lördag 31 maj 2014

Mest traditionella dagen

Varför känns det som om sista maj som är en lördag är det mest traditionella av alla avslutningsdagar man kan tänka sig?

Kan eventuellt bero på att det är just vad det är. I Finland alltså. Här är det School's out for the summer för hela slanten i dag.

Vår skolavslutningstradition är: äta glass. Tragiskt att det inte är så värst glassigt väder. Men det hör förstås också till att ibland är vädret som vädret är i den här delen av världen, blött.

Hur som helst, skolavslutning. Och svenska elever ska inte oroa sig. Enda fördelen det finska skolåret har är att läsåret slutar före det svenska. Efter det går det utför. Finskt skolår börjar tidigare på hösten och är sisådär en vecka längre. Har kollat det nån gång.

fredag 30 maj 2014

Utgrävningar bland benflisor

Råkade titta lite grann på ett tv-program i går där en arkeolog talade om benrester från nån utgrävning. Hur det liksom skulle pusslas ihop och vad en tand kunde säga. Som att det var ett dödfött foster för att det som händer i en tand vid förlossning saknades. Och så fick man se arkeologen sitta där och vända och vrida på en skruttig liten benbit.

Lite så där känns det. Att man sitter med sina skruttiga benbitar och försöker utreda vilken berättelse de egentligen bär på. Man gräver fram sin pensel och putsar och hoppas på att bland den röra av ben och damm man precis vräkt ut på bordet ska man lyckas lokalisera delar som hör ihop.

Jag tror inte att jag vill att det blir ett helt skelett. Jag tycker att det kan få sakna väsentliga ben. Att alla pussel-ben-bitar inte ska falla på plats. För om allt ska stämma och passa, då skulle jag bli tvungen att skriva en fjärde bok där jag förklarar allt det som jag inte kan klämma in på sidorna i trean. Dit ska vi inte. Det blir inget glänsande, putsat, hopfogat skelett som kan beskådas i en glasmonter. Utan bara det där, att hitta den där tanden eller nyckelbenet som säger vissa saker och ger några berättelser.

Det var en ganska skön insikt. Jag kommer inte att lokalisera varenda benbit. Utan bara de jag bryr mig om att pussla ihop. För jag tycker om luckorna, att man inte ska veta precis allt, inte få allt serverat. Bara de svar, de benbitar som talar extra mycket och passar ihop. För mig alltså.

Over and out säger arkeologen som ska putsa vidare bland benflisor.

torsdag 29 maj 2014

Tänk så trevligt man kunde ha det

Om en månad kanske jag kan skratta åt att jag för tillfället läser ett kapitel där karaktärerna är samlade och sen läser nästa kapitel och deras stora problem är att de är ensamma. Tänk, tänker man som är jag, ifall du skrev mer kronologiskt. Tänk så trevligt det skulle vara.

Men jag gör ju inte det. För det har inte funkat med den här texten, de här karaktärerna vill inte inordna sig i nån kronlogi. De vill köra sina egna race. En annan får bara hänga med.

Dessutom blev det etter värre att åka till Leros. Med kronologin. För då skrev jag sånt som när jag skrivit det, visste A så rätt B så hopplöst att bara trycka in nånstans C omskrivning i mängd.

Nä, jag är inte den som gör det lätt för mig. Jag skriver ganska färdig text när jag skriver. Men sen skriver jag nåt annat och då är ingenting färdigt. Utan allt måste jobbas om. Och det hjälper inte ett piss att planera för då ramlar allt och blir tråkigare än kattsand. Och kattsand, det är tråkigt det.

Nästa bok ska jag skriva enklare. Eller så inte.

onsdag 28 maj 2014

Galant recension ju

Och så vaknar man upp till ytterligare en recension. I Nya Åland skriver Ylva Vikström t.ex. så här:
Det bästa med Mia Francks fantasy är att hon galant undviker det svartvita goda-mot-onda-stuket. Hennes karaktärer är mångfacetterade och befriande mänskliga trots sina magiska krafter. Det magiska finns under huden, där vi läsare också befinner oss.
Dessutom gillar hon att Mati-Maran är sårbarare i Maraminne än i Martrådar. Tacktacktacktack.

