fredag 2 maj 2014

En spretig namnteckning

När jag var liten och vi skulle flytta så fixade dagispersonalen ihop ett sånt där minneshäfte. Alltså de lät alla barnen rita eller skriva eller limma bilder eller vad de nu gjorde och så fick jag häftet. Det jag minns bäst är den där ena mamman som kommer fram till mig, och jag är alltså typ fem-sex år gammal och den här mamman vill berätta hur otroligt duktig hennes son hade varit. Och jag visste att hon tyckte att jag skulle beundra hur fint han hade skrivit sitt namn. Det kunde jag säkert har gjort om jag inte också hade tyckt att, vad med det då? Att vad var så speciellt med det, tänkte jag. Så jag gjorde det inte, vägrade beundra grabbens namnteckning för att hans mamma tyckte det. Dessutom stod han bredvid och vred på sig av pinsamhet.

Men jag har kvar minneshäftet. Ett sånt där konstigt minne av den där mamman är för evigt förknippat med häftet.

Och varför berättar jag det här?

Jo, för när jag skrev Maraminne, så var det bland annat det där jag satt och funderade på, hur man minns. Hur man inte minns. Hur man glömmer och vad som får en att minnas igen. För det finns ju så många såna där konstiga lösryckta minnesfragment som man släpar omkring på.

När jag skrev Martrådar tänkte jag på drömmar. Och minnesfragmenten jag dragit mig till minnes för känslan i Maraminne fungerar på samma sätt. Främmande och ibland skrämmande. För den där mamman som stod lutad över mig och pekade på sin sons spretiga namnteckning, tro mig, det är något väldigt freaky över hur envis hon är, hur hon försöker övertala mitt fem-sexåriga jag att, ja, beundra. *ryser*

14 kommentarer:

Eva-Lisa sa...

Minnen är lite märkliga faktiskt. Speciellt när det gäller sådana från barndomen. För ibland blir jag osäker på om det verkligen har hänt, eller om det är något min hjärna fabricerat ihop som en efterhandskonstruktion?
Men en del minnen är så där knivskarpa. Precis som det du beskriver.

Mia Skrifver sa...

Precis vad jag funderade på. Suddigheten och att annat sticker ut och dessutom är väldigt konstiga också. De där från barndom i synnerhet för det finns ju också bitar som man inte förstår.

Fia Filur sa...

Det är läskigt hur väl dofter sätter sig också. En doft kan framkalla ett minne som man inte tänkt på på evigheter. Det är läskigt och coolt.

Mia Skrifver sa...

Dofter hör till de starkaste minnestriggarna, absolut. Man kan komma ihåg helt otroliga grejer pga en doft.

Anna Söderström sa...

Härom året sniffade jag efter en typ på stan..parfymen gav mej så oerhört starka minnen så att jag inte hade något annat val än att försöka insupa doften o alla minnen med den.

Mia Skrifver sa...

Ja det är nog bäst att sniffa på bara när man känner att det ändå kommer att hända.

Kati sa...

Jag är väldigt känslig för dofter, och doften av asfalt under ett sommarregn kan framkalla minnen från dagis! Och ibland känner jag doften av häst här där jag bor och får flashbacks till min tid på ridskolan. De flesta av mina minnen har någon doft knuten till sig nästan. Himla intressant det där med minnen.

Mia Skrifver sa...

Asfalt har jag också en hel del minnen knutet till. Gillar den doften.

Heléne (Bokglam) sa...

Så intressant. Det är likadant för mig. Jag tänker väldigt mycket på det jag själv minns från när jag var barn när jag var skriver. Inte för att jag medvetet skriver om barndomsminnen, utan att jag tänker på vad som är rimligt för karaktärerna att minnas och då är förstås mina egna barndomsminnen min enda referens.
Att skriva är som en trip down memory lane..

Mia Skrifver sa...

Jag har alltså inte skrivit om barndomsminnen utan var mer ute efter känslan, suddigheten och klarheten hos minnen, obehaget inför vissa minnesfragment. Känslorna helt enkelt, inte minnena i sig, de sparar jag 30 år till för biografin...

Heléne (Bokglam) sa...

Haha, det ser jag fram emot - biografin med barndomsminnen :). Uttryckte mig lite slarvigt men menade ungefär samma sak, alltså att jag försöker minnas barndomsminnen för att få till känslan och rimligheten kring det när mina karaktärer sedan minns, kanske inte precis som du som gör detta till känslorna kring drömmar, gillar verkligen den idén förresten.

Mia Skrifver sa...

Nå, du får som sagt vänta ett tag på den.
Tror nog att du uttryckte dig tydligt. Ville bara vara på den säkra sidan, alltså säga att det inte blir några barndomsminnen - än...

Frida sa...

Hm, när ni pratar doften av asfalt så minns jag precis hur ett tuggummi smakar, med grus och allt, om man pillat upp det från asfalten eftersom man som treåring ansågs för liten för att få tuggummin och således fick skaffa sig egna på gården...

Den där mamman verkar kunna bli en egen karaktär, förresten.

Mia Skrifver sa...

Åh vilken fin grej att minnas från asfalt! Jag hoppas att lyckas klämma in minnet i en text nångång.

Jarå, det har jag i och för sig tänkt på att hon kunde, på nåt vis - alltså mamman.