måndag 30 juni 2014

Första provflygningen

Kändes det så här sist också? Undrade jag igår. Alltså det övermäktiga som tidvis väller över en. Först har man koll och flyt och sen blir man tvärsäker på att Neeeeej det fuuuuunkar inte!

Ändå inte så att jag förtvivlar, icke alls. Mer bara att jag antagit nåtslags vadslagning och tydligen har lovat kasta mig ut för ett stup med vingar på ryggen. Jag tror det är ett experiment. Ett tidigt, innan man fick vingarna att liksom fungera. Alltså tänk Leonardo da Vinci har byggt vingarna och det är första provflygningen. Jag har lovat vara försökskanin och adrenalinet pumpar som tusan och jag slänger mig ut från klippan. Visst fasen flyger jag. En stund.

Så står vi där Leonardo och jag, han är lite purken i två sekunder över att det inte funkade. Fast sen ser han ut som om han fått en briljant idé och återvänder till verkstaden för att bygga om vingarna. Och jag med. För jag har tydligen lovat att prova flyga också nästa flygtur.


söndag 29 juni 2014

En mening att börja med

Crazy. Ena dagen skriver man på som om det brinner och nästa sitter man och flänger in en mening här och en mening där.

Och det beror på att just den nerven var tömd nu. Jag borde alltså städa. Men det är tråååååkigt. Jag vill hellre bara hålla på med annat. Har därför tvingat mig till sittmuskler idag.

För att få igång nåt skriv alls sökte jag efter en mening att börja med. Den som lät mig skriva nåt alls var "Ett levande Björknäs". Det ni! Många nivåer på det. För man kan alltså börja med vilken konstig fras som helst, om man vill.

Andra meningar som fick mig att göra nåt var "Helst skulle jag tysta honom" och "Små vågor guppar över fjorden."

Det är absolut inte nåt särskilt med de där meningarna, inget jag liksom gått och vänt och vridit på de senaste fem åren, det var bara där jag började. Ta alltså valfri mening, vilket jag gjorde, börja där. Se vad som händer.

lördag 28 juni 2014

Det frodas

Skriver så det spottar och fräser. 

Och med spottar och fräser menar jag möjligen blöder och med blöder menar jag att det var en blodig scen jag skrev. Blodig och arg. Kanske är det ryggskottet som låter mig hitta just den nerven.

Hur som helst. Det frodas. Slutet på den här världen, marvärlden, håller på allvar på att kulminera.

En kombination av att ha läst ur bakgrundsmaterialet, tänkt för mycket på en filmscen i Reservoir dogs och lyssnat på texterna i musik spelad i radio. Jaja, en märklig blandning, men tydligen rätt. Rekommenderas alltså, kombinera konstig inspiration - det händer grejer man inte räknat med.

fredag 27 juni 2014

Blommor, bubbel och körsbär



En snabb vända till Helsingfors. Bland annat för att se Heikki Marilas utställning. Och jorå hittade bland annat blommor och självporträtt som på nåt vis tilltalade mig lite extra.

Nu ska jag dricka bubbel och äta körsbär. 

torsdag 26 juni 2014

Bäst att kalla in Watson

Ett sidospår tänkte jag. Eller nej, jag tänkte inte så värst, jag följde spåret bara. Det som ville skrivas.

Rätt knäppt var det faktiskt. Hade inte riktigt kläm på varför jag plötsligt snubblat in på just de sidokaraktärerna, vad de skulle komma fram med.

Parallellt då, läser jag Martrådar. Hittar glimtar, förslag och skriver vidare. Låter dem göra vad de nu gör.

Sidospår my ass. Tänkte jag just när jag skrivit klart dagens dos.

För så funkar det, jag hittade förklaringar jag inte annars kunde nå, för att just de där märkliga bifigurerna klev fram och ville få mer utrymme. Vilket alltså betyder att två personer just löst ett stort problem för mig. Däremot har de gett mig ett annat. En lösning med hinder för de här karaktärerna är starkt förankrade i staden, kan inte slarvas över några gränser. Shit Sherlock, bäst att kalla på Mr Watson för att ta sig vidare då. Alltså att prata med nån annan än sig själv.

