2013

Lucka 24: Maran kommer



GOD JUL! Idag bjuder jag på soundtrack till min bok. Musiken ingår också i trailern som ni hittar under länken Om Martrådar.

För sidu. Maran kommer. Var så säker. Nästa år finns det mer av min mara.



Text: Mia Franck
Musik: Jonas Franck
Sång: Anna Franck
därav Mostly Franck. Kunde vara Totally.

måndag 23 december 2013

Lucka 23: Läshög-tiden



Min läsning inför den läshögtid som infunnit sig. Ni vet. Det som kallas jul… Det är då man läser.

Min läsning är både fiktion och skrivhandböcker. Både inspiration och form.

Jag tror på att läsa när man skriver. Vet att det finns de som inte kan läsa medan de skriver. Jag kan inte skriva utan att läsa. Och jag läser väldigt olika sorters böcker. Råkade inte ha nån biografi på gång nu, men det kunde ingå. För det är också viktigt, menar jag, att inte låsa sig i en genre, utan att inse att genrer berikas av andra intryck. Och att genre är ett luddigt begrepp, och luddigare blir det av hur kritiker, forskare och andra läsare försöker omdefiniera för att få det att stämma med vad de skrivit/läst.

Hur som helst. Läshög-tiden är här. Det är mörkt ute och jul inne, choklad finns i överflöd.

Vad ser du mest fram emot att läsa under jul/läshögtiden? Själv väntar jag ivrigt på att få ta itu med en bok som inte finns i den där högen men som jag hoppas att ska ramla in imorgon kväll...

söndag 22 december 2013

Lucka 22: Helikopterperspektiv



Helikopterperspektiv* hörni. Betrakta texten utifrån, ovanifrån.

Jag menar ta ett steg bort. Eller kanske tolv, beroende på hur nära du står. Lär dig flyga för fasen. Se på små typerna som svassar omkring i dina miljöer. Kan de röra sig så där? Borde de röra sig mer? Göra mer? Å andra sidan kan de förstås vara stela av skräck. Men se dem.

Inte bara det. Flyg där ovanför för om nån ska läsa om hur just dina karaktärer rör sig i rummet då behöver du ha svävat undan, ge dina läsare vad de behöver men sen drar du. Då behöver du kunna berätta om vad du gjort, men bestäm inte vad det betyder. Lås inte fast dig. Sväva iväg.

Texten är din men inte du. Helikopterperspekiv både som redigeringsredskap och som ett sätt att kliva åt sidan när du gjort ditt.


*Ordet: helikopterperspektiv är lånat från min formidabla redaktör. Tack. Fast innan hen frågar ifall jag missförstått, icke, har bara tolkat det kreativt...

lördag 21 december 2013

Lucka 21: Ädlaste av drycker



Idag är mörkaste mörka. Vintersolstånd. Klart då att man bör nämna den ädlaste av drycker. Livselixiret för den som skriver. Att skriva utan kaffe är som att - nej, jag vill inte ens tänka tanken.

Kaffe är kaffe och det dricker man. Utan kaffe kommer jag aldrig att förstå vad den där ena karaktären vill. Egentligen borde det ingå i skatteåterbäringen att det skickas hem extra gott kaffe. Prisa gud här kommer kaffet!

Det finns en ädel dryck till som ska nämnas. Bubbel. Det gäller att varva mellan dessa. Kaffe och bubbel. Vardag och fest. Och allt man kan fira, det firar man. Det är min regel. Följer den slaviskt.

fredag 20 december 2013

Lucka 20: Hyfsat taktsinne



Musikläraren nickade för hyfsat taktsinne. Och svenskläraren sa fantastisk rytm. Matteläraren suckade och vände om. Men vi räknar lite ändå. Fokuserar på hur rytm funkar. På takt och ton tillsammans. Ord plockas ihop efter varann. Man måste variera ordens längd. Femordsmeningar blir i längden trist. Monotont rent av, eller hur? Man tänker att inget händer. Kanske har man somnat lite. Du har räknat, eller hur? Fem ord i varje mening.

