onsdag 6 augusti 2014

De får reda upp sina trassel själv

Egentligen är det inte jag som ska lösa problemen. Utan de där karaktärerna får reda upp sina trassel själv.

Med det menar jag att om man känner sina karaktärer tillräckligt bra, då vet man ungefär vad och hur de kan reagera i en viss situation. Det är praktiskt som tusan. Jag slipper vrida mig i spiral för att hitta på en otroligt märklig lösning som jag senare förkastar. I stället kan karaktär X steppa upp och berätta att "bättre fly än illa fäkta" eller här gäller det att "mota Olle i grind" eller annat uttryck som beskriver vad som ska hända.

Jag har därmed lutat mig tillbaka, insett att det är "Olle"-varianten som gäller och låtit X styra stegen. Tråkigt att X skadades, men det är sånt som händer när man leker hjälte.

Hur som helst, det är liksom knäppt när man tänker på det. Enkelheten. Att först gnuggar man skallen blodig i väntan på en fenomenal lösning. Så varför kan jag inte genast utgå från att X bara kan göra på ett visst sätt? Att det dessutom kommer att tangera det övergripande temat, va? Att det X gör, kommer att vara den naturliga lösningen. Därför finns X i berättelsen ju. Ju.

De här stunderna när man känner att det kunde vara heureka-moment, men egentligen är det bara självklart och dessutom är jag förstås en idiot som inte tänkte på det redan igår. Hå hå. Men nu är det gjort i alla fall.

5 kommentarer:

Charlotte C sa...

Nu du Mia, nu äntligen har Martrådar kommit till Malmö Stadsbibliotek och JAG är den första på kölistan! :) Jag ser verkligen fram emot att läsa din bok!!!

Mia Skrifver sa...

Vad skoj! Hoppas att du gillar min bok och vill läsa fortsättningen sen...

Heléne (Bokglam) sa...

Ibland är eureka-stunderna de som känns mest självklara i efterhand, det är därför de är eureka, så känn dig inte som en idiot ;).

carolastromstedt sa...

Det är lätt att vilja dra i tömmarna när man inte riktigt hänger med i karaktärernas svängar. Oftast är de klokare än man vill tro, som om det har ett eget liv på nåt sätt.

Mia Skrifver sa...

Heléne: Fast idiotkänslan tror jag är väldigt utbredd hos mig. Jag känner mig oftast som en idiot. Oberoende av vad det är kopplat till. Så där *slår mig för pannan* med jämna mellanrum och suckar djupt över min dumhet.

Carola: Ibland tänker jag mig också att man liksom börjar tro att man vet nåt som karaktärerna inte vet och ska dit och styra, fast sen inser man att det inte funkar för just den karaktären kan liksom inte göra så. Och ja, de har väl egna liv, även om man förstås hittat på de där liven. Men när man upptäcker grejer om dem så fattar man att det liksom legat och pyrt där i deras liv.