Frågan lyder: Hur få det de vet, men inte kan använda, till de som behöver veta, men inte vet när de inte kan träffas?

onsdag 25 juni 2014

Hoppla!

Inte helt klar som ny, men bättre. Kan också bero på att jag efter flera dagars paus bestämt mig för att jaja, kan väl skärpa mig jag också. Och att jag kan kurera ryggen. Har därför vaknat "tidigt" (alltså så där halv nio) och börjat dagen med att aktivera kroppseländet.

Men A och O - jag har också skrivit. Mitt tvångsantal ord är avklarat. Alltså 500 ord har jag klarat av och det gick fort som tusan. Kunde skriva mer, men behöver aktivera mera.

Dessutom, saker och ting, måste få falla på plats. Jag måste organisera texten, ta reda på hur jag sprider ut, vad som saknas. Förutom slutet alltså. Det saknas väldigt mycket. Men vägen dit. Ja den börjar jag verkligen urskilja.

Jo. Det är sporrande som bara den att recensionerna frågar sig det, att hur ska det gå sen. Och jag tillåter mig själv allt. Det finns inga gränser nu. Inga alls.

tisdag 24 juni 2014

Pauskatt



Pausunderhållning med Selma som vaktar allt som kan tänkas komma ut ur garderoben. Det är vad jag roar mig med medan ryggen möjligen blir bättre. 

måndag 23 juni 2014

Bara arg

Säger bara att man vet precis när man slarvat med motionen. För då säger det pang i ryggen och skitsamma hur fin stol man har, där står man och ångrar all icke-motionstid.

Tror inte jag ska skriva mer nu. Är alltså inte på gladaste humöret nånsin. Utan bara arg. På ryggen. Och på mig själv.

söndag 22 juni 2014

Obehagligt subtilt



Recension av Maraminne i Ny Tid från den 13.6, fast jag fick alltså tag i den nu. Till min stora glädje har recensenten inte läst Martrådar. Glädje? Ja, just det. För jag tror ju, och det säger recensenten också, att man nog får mer kläm på grejer om man läser båda. Men det ska gärna gå att förstå något ändå. Därför, till min glädje, så tycks det gå att göra det. För jag vet att jag nämner namn som jag bara snubblar över i Maraminne, att det är mer ett sätt att repetera, mindre att etablera. Trots det alltså, kan man tydligen säga sånt här:
Franck gör ett bra jobb med sin huvudperson Mati, som tillåts vara nyanserad i sina styrkor och svagheter och som på ett för läsaren obehagligt subtilt sätt helt tas över av maran.
Plus att det talas om blinkningar till litteraturhistorien genom Persefone som faller för underjordens härskare Hades. Och en fransk tv-serie som heter Gengångare, att jag kanske sett den och tagit intryck. Det gläder mig att det finns där, alltså att läsare hittar sina egna referenser. Men nej, jag har för sisådär en vecka sen blivit rekommenderad att se den franska tv-serien, så alla intryck är oavsiktliga eller för mig okända. Men ska med ännu större glädje kolla nurå.

Dessutom funderar recensenten som alltså heter Johanna Karlsson, på varför övernaturliga väsen har tveksam jordisk musiksmak. Hah! Dvs. lyssnar på Linkin Park. Och ja, det kan man ju fråga sig. Svaret vet jag. Att Linkin Park, alltså för mig åtminstone, säger också nåt obehagligt subtilt...

Hur som helst, recensionen är positiv och vad är väl bättre än det?

lördag 21 juni 2014

Inomhusmidsommar



Egentligen är det rätt skönt att bara hänga inne och titta ut på midsommarvädret. Funderar i stället på om jag ska läsa ut Skalpelldansen eller bara slöa. 

fredag 20 juni 2014

Folk firar - typ mig

Hallåå! Det är min födelsedag i dag. Och jisses så folk firar. Det är flaggor och snapsvisor och stångar som ska resas än här och än där. Väldans vänligt av folk här i den här delen av världen att ta i så bara för att jag fyller år.

torsdag 19 juni 2014

Ingen dag på stranden men däremot Fantastiskt annat poddande

Det är Fantastisk podd-dag i dag. Västkusten snackar första utkastet.