Fatta hur skönt det var att få läsa det här? När man sitter och sliter sitt hår kring trean och alla ologiskheter man har där. Att ja tänker jag i dag. Om jag har klarat det två gånger så ska det gå en tredje gång. Mitt belöningssystem får hjälp utifrån. Va? Finns det nåt bättre?

För jo. Precis det där ville jag ju att nån skulle säga. Alltså inte så att jag visste att jag ville det, men så att jag liksom när jag läser det inser att guu vad skönt att nån ser det. Och att "Det krävs berättarteknisk skicklighet att hålla spänningen uppe när inte ens huvudpersonen själv vet vad som pågår".

Jarå. Jag kan tänka mig att bli olidlig och citera sånt här länge. Fin onsdag det här hörni. Hälsar hon här så galant så.

tisdag 27 maj 2014

Belöningssystem

So far so good. Eller för att säga som det är, jag är nöjd med min prestation igår.

För så här är det. Eftersom jag ogillar just den här fasen av skrivandet, eller redigerandet, att konfronteras med idiotin i mitt manusutkast så måste jag komma ihåg att vara hygglig med mig själv.

Det betyder att det går långsamt. Jag läser så mycket jag står ut med. Sen lägger jag av och går hem och läser (för tillfället) (äntligen) Veronica Roth. Började i söndags med Divergent, igår med Insurgent. Måste skaffa Allegiant. Hinner inte vänta på svensk översättning. En hel del i dem är bra. Men eftersom jag alltså befinner mig i redigeringsfasen så är det exakt vad jag tänker på när jag läser dem, vad görs och vad görs inte. Vad gillar jag extra mycket, vad gillar jag inte.

Hur som helst. Jag belönar mig. Med annan läsning. När det egna manuset för närvarande inte är speciellt belönande.

Och idag dessutom skuggfest för Maraminne på Koulu i Åbo. Eller åtminstone träffa folk där. Hänga och ha sig. Förhoppningsvis sälja nån bok.

måndag 26 maj 2014

*kavlar upp ärmarna*

*kavlar upp ärmarna*
och så sätter jag igång. För nu är det dags.

Har jag sagt det förut, ja det har jag, men jag säger det igen, jag tycker inte om första hårda redigeringen. Ibland analyserar jag varför. Men just nu vågar jag inte. Jag känner bara starkt obehag för att möta texten första gången.

Tyvärr har jag insett att det dyker inte upp nån annan som städar upp i manuset. Alltså ska jag från och med den här veckan ha strukturerat upp mitt liv så att det inte finns nån ursäkt.

söndag 25 maj 2014

Börja om och om och så val

Har börjat läsa igenom det jag har för trean.

Har därför konstaterat att jag måste skriva om början. Jag måste skriva om början så mycket att jag knappt kan bärga mig och helst skulle skriva om det genast. Men jag måste vänta till i morgon då jag har skrivträff.

I dag får jag bara läsa vidare och våndas.

Samt gå och rösta i EU-valet. För jag är en sån som går och röstar i alla väder. Det har hamrats in sen späd ålder. Man röstar. Alltså gör jag det. När den äldsta var knappt en vecka gammal släpades hon ut i barnvagnen, invirad i fårskinn och allt möjligt för att barnets moder skulle kunna avlägga sin röst. Trots att det var minus 30 grader ute. För jag ska rösta. Har därmed, anser jag, också påbörjat ett ihärdigt hamrande i nästa generation.

Och sen ska jag alltså läsa vidare. Och i kväll får man kolla valvaka. Fast det är inte så värst spännande. Jag kanske läser samtidigt.

lördag 24 maj 2014

Podd och rec

Värmen har knockat mig. Så till den milda grad att jag glömt att säga följande:

Finska falangens Fantastisk podd kan sedan i torsdags avhöras. Detta under rubriken "Köckiga kraftord och arkaiska uttryck: Om språkets betydelse".