Om man däremot i det här läget byter rytm och drar ut på ordradandet och använder fler än fem ord i sin mening. Eller färre. Dynamik. Man blir mer intresserad ifall man slipper somna i femordsmonotonin. Man förstår.

Oförutsägbarhet gör att man behöver läsa.

Däremot, visst ibland är det monotonin man vill få fram. Då kör man så, men sen ändrar man. Gäller att variera. Det gör man förstås automatiskt. Men för att förstå rytm kan det vara en idé att fundera på just den där blandningen musik, språk och matte.

torsdag 19 december 2013

Lucka 19: Skriver om igen



Bästa julklappen hittills. Hmm. Ursäkta. Enda julklappen hittills. Tog mig till förlaget och fick min manusbunt med kommentarer.

Redigering är vad som gäller. Men för att komma till det här stadiet har jag gjort ungefär följande: 
  1. skrivit ett manus
  2. lagt det åt sidan
  3. läst igenom
  4. ägnat tid åt karaktärer och dramatiska kurvor
  5. struktur
  6. rytm
  7. scener
  8. finputs.

Men se, nu gör vi om det igen. Och det är inte andra gången. Utan n:te omskrivningen.

Det är dagens ganska arbetsdryga skrivtips. Ett manus är inte klart med att det har skrivits. Det dyker inte upp nån som säger "åh vad fantastiskt och perfekt du gjort på första försöket". 

Och man håller på tills det sitter. Tills konflikterna och karaktärerna och vändpunkterna och strukturen och allt är där man vill ha det.

Det bästa som finns med ett manus är faktiskt att få kommentarer, att nån läst och brytt sig om att säga var nåt är lurvigt. Allt mellan innehåll och ord. Maraminne kommer att må bra av det här.

Ah! Kanske du vill veta vad jag ska göra? Well. Bland annat skruva om bland magi, sex, plantering, ordet "glor" och rätt mycket ögon, dialoger, sudda ut processen och pinsamma meningar.

onsdag 18 december 2013

Lucka 18: Plantera mera



Så här års ägnar de sig åt plantering utanför domkyrkan i Åbo. Och jag säger plantera mera. Det är nåt visst med julgransplanteringarna och andra planteringar med. Doften ju.

En välplacerad plantering är en sån där som man återvänder till, för att man i slutet av läsningen inser att jamen jamen jamen, det fanns ju där. En sån där plantering som gör att man förstår saker. Hur det liksom vinklat och vecklat och vrängt för att komma fram till det man skulle komma fram till.

Alltså lite så där som att vandra bland de doftande granarna, man anar att de ska utföra nåt annat uppdrag, men man vet inte hur de kommer att se ut när de dekorerats klart med alla brännpunkterna (se lucka 1 för brännpunkter).

tisdag 17 december 2013

Lucka 17: Röra på sig



Klart som fasen att kartor är viktiga. Man måste ju veta ifall karaktärerna landar i en återvändsgränd mitt i flykten. Eller ifall det är värt att klättra upp i kyrktornet från norr eller söder. Varifrån bussen går. Var butikerna finns.

Och ifall man fixar sin egen karta, alltså så där fantasykarta, då behöver man veta var träskmarkerna ligger, djupa skogen och stora stupet, var trollen bor och hur älvorna rör sig. Man ska gömma sig under vattenfallet och skydda sig i grottan, fast där finns en björn eller annat ilsket djur och då får man klättra i jätteträden.

Kartor är att hålla sig till platsen, att kunna röra sig i rummet. Allt behöver inte skrivas ut, men man behöver veta hur de förflyttar sig.


måndag 16 december 2013

Lucka 16: Rätt sladd på rätt plats



Råkade kasta en blick under skrivbordet bredvid mitt. Insåg att där hänger min struktur. En samling av sladdar och eluttag. Det ser kaotiskt ut, men sladdarna har en funktion. I en viss situation behövs de.

