onsdag 4 december 2013

Lucka 4: Prata publik




Idag ska jag hålla föredrag, som jag berättade om tidigare, här. Och ja, rubriken för det är: Från Jane Austen till Mia Franck. Alltså ska man ta i så ska man ta i, tycker jag.

Hur som helst, det händer att man ska sitta i paneler, intervjuas, läsa högt och så då hålla till exempel föredrag. Jag är alltid nervös. Oftast precis innan. Sen går det om bara jag fått ur mig de första fraserna. Men nervös är jag. Det här föredraget gör mig också nervös. För att det både känns som saker jag verkligen kan och för att exakt det gör att jag genast frågar mig ifall jag faktiskt kan det. Gäller liksom att ifrågasätta sin kunskap om allt, också sig själv...

Samtidigt som det känns som om jag skulle åka i den där mojängen på bilden (som jag för övrigt aldrig skulle sätta mig i) så tror jag att nervositet är bra. Alltså jobbigt, men bra. Om jag inte var nervös skulle jag verkligen ha orsak att oroa mig. För de få gånger jag inte varit nervig innan, då är det verkligen som att ha slängts in i en monstruös maskin som gör att jag förlorar balanssinnet.

Nervositet inför att uppträda botas bäst genom att veta vad man ska göra, för att man ska kunna göra det ifall händerna skakar, benen darrar, rösten stockar sig. Knepet är att försöka slappna av i kroppen, kan vara klokt att skaka igenom den. Ja och så är det rätt viktigt att andas. Också bra att kolla in rummet man ska prata i, så att man vet till vilken vägg man pratar. Eller för att uttrycka det tydligt, vad man än ska säga så ska man rikta in sig på en punkt längst bak i rummet för att alla ska höra.

Trots nervositeten så gillar jag sånt här, tycker om att uppträda, bara jag vet vad jag ska göra. Och det gör jag.

8 kommentarer:

Eva-Lisa sa...

Just det där är den del jag har svårast med. Men det kanske är en vanesak?

Mia Skrifver sa...

Det är det säkert också, en vanesak. Men så van blir jag inte att jag skulle sluta vara nervös. Bara det att jag tror att man helt enkelt får låtsas en del grejer också, som att man befinner sig i en viss roll när man står där och ska säga saker. Kunde jag ju ha skrivit i inlägget också...

Fia Filur sa...

Är inte heller så förtjust i sådant, men tänker att det kan vara rätt skoj också, att utmana sig själv och göra det bra. Kan tänka mig att viss nervositet är bra. Positiv nervositet som ger en energikick istället för att förlama.

Mia Skrifver sa...

Ja man får nu liksom ta nervositeten på köpet, jag menar, jag gillar ju ändå det också, att prata så där. Adrenalinet är bra.

Kati sa...

Ja, jag har också svårt för det där,och innerst inne hoppas jag att jag aldrig behöver göra't. Men jag är säker på att du kommer att vara lysande. :) heja!!

Mia Skrifver sa...

Vet inte om jag är lysande, men jag tycker att det är roligt, och det var ju en grupp med skrivande personer, så det är extra roligt. För egentligen, alltså finns det häftigare saker att tala om än sånt som intresserar en och hur det hör ihop med mitt författarskap, tror inte att det finns nåt bättre. Så nu är jag trött men glad.

Frida sa...

Jag tycker det är ganska kul att prata inför folk, men jag är definitivt nervös innan. Hittade det här tipset, som jag tyckte verkar väl värt att testa ;) http://rebeckaahlund.wordpress.com/2013/11/28/mitt-liv-som-gardsfarihandlaren-ruben/

Mia Skrifver sa...

Ja det har jag sett. Och jo, det är en bra idé. Tycker jag. Tror i och för sig att jag gör det rätt mycket redan. Utan att låtsas att jag är man. För min nervositet är liksom inte särskilt knepig. Eller oftast inte. Men om den nångång blir det, då ska jag definitivt leka Ruben.