Dessutom, ifall man känner att man är rätt typ för att recensera Maraminne på Adlibris så har de en kampanj där de snabbaste får boken.

Själv ska jag flåsa vidare i hettan en stund.

fredag 23 maj 2014

Rapport från releasefest

Man vet att man har haft en bra releasefest när man inser att man inte plockat fram telefonen en enda gång, vilket betyder att jag har inte en enda bild på nån eller nåt.*

I stället kan jag berätta att först hängde vi i Arkadia International Bookshop. Och min kompis Charlotte som är en hejare på att ställa frågor intervjuade mig. Mycket trevligt det.

Sen minglades det och jag krävde att allt bubbleriet skulle drickas upp eftersom jag inte ville släpa några flaskor. Folk var vänliga och hörsammade det. Folk är bra på det viset också.

Jag skrev i böcker. Också väldans trevligt.

När vi måste ut ur bokhandeln gick vi och satte oss på en gräsfläck vid Musikhuset (gick via kiosk, köptes dryck). För vädret ju! Bäst.

Så blir man förstås rätt hungrig och då lämnades gräsfläcken för pizza på Manala.

Och jag tror att jag pratat med alla. Mer eller mindre i alla fall.

Min mamma brukade säga när man skulle gå ut och festa: "Ha roligt men inte för roligt..." Eftersom allt avlöpt väl, tror jag att jag klarat av rolighetsgränsen.


*kunde vara ett författardjungelordspråk, tror jag.

torsdag 22 maj 2014

Releasefest idag



Vandrar i pestparken. Har signerat utlottningsböcker på förlaget.

Och om några timmar blir det releasefest för Maraminne. Jej. 

onsdag 21 maj 2014

Vad ni gör - tack

Det finns dagar då man blir varm inombords. För att Fia skriver i en kommentar att hon har biblioteket att beställa hem boken, ungefär samtidigt får jag ett mejl av Charlotte som säger att hon också håller på med att låta biblioteket beställa hem boken.

Dessutom finns Minna som ska ta sig till bokhandeln och kräva inköp.

I går gav jag en bok åt Lotta som jag vet att ändå kommer att köpa några exemplar till att dela ut bland folk.

Jag vill bara säga hur otroligt mycket det betyder. Att någon bryr sig och vill läsa, vill att det finns böcker och jobbar lite på det.

För en hel del år sedan lovade jag mig själv att göra just det, köpa kompisars böcker, eller låna dem på bibliotek eller tala om dem när jag kan. Jag recenserar inte böcker, för det är liksom inte min grej, men jag plockar in dem på kurser jag håller eller nämner dem av olika orsaker, goda eller beräknande.

Det är nämligen vad man kan göra. Att leva som författare är det bästa beslut jag någonsin tagit, det är också det mest oekonomiska. Därför blir jag genomglad när jag hör vad ni gör för att berätta om mina böcker. Förlåt för att jag inte nämner er alla, men varje gång jag hör om någon som läst och gillat och som också lagt boken i händerna på någon annan - då blir jag så glad att jag knappt vet vad jag ska säga. Tack!

tisdag 20 maj 2014

Sommarjobbet



Sommarens jobb. En manusbunt utprintad, eller två om man är noga för den ena delen är från Leros, där det ju hände grejer. Två böcker att hålla koll på bakgrundshistorierna. Fyra anteckningsböcker som följt med sedan jag börjat på trilogin. Dessutom finns diverse lösa papper, men de fastnade inte på bild just nu.

Bara att sätta igång då och få ihop sista delen. Jobbelijobbapå.

måndag 19 maj 2014

Sagt om Maraminne



Det har kommit två recensioner av Maraminne medan jag befann mig i Grekland. Den ena i Västra Nyland och den andra i Hufvudstadsbladet.

De är rätt överens om två grejer. Det ena är att de väl menar att det går lite fort i actiondelen. Det andra är att de undrar hur jag ska avsluta serien. Och det hörni, är det viktigaste, att recensenterna och kommande läsare vill veta vart jag tänker ta dem sen.