Ibland dyker det upp bakgrundsberättelse som slingrar berättelsen bakåt. Sen kastas man iväg med en elektrisk stöt för det händer grejer. Stundvis vaggar det säkert framåt. Då och då planteras små ledtrådar ut. Helst ska förstås strukturen inte synas, precis som sladdarna under skrivbordet. Men i ett visst läge är det nödvändigt att verkligen se dem, för den som skriver alltså. När det väl är klart ska sladdarna vara undanstoppade och så låtsas vi att alla elektriska maskiner fungerar utan el. Blir det strömavbrott vet vi ändå hur det hänger ihop.

Struktur är knepigt. Det väsentliga med struktur är att grejer händer som får konsekvenser. Att det handlar en hel del om tid, om att placera ut i rätt tid. Rätt sladd kopplad till rätt plats.

söndag 15 december 2013

Lucka 15: Många liv bland stenarna


Det är nåt med gravstenar. Historierna de berättar.

Gravstenen ovan finns i Helsingfors. När jag var sisådär åtta år och min mormor fortfarande mötte mig efter skolan då gick vi ibland förbi pestkyrkogården på vägen hem. Minns att hon sa det. Pestkyrkogården.

Några år senare när man skulle hålla föredrag i skolan, talade jag förstås om pest och kolera.

Kyrkogårdar, gravstenarna och alla berättelserna. En gravsten betyder också att man vet att det väsentliga för karaktärer är att de ska hotas av undergång och död, fysiskt eller psykiskt.

Det är makabert, men gravstenar, det ligger kärlek i de snirkliga bokstäverna. Eftersom det ändå är juletider så brukar en del masa sig till gravgården ändå. Det finns mycket att hämta på gravgården. Många liv bland stenarna.


lördag 14 december 2013

Lucka 14: Pratar på



Det tog mig ett tag att komma på vilken bild jag skulle använda för att illustrera dialog. Men här är den. Telefonen. Lite på äldre sidan, men kommunikation är ju inget nytt det heller.

Dialogen jau. Den ska föra handlingen framåt. Så om man redan berättat grejerna innan, alltså stoppat ner den gravade laxen i inköpskorgen behövs det inte en dialog efteråt för att bekräfta, jorå jorå, jag köper gravad lax.

Dialogen är kort i tonen och rak. Stryk onödiga ord. Det finns inget i den skönlitterära dialogen som påminner så värst mycket om vanligt prat.

Karaktärerna har sina egna agendor. En vill si och en annan vägrar säga så. De avbryter varann, talar förbi varann, missförstår varann, lyssnar inte på varann.

Nya grejer i dialogen alltså. Nya vinklar på gammalt stuff. Karaktärsbeskrivande och ja alltså, man blir matt när man tänker på vad allt dialogen gärna ska göra. Men det behöver ju inte hända på en gång, utan först vid sjunde redigeringen.

fredag 13 december 2013

Lucka 13: Kör på känsla



Möt det finska skriftspråkets fader. Mikael Agricola. För språk är vad som behövs för att skriva. Ett rikt och varierat språk. Ett med starka verb och få adjektiv. Alltså motsatsen till hur man vill använda finska språket. På finska vill jag helst rada substantiv efter varann. Det blir lite fattigt när man ska uttrycka sig, men eftersom den stereotypa finländaren inte är särskilt mycket för att tala alls, så funkar det. Jag menar kolla in vilken Aki Kaurismäki film som helst. Inte onödigt mycket dialog där inte.

Nej, jag skriver inte på finska om jag kan undvika det. Men att lära sig finska, alltså att kunna tala det och skriva det lite grann ger den som behärskar språket en enorm kick. För kan man lära sig finska så kan man lära sig vad som helst. Även om jag ofta har en känsla av att jag sluddrar på ändelserna för att jag inte vet vilket kasus det ska vara. Om det ska vara nominativ, ackusativ, genitiv, essiv, partitiv, inessiv, relativ, illativ, adessiv, ablativ, allativ, abessiv, komitativ eller instruktiv. (Fråga mig inte vad de är.)