Eftersom jag vaknat med en riktigt hopplös melodislinga i skallen så kommer jag att ägna dagen åt att lyssna på poddar och musik som förhoppningsvis ska köra ut följande lilla eländiga hemska vidriga jobbiga köriga fras ur min skalle: "Det blir en dag på stranden, sedan molnen dragit förbi." Den går på repeat. J-lar.

Ni förstår hur jag har det om det där är det första man har i huvudet när man vaknar upp. DET BLIR INGEN DAG PÅ STRANDEN!

onsdag 18 juni 2014

En stol är mer än en stol

Efter att länge länge länge irriterat mig på min skrivbordsstol har jag äntligen köpt en ny.

Och skillnaden, folks, skillnaden är att jag plötsligt kan sitta som folk. I min förra stol insåg jag alltid att jag rätt vad det var hade hasat ner i de mest ryggovänliga ställningar man kan tänka sig. Samt några man inte kan tänka sig alls.

Känner mig därmed som en ergonomisk dröm nu. Här sitter jag alltså och förstår vidden av att ha en stol man vill sitta i.

Fasen, känner mig helt lyrisk över detta byte. Och beslutet att köpa stol har tagit mycket längre tid än det tog att köpa dator. Att köpa dator gick från beslut till handling. Att köpa stol gick från att prova och fundera och prova och fundera och googla och fundera och googla mera till att efter två år äntligen göra nåt åt saken.

Hälsningar från happy stolägare.

tisdag 17 juni 2014

ANNAT checkmate

Började naturligtvis dagen med att göra ANNAT. Tills jag sa till åt mig på skarpen, tog mig i en krage jag inte har på mig och knuffade mig själv med milt, eller inte så milt, våld till datorn. Skriv för fasen. Sa jag.

Alltså har jag gjort det. Man kan ju inte gå omkring och säga att man skriver alla dagar om man inte gör det.

Det fina när man sen fixat sitt skrivande är att man efter det kan återgå till ANNAT.

Hur som helst, har skrivit. Check.

måndag 16 juni 2014

Sekreteraren rapporterar

Sitter och reder upp. Alltså det är helt vansinnigt att man är borta en vecka och så kommer man hem och ska genast kasta sig in i alla de här "sekreteraruppdragen". Det kan göra mig lite galen. Eller mycket. Speciellt när jag inser att jag är lite seg.

Man förstår liksom inte hur tungt nåt är förrän efteråt.

Ändå, alltså värt all min trötthet. Sitter och försöker samla tankarna så här efteråt, vet att jag fått ut mer av den här veckans workshop än jag fått på länge. Både för eget skrivande och som skrivhandledare. Bara det där att man kan jobba på andra sätt. Det visste jag också, på nåt vis. Men nu har vi provat. Måste dock alltså samla tankarna kring allting för att på riktigt kunna säga annat än fragment som snurrar på i huvudet om brunnar, tid och figurer som dykt upp, stämningar, meningar jag antecknat, också skrivit om. Ja, sånger också, som inte släpper taget. Mest hur glad man är över att få göra sånt här.

Och medan jag alltså smälter allting så leker jag min egen sekreterare. Få se om jag lyckas ta mig samman till nåt vettigare om ett tag.

söndag 15 juni 2014

lördag 14 juni 2014

En brunn och tiden

Sista hela dagen på Saaren kartano. Det betyder att den här studien i metod är på väg mot sitt slut.

Det är just nu lite svårt att sammanfatta. Alltså det ska ju göras i den rapport vi ska lämna in efter det här. Mer det att jag för tillfället sitter och tänker på vissa ord.

Som hur vi jobbat med: brunnen. Och parallellt: tiden.