Kanske borde jag vara ledsen över att actiondelen inte går hem. Men nej. Jag är det inte. Väsentligt för mig är att huvudpersonen funkar, för det är ju henne det handlar om. Varför skulle jag annars skriva så nära henne? Och recensenten Anna-Lina Brunell skriver:
"För mig förblir den största behållningen seriens hjältinna, Mati. Lika nära som man i förra romanen kom hennes sorg, ilska och hämndlystnad, kommer man här hennes förvirring. Minnesförlusten blir tillika en identitetsförlust..."
Ja. Det var ju det jag ville. Och man får ju se sig själv stort uppslagen också. Så nej, det är inte lika ivrigt som för Martrådar, men så länge suget efter nästa finns och om huvudpersonen funkar - ja, då säger jag tack och återgår till det manus som ska bli nummer tre.

Vad jag själv säger om Maraminne i en kort intervju kan läsas om i Åbo Underrättelser, här.

söndag 18 maj 2014

Från slö till skriva

Precis vad jag har behövt idag. Att inte göra något. Imorgon är det måndag och då får jag ta itu igen med allting.

Allra först imorgon ska jag skriva. Och det ser jag fram emot. Skriva lite till och sen ska jag börja undersöka vad jag har och vad jag saknar för att få ihop hela berättelsen. Det är ganska stort på alla möjliga sätt, men det känns fint. För när jag läste upp vad jag skrivit på Leros för resten av gruppen tyckte jag att jo, jag är på väg åt rätt håll. Det där jag bävat för och skjutit upp, det finns och är på väg nu.

lördag 17 maj 2014

HEMMA

Hemma. Det känns fint. That's all for today. 

fredag 16 maj 2014

På hotell Mati



Tittat ner på världen. Befinner mig nu nånstans i Aten. På hotel Mati. Vi ska ha vår sista skrivsession. Jag ska läsa vad jag skrivit. 

torsdag 15 maj 2014

Bryr min skalle med



Har varit i Villa Kolkis. Nu tar jag igen mig och funderar på stenar och hav. Hur jag ska klämma in dem på nåt effektivt sätt i texten. Mina tankar är alltså ganska angenäma idag. Igen. 

onsdag 14 maj 2014

Vinnarna

Hej vad kul! Har precis fått veta vilka som vunnit varsitt exemplar av Maraminne. Tänkte bara säga att Grattis Eivor Christina Lindgård, Malin Klingenberg, Linda Forssell, Carola Strömstedt och Johanna Boholm-Saarinen.

Det finaste av allt var att se motiveringarna, sitter och känner mig väldigt glad över dem. Och sen hoppas jag att ni ska gilla boken oberoende om det var som medicin, livräddare, skriker efter, läääängtan eller rysningar.

Tag kontakt med förlaget (hedda.siren(at)sets.fi) så ska ni får era böcker.

Härligt härligt!

tisdag 13 maj 2014

Vit ö




Dagens fras: vi for till den vita ön. 

måndag 12 maj 2014

Utsikter


Från mitt fönster kollar jag på den vildvuxna trädgården ovan.

Från balkongen har jag koll över borgen på bergets topp.

Rakt nedanför balkongen finns parasollet under vilket vi samlas för att skriva och prata skriva.

Och åt andra hållet från balkongen kollar jag vattnet. Det blå blå blå vattnet.


Just nu sitter jag och känner mig alldeles salig. Har precis hittat ingången. Hur jag tar mig an alltsammans. Del tre, folks, växer och frodas. Allra mest är det precis det här jag ville. Därför jag är här. Efter att jag i går tänkte att jag fixar det inte. Hittar bara fel. Men nu. NU! JA! Det här ska jag skriva. Den här vägen. Tråden. Vad man nu vill kalla det. Bara det jag skrivit nu gör allt värt allting.

Bara det ville jag säga.

söndag 11 maj 2014

Något nytt och något gammalt



Ägnar mig åt att både återuppleva och hitta nytt. Det nya är bättre. Även om, ja, borgen ju!



Och den här gången gick vi ner från borgen. Det var klokt. Och här Softy på väg neråt.