Jag kör finska på känsla. På att jag inbillar mig att jag tror att jag vet hur det ska vara.

Det gör jag med svenska också. Med den skillnaden att där är jag rätt säker på att jag hör hur det borde vara.

Ett litet tips dock, om du överväger att delta i NaNoWriMo på finska så kommer du att skriva mycket mer än alla andra eftersom finskan lägger ungefär nitton ändelser på ordet i stället för att slänga in diverse ord för att ange plats, fråga, nekande, handling osv. T.ex. "epäjärjestelmällisyystäänsäkäänkö?" som betyder "inte då heller ens på grund av att hen saknade för hen typisk brist på sinne för oordning"*. Inget bra utgångsläge för NaNoWriMo. Men klarar man det, imponerande.




* Ytterst tacksam för att jag inför detta inlägg råkade få ett papper där jag bland annat kunde ta del av det finska ord jag anger som exempel här. Personligen hade jag aldrig klarat det. 

torsdag 12 december 2013

Lucka 12: Ta vara på dörrarna


Ta vara på dörrarna*. Ingångarna. Öppningarna.

Vad finns på andra sidan dörren?

Du står i lugn och ro utanför dörren. Låter stillheten skölja över dig. Blundar. Väntar. Slappnar av. Öppnar ögonen och ser på dörren. På materialet, gångjärnen, handtaget, färgen, formen. Så tar du de två-tre stegen fram till dörren. Låt handen känna på materialet innan du tar tag om handtaget.

För du vet inte vad som väntar dig på andra sidan.

Öppna dörren försiktigt om du misstänker att den scen som möter dig är farlig. Släng upp dörren om du tror att det behöver skakas liv i scenen på andra sidan.

Stig in i din scen. Vem möter du där? Vilka karaktärer? Hur doftar det? Var är du?

Du hör ett ljud. Ett som växer i styrka. Lyssna på ljudet. Skrämmer det dig? Eller har du saknat ljudet? Eller kanske båda.

Ta vara på dörrarna. När du rör dig omkring, titta på dörrar, för du vet inte vad som finns på andra sidan och jag tror att du behöver öppna en dörr.



* Lägg märke till dörrens julfärger. Just den här dörren hittar du på en utmärkt plats att skriva på, nämligen i Dönsby.

onsdag 11 december 2013

Lucka 11: Söka svar



Även om man skriver fantasy eller annan genre som på nåt vis verkar verklighetsfrämmande* så behöver man ägna sig åt research. Nordisk familjebok, på bild i konkret form, och här som länk, har jag grävt omkring i. För att få allt från blommor till figurer rätt.

Alltså google i all sin härlighet, och jag söker mängder genom google, men jag tycker också om att ha tillgång till konkret inläsning. Att djupdyka i nåt speciellt.

Och att titta på dokumentärer, film, vadsomhelst som ger insikt om hur jag ska närma mig ett specifikt problem. För det är så mycket roligare om det märks att det som finns i texten stämmer. Eller om man vill ändra på nåt, alltså förvränga sanningar och verklighet, då behöver man veta vad man vrider om.

Så, do your research.


*och nej, fantasy är inte verklighetsfrämmande. Utan snarast väldigt väldigt väldigt upptagen med att förhålla sig till verkligheten.

tisdag 10 december 2013

Lucka 10: Allt är inte guld som glimmar...



Kattguld. Eller ja det här med att allt är inte guld som glimmar. Eller snarast idén om att kill your darlings. Nä. Jag tror inte på den.

Eller jag tror absolut att du ska döda de små älsklingarna ifall det handlar om att faktiskt ha ihjäl en karaktär, då drämmer du till. Rycker tag i mattan och låter älsklingen falla.

Men att döda saker i texten som man gillar? Varför det? Gör det inte säger jag. Gör om i stället. Ta älsklingen, darlingen, placera nån annanstans, i nytt sammanhang. Gör om, gör bättre. Gör nytt. Darlingar som behöver tas av daga kanske bara är felplacerade.

