onsdag 15 januari 2014

Uppgång och fall

Crazy det här med att man har alldeles för mycket tid att tänka medan man pysslar med mekaniskt inpetande av korrigeringar.

Skulle väl inte vara nåt problem ifall man tänkte nåt fiffigt. Men det gör man ju inte. Vissa stunder är jag extatisk, tänker, wow så bra, tänk vad du kan och det är klapp på axeln och skulle vara ryggdunk utifall att jag liksom reste mig upp ägnade mig åt sånt.

Andra stunder är det mörkaste träsket och jag har inte en blekblå aning om jag gör nåt bättre med de ändringar jag petar in.

Alltså, det gör mig så stirrig och trött på mig själv. Vad är det för mening att pendla mellan uppgång och fall så här? Skärp dig människa (alltså jag ska skärpa mig).

Hur som helst, det finns gott om tid att plocka sig själv i bitar, små, skruttiga bitar, medan man redigerar mekaniskt. Tur att jag ska bli klar med det här mycket snart. Annars skulle jag bli tvungen att bli tjatigast i bloggvärlden. Men lovar, om två dagar är jag klar. Eller senast på måndag. Låt oss hoppas på två.

11 kommentarer:

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Det är verkligen fascinerande, den där delen av skrivandet som du beskriver här. Att det så ofta är storhetsvansinne eller förtvivlan. Så sällan någonting mer realistiskt mitt emellan. Snarare en slags märklig kombination av storhetsvansinne och mindervärdeskomplex samtidigt, fast det inte borde vara möjligt, än ett mer neutralt mitt emellan. Varför är det så? Jag vet inte, men kanske är det det som gör det så härligt att skriva. Mycket extremer, lite av det fesljumna.

Härligt att du kommer framåt med redigeringen!

/Liv

Mia Skrifver sa...

Just exakt det. Att man på nåt vis svävar mellan liv och död medan man håller på. Menar inte ens mig själv, utan manuset liv och död. Det är väl som du säger, att det är vad som gör det härligt att skriva också, att man inte har något mellanläge utan antingen är man kung eller så ska det brännas. Rätt tungt känslomässigt ändå, de där nedgångarna.

carolastromstedt sa...

Det är lätt att få för sig att man är bipolär eller nåt liknande när man håller på med redigeringen. För enligt min erfarenhet är det då det är som värst med de där upp- och nedgångarna. Bara av att jag läste ett litet stycke i början av mitt pågående utkast fick jag kräkreflexer. Scenen i sig var helt okej men språååket. Men så är det ju. När den kritiska delen av hjärnan går in så ser den (och ska se) bristerna och tur är väl det för annars skulle det ju inte bli bättre men det vore trevligare om känslorna inte var lika extrema som höjdskillnaden på Himalaya.

Mia Skrifver sa...

Man blir hyperkänslig också. För till exempel språket. Å andra sidan, igår kanske just den grejen var fantastisk och idag, inte riktigt där. Det kan ibland vara frågan om exakt samma scen till och med...

Ebba Range sa...

Det låter som en helt normal tillvaro ;)

Mia Skrifver sa...

Mycket sant. Helt (jobbigt) normal.

Frida sa...

Ja det är en svajig tillvaro. Men å andra sidan så är det när man är i dalarna som man (jag) får sina idéer på förbättringar. När man är bäst i världen behövs ju liksom ingenting ändras.
Och när man har fått de där idéerna, då blir man så glad över hur sjukt bra allt kommer att bli, och så är man bäst i världen igen till nästa gång...

Heja på! Du kan, och du har redan bevisat det. Den första boken var ingen lyckträff, utan du som kunde. Och du blir bättre och bättre hela tiden.

Fia Filur sa...

Just precis så är det, extrema utsvävningar åt antingen ena eller andra hållet, helst i rask följd. Aldrig lagom eller okej utan SUPER eller SKIT.
Härligt att du kommer framåt!

Mia Skrifver sa...

Frida: Tack. Ingen lyckträff, det ska jag tänka på, hårt arbete var det. Och en mängd uppgångar och fall.

Fia: Nej lagom får de köra i nån annan bransch, här vet man knappt vad det betyder. Eller ifall det är nån karaktär som är lite lagom, då vet man ju. Eller det beror på dagen förstås...

Eva-Lisa sa...

En bekant känsla det där. Men det brukar ju ordna upp sig till slut, även om det verkligen är jobbigt när man känner så där.

Mia Skrifver sa...

Nå om inte förr, så när jag kommer så långt, alltså helst imorgon, att jag får trycka på send… DÅ ordnar det upp sig på alla sätt.