onsdag 13 augusti 2014

Skriva en roman eller sladdriga snören

Man sätter sig ner och tänker att man ska skriva en roman. Och det är inte det att man inte fattar att det kommer att ta tid och kraft, att det är mycket jobb med att få ihop en berättelse som ska vara en roman.

Hur som helst, man klarar av det där harvandet med att skriva mängder av saker som hör ihop eller kanske bryter av och med mycket god vilja kan man kalla det som finns på hårdskivan för en roman. För man vill det. Romanen vill man. Fast det egentligen bara är sjukt många bitar som man liksom klämt ihop och bundit ett tunt sladdrig snöre omkring. Det där snöret är inte precis gjort av björntråd.

Det finns början, mitt och slut, ungefär i alla fall. Det finns scener och de har också början, mitt och slut. Även om de där scenernas början ibland är mitt i och slutet hänger i luften och mitten egentligen är det enda som kanske ska vara kvar.

Alltså man skriver sin roman och bitarna finns där, de flesta. Och man vet att nästa steg är att få bitarna att inte skava så väldans, utan att flyta på med bryggor och trappor och nån enstaka linbana, kanske rent av lianer att svinga från ett träd till nästa.

Vad jag säger är att det här med att sätta sig ner och skriva en roman, alltså vansinne vissa stunder, att man tänker sig det just så där. Att man liksom bara skriver den. Att man lyckas förstå att det är jobb, men att man ändå inte förstår hur man ska hålla i alla sina sladdriga snören och försöka få ett snöre att bli en brygga, åtminstone en hängbro! Men hallå. Man har ju satt sig. Skriver sin roman. Ha ha. Ibland får man lust att skratta åt sig själv för att man ens nånsin tänkt så. Man skriver inte nån jädrans roman. Man skriver bara. Sen försöker man få ihop det. Och sen, sen kanske man kan börja tala om romaner.

3 kommentarer:

carolastromstedt sa...

Väldigt mycket så är det. Man skriver och så får man se om det bidde en tumvante eller en roman. Just nu revar jag upp alla tumvantar och om det blir en roman - det vete katten.

Frida sa...

Hm, det är nog ungefär så jag angriper nästa manus. Väldigt många lappar är det, olika stora och i olika material. Ska bli kul att se om de låter sig knytas ihop.

Mia Skrifver sa...

Carola: Och än så länge behöver man ju inte några tumvantar. Däremot romaner, det behöver man.

Frida: Tror det är lite så man gör och så inser man att liksom har mycket kvar att göra innan man verkligen verkligen skrivit den där romanen.