Döda inte dina darlingar, fundera vidare på dem. Gör mer av dem.

måndag 9 december 2013

Lucka 9: Kart-fri-läggning




Jamen vad håller jag på med? 

Fast låt mig först säga att jag fått låna Satumainens finfina mindmaps över idé och en karaktär.

Jag gillar mindmaps. Jag använder dem när jag funderar över en scen, en karaktär, helheten. Alltså när jag behöver förstå vad det är jag vill då fixar jag mindmaps. Ibland lite i stil med de här bilderna ovan (fast mina är oerhört mycket slarvigare, innehåller fula bilder som jag ritat själv, kartor och ord, fraser, sånt). Andra gånger utgår jag från ett ord, förslagsvis "glas" och associerar vilt kring det. För ta ut svängarna är vad man ska göra.

Mindmaps kan förstås petas ihop på många sätt, men grejen är att komma åt sånt som man inte riktigt visste att man, ja, visste. Som att karaktären Mati i Martrådar spelar fotboll. Det ploppade fram i en mindmap. För det mest självklara här i världen är kanske inte att en mara lirar boll. Det funkar alltså, menar jag. Gör mindmaps folks. Över texter ni skriver och annat i livet som kan behöva lite kart-fri-läggning.

söndag 8 december 2013

Lucka 8: Situationsinramning



Alla scener behöver konflikt. Saknas konflikt är det lätt hänt att läsaren förlorar intresset för vad som händer, eller snarast inte händer. 

Man kan gärna betrakta scenen som tavlorna här, en inramad bild över en handling som kräver en viss reaktion. Samtidigt också, de hör ihop på nåt vis, vilket betyder att man i den enskilda scenen gärna kan strö in frågor som inte får svar utan som leder till en annan scen.

Börja med att fånga läsarens intresse. Låt någon göra något. Kläm in ett problem som höjer tempot. Och hindra karaktären från att nå sitt mål.

Alla dessa situationer. De hör ihop på nåt vis, som tavlorna på bilden. Till slut slingras de ihop i den guldfärgade cirkeln i hörnet. Men före det, konflikter, mängder av konflikter, för de driver berättelsen vidare. Små och stora konflikter inramade i en situation.

lördag 7 december 2013

Lucka 7: Pengar pengar pengar



Också författare behöver äta. Helst skulle man ha en mecenat som slänger pengar efter en. Eller kanske ännu hellre vara en bästsäljare. Men nu råkar det vara enorm brist på mecenater och bästsäljare är inte alla förunnat. Alltså söker man stipendier.

Det gäller först att ta reda på vilka stipendier man kan söka (i Finland kollar vi Fyrk). När de ska sökas. Och sen, viktigast av allt, läs instruktionerna, läs det som om du ska skriva på ett kontrakt. Den stipendienämnd existerar inte som gör mer jobb än du. Och det stipendienämnden vill veta, det ska du svara på, kort, kraftigt och koncist. Med kort menar jag inte få ord egentligen, utan att du inte ska skriva saker som inte hör hemma i t.ex. en arbetsplan eller tidsplan. Dessutom, det du söker för ska vara genomförbart.

Eftersom jag sitter i en sån nämnd vet jag att det jag reagerar på är när folk svamlar, hävdar att de ska göra mer än vad som är möjligt att göra, inte säger just nånting alls om vad och när de ska göra nånting.  Och att jag är villig att understöda projekt som är upplagda så att jag enkelt kan se vad som ska göras.

Lägg gärna med bilagor som visar hur otroligt duktig du är, alltså visa vad du redan har gjort. Och meritförteckningen, betona det som är viktigt för stipendiet, men visa också vem du är, vad annat du kan.

Jo. Kan säga att stipendierapporten ovan, på bilden, för den ska också göras, var ett nöje att skriva. Att få säga att man skrivit, redigerat och kommer ut med nästa bok - det jag sökte pengar för - ah, the feeling.


