onsdag 20 augusti 2014

Tänk vad man kan!

Jag borde inte kalla det för att läsa. För det är ju inte bara det jag gör. Visst, jag läser manus. Bara det att jag inser, eller insåg just, för tja skrev in en scen. Att jag skriver tydligen också.

Grejen är väl att själva fasen, låt oss kalla det omskrivning, behöver göras i många olika omgångar. Just den här går ut på att göra mitt råmanus till ett manus. Något som kan läsas av betaläsare, testläsare. Vilket alltså betyder att jag ägnar mig åt att fixa berättelsen, att helheten med saknade bitar finns där. Att det saknas bitar beror på att de inte gick att skriva förut. Gick inte för jag visste inte vad där skulle stå förrän nu.

Mest alltså läser/skriver jag fram läsbarhet. Men som jag nu är som jag är så passar jag förstås på att slänga om lite meningar också. Rättare sagt, stryker nåt hon/han och svänger fram ett annat ord att börja meningen med.

Och det är bra. Omskrivning går långsamt. Man gör vissa bitar i taget. Just nu är jag egentligen inte speciellt kritisk, utan mest är det rätt fint att känna att jag fått ihop det här råmanuset, att jag faktiskt verkligen har det. För man börjar liksom med sin tanke om trilogi, eller man börjar skriva nåt bara och så inser man att det är en trilogi. Ettan check, tvåan check och så kommer man till trean och tänker, ska jag klara det här? Fast sen låter man bli att tänka så, för det är inte särskilt givande för självkänslan och skrivivern.

När man alltså befinner sig i fasen att det finns ett råmanus, inte riktigt läsbart för någon annan, men på väg ditåt, då får man vara skitglad över det och läsa sin egen berättelse med tillåtelse att då och då klappa sig beundrande på axeln. Rätt mycket i det här skrivandet handlar ändå om motsatsen, att sparka sig i skallen.

Tänk på det. Att det också ska få finnas de där stunderna när man låter sig själv gilla det arbete man gjort. För jobb är det. Jisses. Beundra din text idag, inse hur otroligt häftigt det är att du skrivit!

8 kommentarer:

Fia Filur sa...

Jag tror de där stunderna att få tycka om är jätteviktiga! Tyvärr är det mycket lättare att fokusera på det som inte funkar, men tänk på det som faktiskt funkar, det är ju det som ger lusten och drivkraften att fortsätta, alltså värt att suga åt sig av.

Mia Skrifver sa...

Exactamundo. Alltså går jag omkring och sprätter förnöjt.

Heléne (Bokglam) sa...

Just nu känns det som att jag hållit på med omskrivning i en halv oändlighet. Men, men, jag närmar mig sakta och någorlunda säkert.

Mia Skrifver sa...

Omskrivning känns nog lite som en halv oändlighet, för man kan hålla på i en hel, om man vill. Men det gäller att inte fundera på tiden så mycket utan hellre ställa in sig på att bara ta en bit i taget.

Kati sa...

Jag håller med Fia, den känslan är viktig. Det låter spännande med. Jag tror inte jag skulle få ihop en hel trilogi oavsett vad jag skrev om. :)

Mia Skrifver sa...

Trilogier kan ju förstås se ut på olika sätt. Det kan ju också vara en trilogi där bara en plats är viktig men sen hör inte berättelserna ihop på annat sätt. Alltså tror jag att man kan skriva trilogi på annat sätt än jag gör beroende på vad man nu anser att förenar.

carolastromstedt sa...

Fia har så himla rätt och jag suger åt mig av det. Det är inte de små felen (om man få kalla dem så) som får styra känslorna utan det är ju oftast så att i det stora hela så är storyn bra. Riktigt lysande tom. Och det är så härligt att höra om din process och hur det går framåt. Längtar så tills jag får läsa den sista "uppgörelsen" i din trilogi.

Mia Skrifver sa...

Nå den växer sakta fram, den där uppgörelsen. Och med sakta, menar jag extrem snigelfart för att läsa och skriva samtidigt är liksom ingen fartdåre.