fredag 6 december 2013

Lucka 6: Gestaltning har sina bilder





















Gestaltning har sina sidor. Som ni ser i serien ovan pågår det ett viskande samtal som är så intensivt att två av karaktärerna inte upptäckt monstret som dök upp. De andra två är mer uppmärksamma tomteflickor, fast inte alls lika snabba och nyfikna som monstret. I bildserien spelas monstret av Selma Sammetskatt, vanligen attackerar hon toapappersrullar.Men gestaltning alltså. Man kan få för mycket av det. Man uppmanas att ägna sig åt gestaltning i tid och otid. Jag säger som så, att skriva skönlitteratur är inte samma sak som film. Se gärna scenerna framför dig som en film, men det är inte film du skriver. Eller ifall du gör det så gör det då.Gestalta det som betyder nåt i berättelsen. Gör saker levande genom att ge dem gestaltande epitet. Göra saker, handling, agerande, action. Personifiera, levandegör, visualisera. Händelser, händelseförlopp. Något händer.Känslor får gärna gestaltas, hellre än att skriva ut att nån är arg. Fast ibland är det kanske just det man ska skriva, att nån är arg. Ifall knytnäven i bordet är onödig alltså.Däremellan varvar du med beskrivning. För ja, lär dig gestalta men gör det måttligt. För gestaltning är ofta mer text vilket betyder att det drar ner på tempot. Och ibland är det vad du vill åstadkomma, ibland är det inte vad du vill ha. Hur vet man när man ska och inte ska gestalta? Om det är viktigt för berättelsen, för situationen, för karaktärerna. Då gestaltar du friskt och frimodigt.  



7 kommentarer:

Eva-Lisa sa...

Hahaha, vilket roligt inlägg! Och jag håller med, det är viktigt att finna en balans mellan gestaltning och berättande :-) Men ibland kan det vara svårt att avgöra den balansen.

Fia Filur sa...

Kul bildserie :) Håller med om balansen, för mycket gestaltning kan bli mastigt.

Mia Skrifver sa...

Eva-Lisa: Det kan rent av ofta vara knepigt att veta vad som är vad, alltså hur balansen ska balansera bäst. Men jag tror att om tänker på vad som är väsentligt för berättelsen så kommer man en bit.

Fia: Precis. Och då drar det ner på tempot.

Kati sa...

Haha, garvade när jag såg monstret dyka upp i bild. Gulligt monster. Och jag är helt med dig. De högintensiva, mest laddade scenerna visas, gestaltas för allt vad de är värda, medan de som inte är direkt bärande kan berättas. I af om de inte är för långa. Jag har börjat tycka att det där berättandet är bland det svåraste att skriva så det blir bra och inte platt, liksom.

Mia Skrifver sa...

Javisst är det är ett gulligt (och nyfiket) monster.
Det är ju det där med berättandet att det också på nåt vis ska vara tillräckligt avskalat för att bli bra, att inget onödigt. Om man lägger ut texten i gestaltningen så drar man åt svångremmen i berättandet. Ungefär så, eller är det nåt speciellt i berättandet du syftar på?

carolastromstedt sa...

Sådana där gosiga monster gillar jag :)).
Gestalning är sannerligen en svår balansgång. Ibland räcker det med att visa genom dialog också. Upptäckte det problemet i första manuset. Får fixas till :).

Mia Skrifver sa...

Visandet kan förstås göra på olika sätt. Dialog är en bra grej att ta till. Bra att upptäcka och fixa, lycka till med det!