onsdag 26 februari 2014

Jagberättarens paradox

Jagberättarens dilemma tänker jag på. Att vad en jagberättare är. Och också är.

Å ena sidan jagberättaren som är som jag föreställer mig att det kunde vara att sitta vid lägerbrasan och höra berättelser. Jag vet för lite om att sitta vid lägerbrasor vet jag också, för jag vägrar sånt pga myggor. Kanske hellre tänka på hur det är att sitta ett gäng nån annanstans och berätta saker för varann, på café eller krogen (i början av kvällen alltså). Eller vittnet som ställer sig upp och berättar "sanningen" så som vittnet alltså tror på vad som är sant, vad som hänt.

Å andra sidan jagberättaren i sig en metafiktiv konstruktion som inte gör det hen låtsas göra. Sitter alltså inte alls vid sin dagbok, sin dator (eller vid sin skrivmaskin) och skriver det där som hänt eller rent av kan inte göra det för berättelsen är skriven i nutid, presens, händer exakt just i denna sekund och jaget kan inte skriva för jaget har fullt upp med att göra, rädda världen, rädda prins(essa), rädda sig själv.

Det är ett vridet perspektiv, jaget. Snävt, naivt och egofixerat. Samtidigt smidigt att använda för att dölja vad som ska döljas, att missförstå, att låta jaget vara också just så uselt som ett jag ibland är. Och andra gånger få skina, få briljera och kunna, ja, äntligen nån som gör sådant ingen annan vågar. Som att gå mot sin egen död men samtidigt berätta om det. Jagberättaren dör inte. Det finns i och för sig undantag, men oftast kan man lita på att jaget ska fixa biffen. Frågan är bara hur.

9 kommentarer:

Kati sa...

Det där du skriver i slutet har jag tänkt på med. Att i romaner med spänningsinslag kanske inte jagform är det bästa, för man fattar ju att jagberättaren live to tell, liksom. Så det förtar ju lite av spänningsmomentet. I övrigt bekymrar jag mig inte så mycket för det där, jag bara gillar det. Förresten är min nuvarande i första person presens, och jag har upptäckt att jag gillar det! :D

Mia Skrifver sa...

Njäe, vet inte om spänningsroman skulle utesluta jag-berättaren. Det beror på vilken sorts spänning det är frågan om. För man brukar ju tendera att hoppas att också tredjepersons spänningsberättare ska överleva. Oberoende så svävar de ju alla nära döden. Och det finns alltså jagberättare som dör i slutet.

Heléne (Bokglam) sa...

Har inte skrivit i jag-form över huvud taget. men är lite nyfiken på hur det är. Måste pröva nån gång!

Eva-Lisa sa...

Jag har blivit mer och mer förtjust i jagberättaren faktiskt. Vet inte riktigt varför, kanske har jag bara läst en del riktigt bra böcker på sistone med jagberättare :)

Mia Skrifver sa...

Heléne: Prova på bara. Man ska inte skrämmas av jagen utan fascineras.

Eva-Lisa: Vad kul, precis vad jag menar, man sveps med av dem. De lurar in en i nåt lite extra de där jagen.

carolastromstedt sa...

Har aldrig tänkt på det men det är ju självklart att jagberättaren inte kan dö. Om man inte skriver som Kajsa Ingemarsson förstås, från andra sidan. Men döden behöver ju nödvändigtvis inte alltid vara den ultimata faktorn för att göra en bok spännande, tycker jag, även om jag gärna själv skriver om att döden är mycket möjlig :).

Mia Skrifver sa...

Det är liksom det som är det paradoxala med jagberättaren, att den överlever. Men man kan förstås inte vara helt säker, för det finns ju liksom också författare som tar livet av sina jag. Det är inte så vanligt så man känner sig trygg ända tills nån rycker undan mattan.

Annelie Vinberg sa...

Tänk om jag-et dog och helt plötsligt blev det ett DU! Då hajar man till. Eller tvärtom. Jag-et kan ju fortfarande ta DÖD på andra. Det tycker jag är bra!:)

Mia Skrifver sa...

Du får skriva den tycker jag. Det kan bli labyrintiskt med jag och du och du och jag.