P.S. 1. Den här luckan skrevs som svar på Annas fråga om stipendier, tyckte det passade extra bra så här till jul att tala om pengar, tenderar ju att gå åt en del till klappar och choklad.

P.S. 2. Om du är mecenat och läser det här. Ja tack. Jag tar gärna emot ett livslångt underhåll.

fredag 6 december 2013

Lucka 6: Gestaltning har sina bilder





















Gestaltning har sina sidor. Som ni ser i serien ovan pågår det ett viskande samtal som är så intensivt att två av karaktärerna inte upptäckt monstret som dök upp. De andra två är mer uppmärksamma tomteflickor, fast inte alls lika snabba och nyfikna som monstret. I bildserien spelas monstret av Selma Sammetskatt, vanligen attackerar hon toapappersrullar.Men gestaltning alltså. Man kan få för mycket av det. Man uppmanas att ägna sig åt gestaltning i tid och otid. Jag säger som så, att skriva skönlitteratur är inte samma sak som film. Se gärna scenerna framför dig som en film, men det är inte film du skriver. Eller ifall du gör det så gör det då.Gestalta det som betyder nåt i berättelsen. Gör saker levande genom att ge dem gestaltande epitet. Göra saker, handling, agerande, action. Personifiera, levandegör, visualisera. Händelser, händelseförlopp. Något händer.Känslor får gärna gestaltas, hellre än att skriva ut att nån är arg. Fast ibland är det kanske just det man ska skriva, att nån är arg. Ifall knytnäven i bordet är onödig alltså.Däremellan varvar du med beskrivning. För ja, lär dig gestalta men gör det måttligt. För gestaltning är ofta mer text vilket betyder att det drar ner på tempot. Och ibland är det vad du vill åstadkomma, ibland är det inte vad du vill ha. Hur vet man när man ska och inte ska gestalta? Om det är viktigt för berättelsen, för situationen, för karaktärerna. Då gestaltar du friskt och frimodigt.  



torsdag 5 december 2013

Lucka 5: Samla och stjäla



Imorgon ska jag ta båten över till Stockholm. Vilket betyder resa. Vilket betyder att att jag osökt tänker på resa skrivande. En mycket enkel associationskedja.

Allra mest funderar jag på att när man placeras där på båten så har man tillgång till mängder av folk att iaktta. Det är ju i vanliga fall lite färre personer här hemma. Alltså jag ensam är inte så där värst spännande. Så båten båten, here I come.*

Dagens skrivtips är just det, om man ändå ska åka båt mellan Finland och Sverige (och det är dessutom dagbåt) så får man passa på. Jag ska samla:
  • minst två repliker
  • ett magiskt föremål
  • en specifik rörelse
  • och dessutom passa på att köpa ny mascara. 
Och för övrigt måste man inte resa för att samla. Kan göras var helst, bara gå ut ett varv, sök dig till folksamlingar.

Och magiskt föremål undrar du kanske, vad tusan menar hon med det? Det kan jag inte svara på, utan det beror på vilket föremål du betraktar som magiskt. Behöver inte ens vara fantasy-magiskt, utan kan också vara magiskt för att det betyder nåt mer än det ser ut att göra. Samla och stjäla på resa. Precis vad jag ska pyssla med.



*och skulle naturligtvis ha lagt in en bild på en båt, men nä, jag föredrar Friends Arena och människor som väller ut.

onsdag 4 december 2013

Lucka 4: Prata publik




Idag ska jag hålla föredrag, som jag berättade om tidigare, här. Och ja, rubriken för det är: Från Jane Austen till Mia Franck. Alltså ska man ta i så ska man ta i, tycker jag.

Hur som helst, det händer att man ska sitta i paneler, intervjuas, läsa högt och så då hålla till exempel föredrag. Jag är alltid nervös. Oftast precis innan. Sen går det om bara jag fått ur mig de första fraserna. Men nervös är jag. Det här föredraget gör mig också nervös. För att det både känns som saker jag verkligen kan och för att exakt det gör att jag genast frågar mig ifall jag faktiskt kan det. Gäller liksom att ifrågasätta sin kunskap om allt, också sig själv...