Nu ska jag ta de här intrycken och skriva.

lördag 10 maj 2014

fredag 9 maj 2014

Upp och ner

Och så hänger jag en halv natt i Kottby, Helsingfors innan det bär av vidare till Grekland och Leros.

Kan säga att Sundsvall var mycket kul, att träffa gamla bekantingar och lära känna några nya. Dessutom gick det lättare att snacka på engelska om böckerna än jag hade tänkt mig. Alltså hittade orden och fick nåt ur mig och efteråt frågade en av amerikanerna när boken översätts för hon vill läsa. Det kändes som ett gott betyg.

Idag är jag alltså trött efter att ha flugit. Allt detta upp och ner är ju lite si och så. Men imorgon blir det mer.

torsdag 8 maj 2014

Sundsvall i nånslags bilder

Mina livräddare efter sömnlös natt. 

Sundsvalls vattendrag. 

Detta symboliserar hur man ser ut när man använt fjärrkontroll till teven. 

Fontänens fiskar är djupt fascinerande. 

Imorgon vidare igen. 

onsdag 7 maj 2014

Maraminne utlottningar

Medan jag reser ut i världen så kan ni försöka få tag i ett exemplar av Maraminne.

Man kan välja dessutom. Dels kan man understöda Casa Libre, se Softys beskrivning av hur det är att jobba med unga i LA. Jag har donerat en bok till utlottning för jag tycker att det är viktigt.

Dessutom ordnar Schildts & Söderströms utlottning av boken. Fast först kan man lyssna på inläsningen. Jag har alltså läst in de första sisådär 20 sidorna av Maraminne. Länk till inläsningen längst ner i texten vid bokpresentationen.

Hoppla. Se så, sätt igång.

tisdag 6 maj 2014

Flyger och far

Packa kappsäck! För i morgon bär det av. Först till Sundsvall på seminarium där jag ska tala om martråderiet in English. Fascinating. Bland annat tala om genre ska jag. Och om att skriva i olika format. Och förstås förstås om maran.

Och efter Sundsvall, raskt som tusan till Helsingfors för att flyga vidare till Leros. Till Leros flyger man tidigt om morgonen, taxin plockar upp mig klockan 4.20 på lördagmorgon.

Det är inte den lättaste packningen man plockar ihop för att klara både Sundsvall och Leros.

Men jag erkänner, skojigast är det.

Och utlovar att vid tillgång till nät, vilket jag nog ska ha mer eller mindre, blir det reserapporter från både seminarium och skrivretreat och eventuellt annat som händer mellan varven.

För ja vad allt ska bli kul! Men först, alltså det där packandet. Som jag inte är så bra på...

måndag 5 maj 2014

Jag rullar



Sitter i bussen. För det är prisutdelning för Arvid Mörne-vinnarna. Och den här jurymedlemmen är taggad. 

Samtidigt noterar jag att bussen är en Volvo. Associerar av nån barndomsoutgrundlig tanke till alla de volvon min pappa kört genom åren. Mest tänker jag på den där vinröda och hur jag irriterade storebror genom att sjunga om allt jag såg. Det är i och för sig möjligt att sjungandet var än mer frenetiskt i mammas rellu eller saab.

Att med sång (i huvudet) mot prisutdelning.

söndag 4 maj 2014

Kritik en söndag

Och vad tänker jag på en söndag så här i det lilla lugna?

På kritik. På att Maraminne ska läsas och recenseras.

Och hur, undrar du kanske, tänker jag kring det?

Så lite som möjligt... tänker jag kring det.

Fast att alltså just den här söndagen tänker jag på det, att det ska hända. Och det, ja, det, gott folk, känns. Ungefär så här att jag inte riktigt vet vad jag tänker och att det blir en massa blurp och biips i skallen eller bara undran om hur det kommer sig att man liksom utsätter sig för sånt att det funderar jag på.

Å andra sidan tänker jag att jag också vill veta. För det är väl därför man gör det. Även om det går fel så tja, veta vill jag.

Vilket alltså inte gör att det blir mindre skrämmande.