Det låter kanske futtigt när jag skriver det så där, brunn och tid. Men i någon form av kombination så kan man ösa ur brunnen, slänga saker i brunnen, hitta hela landskap i brunnen. Brunnen är, kan man väl säga, rena skattkammaren - åtminstone som vi nu använt den som en dramaturgisk utgångspunkt.

Samtidigt (ah, det är ju en tid det med, samtidigheten) tiden alltså. Hur tid är rytm, variation och just här, på den här platsen, Saaren kartano, att tiden är utanför. Bara en sån sak att jag inte läst tidningar, inte tittat på tv, knappt haft nät (på vissa ställen här alltså, finns inte nätkontakt). Vad gör man då? Skriver gör man. Skriver med en metaforisk brunn och med en lång lista på olika sorters tid.

Bäst för mig, personligen, ändå, några magiska meningar, ord som öppnat upp del tre i min trilogi så pass att det är svårt att bärga sig, svårt att inte skriva, svårt att hålla sig borta - men, det är förstås också det, att låta bli. För det är viktigt det med, att skriva när man skriver och sen efter det verkligen INTE skriva.

Hur som helst, det finns inga gränser. Och det är bäst att få åka hem imorgon med en känsla av att veta att jag har de ingredienser som kommer att hålla mig igång.

Men ännu återstår en performans. Snart, om några timmar, ska slutet på den här workshopen uppföras.

fredag 13 juni 2014

Tysta dagen

Jag säger bara. Tusan så jag skriver. Det bara, ja, liksom, skrivs. Som om någon alltså skriver det åt mig ungefär. Och jag försöker hänga med.

Galet också för att det är ju precis det där nu, det där att jag undrar vad är det jag skriver egentligen? Att varifrån dök det här upp? Nej förresten, så tänker jag inte alls. Jag tänker, vad vad vad vad är där? För det är rätt. Ja, alldeles som det ska vara är det, men absolut inget jag hade väntat mig.

Kan inte annat än följa med och se vart det är på väg. För det är ju det här som är allra roligast. Upptäckandet.

Och samtidigt alltså pågår ännu workshop. I dag är det tysta dagen så alla går omkring och tiger. Det är rätt lustigt det också.

Nej. Nu måste jag vidare. Det finns mer som måste skrivas.

torsdag 12 juni 2014

Anti-talent



Vi har kört anti-talent. Monika sjöng Katri Helena. Alltså finsk schlager. 

Själv var jag guide. Det är jag verkligen usel på.

Och på att fota som synes. 

onsdag 11 juni 2014

Svarta kor



Svarta kor på avstånd. Och plötsligt tänker jag på barnboken om Jakob Dunderskägg. I den han berättar om kon med ögat. Inser att med det i huvudet ska jag inte gå närmare däremot hålla kvar känslan samt återvända till datorn och Skriva. 

tisdag 10 juni 2014

Tegel



Har fastnat för den här högen tegelstenar.  Ska använda dem nu. Fast hur vet jag inte. Det kommer att lösa sig. På nåt vis. 

Jag tror de hör ihop med en känsla jag letat efter. Det sköna är att se den liksom konkret i den här högen.

Skriva nu. 

måndag 9 juni 2014

På Saaren kartano



Mitt arbetsrum på Saaren kartano är ren lyx. 


Köket är mittemellan min sovsoffa och Monikas sovrum. Och jag har valt soffan själv. 

Det blir nog bra det här. Snart börjar själva workshopandet. 

söndag 8 juni 2014

Packar och packar och kokar

Denna dagen handlar om att packa. För nästa vecka är jag på skrivworkshop. Leder och skriver tillsammans med Monika Fagerholm.

Men att packa för det är heldagssysselsättning. Dessutom ska jag fixa lasagne. I mängd. Tur man har en kock i huset. Annars kunde just den aktiviteten sluta illa.

Febril aktivitet pågår alltså. Rapporter från och med i morgon om hur det är att hänga ihop en vecka och skriva.

lördag 7 juni 2014

Fantomen i Stockholm

Har en kolumn i dagens Åbo Underrättelser. Kan tyvärr inte länka till den för hittar den inte på nätet. Men det jag skriver om är sommarläsning och det gjorde jag för att, ja sommar och läsning hör ju ihop. För mig i alla fall.