Samtidigt som det känns som om jag skulle åka i den där mojängen på bilden (som jag för övrigt aldrig skulle sätta mig i) så tror jag att nervositet är bra. Alltså jobbigt, men bra. Om jag inte var nervös skulle jag verkligen ha orsak att oroa mig. För de få gånger jag inte varit nervig innan, då är det verkligen som att ha slängts in i en monstruös maskin som gör att jag förlorar balanssinnet.

Nervositet inför att uppträda botas bäst genom att veta vad man ska göra, för att man ska kunna göra det ifall händerna skakar, benen darrar, rösten stockar sig. Knepet är att försöka slappna av i kroppen, kan vara klokt att skaka igenom den. Ja och så är det rätt viktigt att andas. Också bra att kolla in rummet man ska prata i, så att man vet till vilken vägg man pratar. Eller för att uttrycka det tydligt, vad man än ska säga så ska man rikta in sig på en punkt längst bak i rummet för att alla ska höra.

Trots nervositeten så gillar jag sånt här, tycker om att uppträda, bara jag vet vad jag ska göra. Och det gör jag.

tisdag 3 december 2013

Lucka 3: Tomtar på loftet



Du tror kanske att du ser två tomtar på bilden här. Men just de här tomtarna har diverse tomtar på loftet. Eller hemligheter. I alla fall, det där de döljer för allt och alla. Stora delar av året, nada problema, då ligger de och trycker i sin låda på vinden. Men så här i december när de klättrar ut ur lådan… Risken för upptäckt är mycket större när de placeras så att nån ser, eller hör eller bara anar att de där två har nåt mörkt med sig från det förflutna. Ge karaktärer nåt att dölja.

Karaktärer och hemligheter, tomtar på loftet alltså. Och ja, just det uttrycket för det går kanske att se på blicken, att de är galna, eller snarast att de beredda att gå långt för att undvika upptäckt. Det alltså, tomtar på loftet för att fortsätta dölja, för att hållas på tårna, undvika upptäckt - med alla medel.

måndag 2 december 2013

Lucka 2: Släng in en grisanka



Släng in en grisanka. Och med det menar jag inte att alla genast ska skapa nånslags fantastiskt kräk att klämma in i texten. Nej. I stället talar jag om överraskningar. Det är möjligt att en grisanka är att ta i. Men ta hellre i först och dra av grisankan tomteluvan och knorren sen. Överraska och håll läsaren vaken.

Jag hade en lärare i historia en gång som plötsligt höjde rösten, och med höjde menar jag högt, alla studsade till och vaknade och insåg att de skulle lyssna nu. Det är så överraskningsmomentet fungerar, grisankan. Man vaknar. Släng in en grisanka med tomteluva alltså.


Och ifall nån undrar så är grisankan (posankka på finska) gjord av Alvar Gullichsen och jag gillar hur den ståtar där den ståtar (i Åbo alltså), den förvånar mig varje gång med sin rosa färg och storlek.

söndag 1 december 2013

Lucka 1: Brännpunkter

Årets julkalender är en bildkalender eller en lista utspridd över 24 dagar, om skrivandet. 24 bilder över hur jag vill visa skrivprocessen. Först ut, brännpunkter.


Brännpunkter är det där som känns. Lägger du handen mot den heta lampan bränner du dig. Vid brännpunkterna vet man att nu kom man in på något som är lite mer. Rent av så att författaren tagit ett kliv ut ur bekvämlighetszonen. Där sprakar det. Exploderar och spränger gränser. Och det är dit man ska gå. Alltid ett steg längre än man egentligen vill. De kan dyka upp utan att man tänkt på det, man får syn på dem i texten när texten är skriven. Men man kan också medvetet tänka på sina egna brännpunkter, att gå dit man inte riktigt vill. Sök brännpunkterna, jobba med dem.