torsdag 7 augusti 2014

Sidospår på rätt spår

Och där stannade tåget på rälsen och kommer inte vidare. Troligen löv på skenorna. Sånt händer ofta när det gäller tåg, oberoende av årstid.

Händer också i romanbygge. I synnerhet med sidospår att de spårar ur eller stannar av.

Najs när sidospåren underbygger. Inte najs när de undergräver vad man håller på med. För tja, romanbygge (trilogi eller inte) kräver sina sidospår, underberättelser. Och ibland är det fantastiskt och man låter allt bara spåra på. Tuffa framåt.

Ända tills det är fel och en annan berättelse i berättelsen och den ska inte vara med.

Då får man backa tågeländet. Sopa undan löven och växla tillbaka till rätt bana, återgå till det som skulle hända.

Vilket alltså är vad jag tror att är lösningen på ett och annat sidospår just nu. Att påminna sig om vart tåget egentligen är på väg. Hela tiden ha det i minnet, destinationen. Och inse att visa tågbanor är nedlagda, för gott.

2 kommentarer:

carolastromstedt sa...

Jag är svag för sidospår som jag kallar kaninspår. Berättelsen/karaktären tar helt plötsligt en annan vändning än jag väntat mig. Men du har helt rätt. Vissa spår är helt nedlagda och det svåra är att se vilka som är det innan man når återvändsgränden. Hoppas det inte innebär allt för mycket sopande för dig innan du är back on track.

Mia Skrifver sa...

Tror att alla är svaga för sidospår, och de är viktiga. Kaninspår är en mycket fin beskrivning tycker jag. För visst är det fascinerande hur kaninfotspår ser ut, man blir nyfiken på det.

Och jag tror det kommer att vara en hel del att reda ut, men det skrämmer mig egentligen inte, utan jag föredrar att ha mängder av sånt, att styrka det, än att inte ha det, för det är lättare att ta bort, att gå tillbaka, än att försöka klämma in efteråt. Har gjort båda så jag föredrar att stryka...