Bara det att när jag började fundera på sommarläsning ville jag inte läsa det som jag vid en sökning hittade som förslag. Jag ville alltså inte ägna mig åt att just den här sommaren läsa om Sommarboken eller Jane Eyre eller nån tung biografi över nån som jag inte kan bry mig mindre om.

I stället började jag längta efter att läsa Fantomen. Alltså det jag läste i mängd när jag var yngre. Inhandlat på antikvariat. Och jag har liksom inte längtat efter just den sortens läsning på länge. Men det kändes som en skön motvikt till någon form av bildande läsning. Fantomen i sina tights och med sina ringar. Det blir knappast som det var förr, att läsa Fantomen. Tur då att det finns en mängd grafiska romaner att läsa också.

För det är ju det. Jag läser mitt manus. Jag läser mina böcker. Och jag behöver något som är annorlunda som motvikt. Alltså Fantomen och grafiska romaner. Det är åtminstone den sommarläsning jag faktiskt längtar efter. Måste bara ta mig till Stockholm först, bättre utbud på Fantomen där. Känns fint att ha en orsak.

fredag 6 juni 2014

Leta löften

Dagens skrivtanke är: Vilka löften finns i Martrådar och Maraminne?

Måste helt enkelt läsa böckerna (igen) för att plocka ut de löften som finns där. Och med löften menar jag planteringar och annat lössläppt. Egentligen tror jag mig veta vad som utlovats, ska bara ta reda på om jag slarvat ut nåt mer som borde plockas upp än det som jag liksom tror att finns där.

Av nån anledning tror jag det. Tror det så pass att jag är rätt ivrig över den här arkeologiska utgrävningen, för det är väl det mer än nåt annat, att återvända till de två tidigare böckerna. Leta efter benresterna. Foga ihop dem till ett monstruöst skelett.

Dessutom ska jag lyssna på Fantastisk podd som kommit med ett nytt avsnitt i går. Det handlar om något som ju ett tag varit högaktuellt för mig, dvs. recensioner.

Och i kväll ska jag gå på en disputationsfest.

Annat jag ska ägna mig åt är att försöka få de sista bitarna på plats inför nästa veckas skriv-workshop. Vilket betyder att hela nästa vecka kommer jag att blogga från Saaren kartano där jag agerar workshopledare och dessutom ska fortsätta leta löften och det bästaste bästa av allt: SKRIVA.

torsdag 5 juni 2014

Ny nivå...

Uppåt! Ja, det är vad jag är. För det här:
Det speciella med Martrådar är att Mia Franck här beskriver en förmåga som egentligen är svår att beskriva. Hur inre syner och känslor också ger spår i den yttre verkligheten och att den yttre verklighten inte är entydig. Att inre och yttre verkligheter växlar är vanligt i fantasy, men jag tycker att Mia Franck tagit det hela till en ny nivå.
Och vidare:
... Maran, ska rädda allt och alla. Men ingenting går som tänkt och Maran står inför en fiende som förvandlar henne till någonting som blir fel och skevt. Det gör att Maraminne blir mer än en berättelse om det godas kamp mot det onda. Det blir också en berättelse om begär, lust och hämnd. Livet i borgen blir en studie i vansinne och lögn.
Låt oss säga så här: Tack. Vad stort att få sin text granskad i en recension som också är analys. Litteraturvetar-jaget tackar och vet att när man skriver så, då har man tänkt och vänt på texten. Det finaste är att jag själv får syn på saker och ting. För så här är det, jag tror inte att man som författare lägger in allt det som läsare kan plocka fram. Inte medvetet i alla fall. Det är det man har läsare till, att liksom visa vad de ser. Vilka löften man strött ut i sin text.

Och om du vill läsa hela texten, så hittar du Anna Dönsbergs recension här och den har alltså ingått i Kulturtimmen (ett radioprogram som för övrigt nämns i Martrådar).

onsdag 4 juni 2014

Utlokaliserad



I början av Maraminne är det här skyltfönstret som Mati står och kollar på. 

