torsdag 25 september 2014

Jobbigaste jobbet

Den här omskrivningen som jag tar mig igenom med snigelfart är fasen det jobbigaste jag gjort i skrivväg. Tänkte jag för en stund sen.

Fast sen undrade jag. Stämmer det? Skulle det ha varit så mycket lättare de andra gångerna? 

För det har varit snigelfart förr och frustration och eufori också i perioder, och jag har varje gång tyckt sämst om just den här sortens omskrivning, när jag vet så mycket att jag knappt kan röra mig för väggarna, textväggarna sitter tätt. Textvärlden styr mer än jag kan styra den.

Man gillar ju ofta olika bitar i skrivandet och för mig är favoritperioden när gränserna inte finns, när allt är möjligt och jag bara låter det gå som det vill.

Det sämsta jag vet är exakt den här delen, därför går det segt. Jag längtar efter november och NaNoWriMo, att skriva nytt. Jag vill hellre gå på fest. Eller prata om Maraminne. Jag vill hellre städa (och det är så inte jag det). Jag blir överlycklig när en av katterna kommer och vill umgås.

Men jag sitter ner, jag tar mig igenom scen för scen. Jag gör jobbiga jobbet. Och det är så här varje gång. Inte bara nu.

För att komma till nästa stadium gäller det att jag sitter ner, gör jobbet och om 88 sidor vrålar ut hur jädrans skönt det är att vara igenom.

8 kommentarer:

fivrelden sa...

Jeg er heldig fordi jeg er veldig tålmodig og liker å jobbe grundig med de små bestandsdelene. Men ja: omskriving er ofte krevende og vanskelig, men også givende.

Mia Skrifver sa...

Tålamod saknar jag inte heller, men jag tycker bara inte om just den här fasen för att det liksom inte finns kvar det där man ska upptäcka längre. När jag väl igenom det här behöver jag inte mera göra så stora ändringar av alla märkliga utsvävningar så då lugnar jag ner mig igen. Så det givande kommer nästa omgång, när jag ser att jag gjort jobbet.

fivrelden sa...

Det kan jeg godt skjønne. :)

Mia Skrifver sa...

Ja, jag får fortsätta med tålamodet så länge. Även om det kunde vara mer kul att städa.

minna lindeb sa...

Ja fy faen vad tråkigt. Borde man leka att man är banktjänsteman på Nordea och har hand om hela landets budget..? Textväggar är bra beskrivning. Trista stirr. Starr.

Mia Skrifver sa...

Det är kanske rent av det man är, banktjänsteman, instängd i skattkammaren.

carolastromstedt sa...

Ibland får man dra i sig själv så sulorna slirar mot underlaget. Lätt att glömma att det är så emellanåt men när man vet att man inte är ensam med det och att det hör till processen är det en lite tröst och man kämpar på i snigelfart. Men ibland är snigelfart bättre än ingen fart alls. Alla framsteg räknas om det så är en mening om dan. Hejarop och peppkramar till dig Mia!!

Mia Skrifver sa...

Jo det är bättre, men önskar så att det var klart. Tack för hejandet och pepp!