Därför fortsätter jag att tänka på den kommande kritiken så lite som möjligt. Och återkommer till det när det händer. Sen senare.

lördag 3 maj 2014

Gränsen till vansinne

Skriva är att vara besatt. Skriva fler böcker i samma serie är vansinne. Gränsen i alla fall.

Jag är en behärskad person, sällan stressad över just nåt alls. Tänker jag ibland. För jag säger inte allt jag tänker. Om min trilogi. Eller hur mycket jag tänker på den. Vilket är hela tiden.

Satt och snackade med kolleger. En av dem sa, att jag kommer i alla fall inte att träffa en livslevande mara. Jag har tänkt på det. En hel del. Hur mycket det inte stämmer egentligen. För när man går in för att skriva något, vad som helst, också om en mara, då finns de faktiskt. Min mara påstår saker. Ifrågasätter allt jag gör. Eller bara skrattar åt mig. Jag umgås med henne 24 timmar i dygnet. Det händer att jag hör mig säga saker som inte är jag utan hon. Och jag har aldrig drömt så många mardrömmar som jag gjort sen jag började skriva om min mara.

Så jag säger det igen, det är ett gigantiskt och vansinnigt projekt att skriva en trilogi. Man blir besatt. Marigheten är allt. Kaffet jag dricker, folk jag möter, bageriet jag ser nedanför mitt fönster, hur vattnet rinner i ån jag ofta promenerar längs. All research om fotboll, maror och andra varelser, om husbygge, om språk, om sånt som aldrig kommer att användas i texten men som jag ändå läst, tittat på dokumentär eller på annat sätt iakttagit. Hur långt man kan se i en skog till exempel.

Galen blir man ja. Men också att det kan vara fascinerande att lära känna folk som man gör när man måste umgås med dem intensivt. Inte bara maran alltså, utan också de andra karaktärerna. Samtidigt är det bra att trilogiskrivande är intensivt, att man helst ska få ut de där delarna i en jämn ström för ibland längtar man också efter att få vara ifred. Ifall det är möjligt får vi återkomma till om sisådär ett år. Då jag förhoppningsvis gått in i något helt annan sorts vansinne.

fredag 2 maj 2014

En spretig namnteckning

När jag var liten och vi skulle flytta så fixade dagispersonalen ihop ett sånt där minneshäfte. Alltså de lät alla barnen rita eller skriva eller limma bilder eller vad de nu gjorde och så fick jag häftet. Det jag minns bäst är den där ena mamman som kommer fram till mig, och jag är alltså typ fem-sex år gammal och den här mamman vill berätta hur otroligt duktig hennes son hade varit. Och jag visste att hon tyckte att jag skulle beundra hur fint han hade skrivit sitt namn. Det kunde jag säkert har gjort om jag inte också hade tyckt att, vad med det då? Att vad var så speciellt med det, tänkte jag. Så jag gjorde det inte, vägrade beundra grabbens namnteckning för att hans mamma tyckte det. Dessutom stod han bredvid och vred på sig av pinsamhet.

Men jag har kvar minneshäftet. Ett sånt där konstigt minne av den där mamman är för evigt förknippat med häftet.

Och varför berättar jag det här?

Jo, för när jag skrev Maraminne, så var det bland annat det där jag satt och funderade på, hur man minns. Hur man inte minns. Hur man glömmer och vad som får en att minnas igen. För det finns ju så många såna där konstiga lösryckta minnesfragment som man släpar omkring på.

När jag skrev Martrådar tänkte jag på drömmar. Och minnesfragmenten jag dragit mig till minnes för känslan i Maraminne fungerar på samma sätt. Främmande och ibland skrämmande. För den där mamman som stod lutad över mig och pekade på sin sons spretiga namnteckning, tro mig, det är något väldigt freaky över hur envis hon är, hur hon försöker övertala mitt fem-sexåriga jag att, ja, beundra. *ryser*

torsdag 1 maj 2014

Dagens

Dagens väder är omotiverande. Överväger sistaminutenresor. Överväger att emigrera. Eller bara gå och lägga mig. 

Men har i stället gått på lång promenad. Nånslags vansinne det också.