Jag är alltså utlokaliserad i dag. Ska hålla handledning med adept. Och sen ska jag tala skrivkurs med Monika F. 

tisdag 3 juni 2014

Bort skräp trist

Aaaargh. Just nu: textfan.

Jag läser och våndas. Bort skriver jag i marginalen. Skräp skriver jag. Trist skriver jag. (I ärlighetens namn har jag skrivit bra också nånstans.)

Alltså fatta att det slunkit in tre karaktärer som jag inte förstår meningen med. Tre! En kan man väl acceptera, men tre?

Och alla lägen när en karaktär står och funderar och funderar. Ett enda ältande. Gnäll gnäll säger karaktärerna om situationerna.

Ryck upp er. Tycker jag.

Ryck upp dig själv. Svarar de.

Och det är väl det jag ska göra nu. Vet inte om jag hinner igenom hela bunten text i dag men det ska inte vara mycket kvar i morgon är min plan. Och nu har jag skrivit det här. Det är liksom ett löfte. För måste bli klar. Jag vill SKRIVA!

måndag 2 juni 2014

Mumintrollets fråga



Det var recension i Åbo Underrättelser också för några dagar sen.

Skönt tycker jag om den recensionen att den ställer rätt frågor. Eller att den ställer de frågor som jag hoppats att ska ställas. De frågor som jag ändå funderar på, ungefär. Och att jag funderar på dem beror ju på att jag vet att jag planterat dem och vägrat svara på dem eftersom de hör till ja, slutet.

För det är, tycker jag, tvåans dilemma att man inte är särskilt snäll mot någon. Utan det är den otillfredsställande boken. Allt trappas upp. I det här fallet, trådarna slängs om. Man kastar ut allt i ett eländigt kaos. Eftersom Jenny Wikström jämförde Martrådar med Buffy i sin förra recension så låt oss fortsätta med den mysiga jämförelsen. För i Maraminne är det som i BtVS efter att Buffy ha återupplivats då hon varit död. Förvirringen då, DEN. Buffy gör det hon ska men hon fattar inte vad hon gör där, att hon lever över huvud taget i en helt sjuk värld. Och jag gillar den sårbarheten. Verkligen gillar. Alltså tycker om när det plötsligt inte är så lätt att vara The Chosen One. Eller snarast the chosen one, med små bokstäver. För hon har ju redan gjort vad hon skulle. Varför är det då inte över?

Nej, jag tror inte att jag skrivit nåt Buffyaktigt. Icke. Eller att min småstad skulle vara ett Twin Peaks som är den andra tv-serie jämförelsen som det talats om. Men jag tror absolut att jag är influerad. Klart som fasen att mina favoriter smyger sig in. Att jag låter dem göra det också. Stämningar och det finns ganska bred variation i stämningarna i just de där serierna.

Hur som helst, det jag ville säga var, att tvåans dilemma är att man lämnar alla i tvivel och med frågor. Treans är att man svarar på några av dem. Och jag uppskattar att så här långt är recensionernas största fråga också mumintrollets Vad tror du att det hände sen?

Det bästa är, att jag VET.

söndag 1 juni 2014

Nödvändigheten

Vi hade ett avsnitt av Fantastisk podd i vilket vi talade om det här med att börja. Det handlade mest om hur vi börjar. Sånt.

Eftersom jag sitter och funderar på början, att börja om liksom, så tänker jag på hur man börjar.

Eller snarast kanske på hur många olika sätt det finns att börja på. Har dragit ut lite böcker ur hyllan, på måfå, bara för att se hur börjar den här då...

Dessutom tänkte jag sätta mig ner och skriva en lista. Minst 10 förslag ska det vara på hur berättelsen ska börja. Efter det får det ligga och mogna, medan jag överväger vilket av dem jag väljer.

Martrådar och Maraminne börjar med nåt som händer, nåt lite otrevligt. Och jag har en sån version nu också, men jag gillar den inte. Den är en nödlösning. Bort med nöden, säger jag. In med nödvändigheten.