måndag 1 september 2014

Transuppvaknandet

Nedgrävd i världen råkar jag kasta en blick på klockan. Inser. Måste sluta nu för att hinna äta och sen, bussen till Helsingfors.

Finns det nåt knepigare än att befinna sig mitt i, som i trans och liksom rycka upp sig, chockbehandla sig till vakenhet och världen?

Nå det är gjort. Jag ska, jag ska...

Men urk vad jag är i gång. Det är väl lätt att fortsätta i morgon? Visst är det? Säg att det är.

7 kommentarer:

Maria Turtschaninoff sa...

Och är det inte lätt så gör du det ändå.

Fia Filur sa...

Usch för den känslan. Jag är likadan när jag är mitt inne i en spännande bok, men den är ju ofta lättare att återuppta än skrivandet :)

Mia Skrifver sa...

Maria: Jorå. På sätt eller annat. Gör man ju det ändå. För det är ju det man gör.

Fia: Nå, morgondagens problem, säger jag ännu sent samma kväll...

Eva-Lisa sa...

Ibland kan jag tycka att det är svårt att fortsätta senare, men det beror lite på var i manuset jag slutade skriva.

Mia Skrifver sa...

Jo. Det beror på var man är och vad man ska och allt möjligt. Men på nåt vis brukar det ju ordna sig. Sämre eller bättre.

Kati sa...

Hu, det där är det värsta! När man liksom kommit igång och förflyttat sig in i berättelsen när PLÖTSLIGT - man rycker till och inser att det är dags att gå till jobbet. Bli en vanlig knegare igen! Istället för en storyteller, liksom. Vilket magplask! :(

Mia Skrifver sa...

Jorå, många gånger så. Även om det där med att bli en vanlig knegare inte riktigt var vad jag blev utan en jurymedlem som skulle dela ut pris. Men magplask absolut.