söndag 3 augusti 2014

Allt blev fel

Och vilar jag på vilodagen? Icke. Tvärtom. Skrev i nanowrimo-takt för att inte hinna fundera på vad jag skrev.

Däremot när jag lyfte fingrarna från tangenterna undrade jag, blev det rätt?

Urk detta ständiga tvivel man ska dras med! Att man skriver så fingrarna glöder (i den här hettan är det lätt hänt att inte bara fingrarna glöder utan hela författaren verkar tämligen svettig) och ändå när man gjort det man föresatt sig att göra, alltså skriva, så tvivlar man. På berättelsen, på sitt förstånd, på pingviner och tumskruvar, att ifall det alls är nåt. Det kanske borde brännas? Det kanske borde vara nån som kan skriva som skriver.

Nej nej, trösta mig inte. Jag ska tvivla. Det är bättre då. Om jag tror att jag är fullständigt rubbad och okunnig. Då anstränger jag mig och låtsas inte att jag skriver som jag tror att jag borde. När jag tvivlar vet jag att det inte blir maner utan på allvar. För då har jag hamrat fram något som är rått och skört, men där i alla fall. Tvivlet håller mig på tårna, slänger ner mig från mina höga hästar.

Jag menar alltså egentligen att så fort jag börjar tycka att jaha det där blev ju fanta-fantastiskt, då borde jag verkligen tvivla. För min riktiga drivkraft är tvivlet, att misstänka att allt blev fel. Det kunde vara upplyftande, om det inte var för att tvivlet alltså varje gång är på riktigt.

Nu ska jag därför koka kaffe och göra något annat för att inte tvivla sönder allting.

3 kommentarer:

Eva-Lisa sa...

Jag blir också osäker när saker och ting flyter på alldeles för lätt och jag skriver i en rasande takt. Då tänker jag att jag antagligen har förbisett något som strax kommer att visa sig.
Vilken tur då att kaffe är svaret på nästan allt :)

Fia Filur sa...

Tvivel som förlamar och får mig att inte skriva är inte bra. Men rätt mängd tror jag gör underverk för manuset.

Mia Skrifver sa...

Eva-Lisa: Jag blir nog osäker oberoende om det flyter lätt eller är trögt. Det är bara så det är och det får mig att fortsätta också, som någon form av utmaning. Gärna med kaffe.

Fia: Tror inte att jag egentligen varit där, att det skulle förlama. Det kanske kommer. Alltså jag kan få perioder då jag tvivlar rätt mycket och tycker att det är uruselt, men sen måste jag ta reda på varför och då brukar det ge sig, genom att skriva fram det som borde vara.