söndag 30 november 2014

Jullexikon

Sista november. Första advent. Det betyder kalenderdags imorrn.

Och klart som korvspad som inte är det minsta klart, men jorå, jag kör en kalendervariant i år igen. Variant betyder att jag tänkte ägna mig åt ord. För ord är väl där man börjar eller hur? När man skriver. Jag åtminstone, ord är inspirerande, väcker associationer och är ett sätt att sätta igång helt enkelt. Alltså är det vad jag gör i år, en julkalender med ord. Man kan kanske kalla det för Mias jullexikon. Från och med imorrn då.

lördag 29 november 2014

Lilla jul

Vad gör man så här på lilla jul?

Snurrar utebelysning runt balkongräcket, köper Annas pepparkakor, torkar damm, kollar på en julfilm, smakar på första julölen och tittar på katterna som ligger på en kudde och typ kramas.

Och allra mest bara tycker det är rätt skönt att det snart är december och ska börja fundera på julklappar.

Så go lillajul, folks.

fredag 28 november 2014

Sju är magiskt och trevligt

Min sjua. Visst är det ett magiskt tal? Och bibliskt som Eva-Lisa påpekade i sin kommentar till mitt förra inlägg.

Jag har tänkt så mycket på just sju i samband med min trilogi att om nån visste hur många gånger jag gått igenom just det talet, va, helt crazy många fler än sju gånger.

För tanken från början var att sju personer, fint tal det. Magiskt också. Och dygderna är sju och dödssynderna är sju och de sju feta åren och de sju magra. Dessutom de sju dvärgarna, sju horrokruxer, sju veckodagar, sju underverk. Att sju tänkte jag.

Sen gick det i rask takt utför. För personer dör så lätt när man skriver om hur nära döden de är. Vissa dör genast. Andra tar lite mer tid på sig. Eller sen är de ovilliga att delta i min sjua. Vägrar bara, måste tvingas att hänga med och då gör de det inte helhjärtat. Och rätt vad det är dyker det upp nya typer. Bara, hej hallå, jag ska vara med här.

Man fogar sig. Räknar om. Sju. Räknar man. Åtta också. Om man är noga med matematiken. Men det har jag sällan varit. Så jag rundar av. Ca sju personer är de. Beror på vilka man räknar med.

Fyra är det om man räknar de som var med från början. Resten har varierat i närvaro och intresse att engagera sig i att rädda världen.

Hur som helst, naturligtvis är det sju grejer att åtgärda i mitt manus. Magiskt tal för mig. Och det kan hända att det blir åtta, om jag räknar med en viss grej som jag ännu inte räknat med. Som sagt, inte så noga med antal, men sju är trevligt.

torsdag 27 november 2014

Dagens ledord

Gör värre är dagens ledord.

Man kan alltid göra saker obehagligare, farligare, mörkare. Exactamundo vad jag pysslar med. Eller om man är petnoga så gör jag motsatsen. Jag gör tryggare. Rena rama fredagsmyset. Och bara för att hugga till ordentligt när fredagsmysighetens chips och choklad är kaputt och finito och uppätet för länge sen. Ser fram emot knivkastningen, svetten som ska bryta fram, de skallrande tänderna och händerna. (Hell yeah, att händerna ska skallra.)

På min lista finns sju små grejer att åtgärda. Sju, gott folk. Sju är ingenting i mitt redigeringsträsk. Det är en barnlek. Sju! Bah!

Tillbaks till ledorden: gör värre.

onsdag 26 november 2014

I mörkret...

I går på skrivkursen ägande vi oss åt ordspråk. Det är mycket som är fascinerande med ordspråk.
Blod är tjockare än vatten.
I mörkret är alla katter grå.
Anfall är bästa försvar.
Undantaget bekräftar regeln.
Gräv där du står.
Har man tagit fan i båten får man ro honom i land.
Små grytor har också öron.
Bränt barn skyr elden.
Och när man väl börjat tänka på hur många konstiga grejer det sägs så tar det aldrig slut, man börjar lyssna på sig själv och hör hur det slinker in det ena efter det andra. Alla dessa visdomsord.

Så kul att hålla på med dem, för deras slitenhet, att förnya, att tänka konkret kring betydelsen och att på olika sätt spränga sönder och förändra det välanvända, göra nytt, göra annorlunda.

Jag har funderat rätt mycket på det där med Blod är tjockare än vatten. Antagligen, ursprungligen för att ja, blod, fascinerande ju. Och att sen fundera på konsistensen. Det finns en hetta i att säga det, att man står där och övertygar sig själv om något, om familj, om blodets seghet. Det blir en berättelse om en släkt, om allt man måste göra för släkten, vad man än tycker och då påminna sig själv om blodets viktighet. Vem man ska hålla nära. Hur svårt det kan ha varit, kan vara. Ja, alltså, en släkthistoria i det uttrycket. Och hur många böcker det finns som på något vis just ska hantera det där blodets tjockhet.

Just nu har jag börjat fundera på det där med katterna. Hur grå de är i mörkret.

 
 
 
 

tisdag 25 november 2014

In i världen igen

Tillbaka igen. Ja ja ja! Det svåraste med att ta itu med manus som vilat är att börja. Tur som fasen att man har rutin.

Jobbar på min trea. Har precis försökt skärpa till tankeprocessen och rädslan i en scen. Får troligen göra det en vända till, men har i alla fall satt igång. Och att jag tror att jag får titta på just den scenen en gång till beror på att även om jag satt igång så tar det ju alltid någon dag innan man är varm i kläderna. Eller man ska väl snarast bli varm i fingrarna och glöda i tanken och allra mest hitta in i textvärlden, komma ihåg hur man vill att det ska kännas i en viss scen.

I alla fall. Jag för in nån bokstav här och nån bokstav där. Sen ska jag ägna mig åt att göra värre.

Dessutom är det tisdag och skrivkurs och jag har grymma abstinensbesvär av att inte ha haft skrivkurs förra veckan, alltså det hör till det roligaste, det här med att leda skrivkurs. För att man får leka kring skrivandet också. Ändå samtidigt allvar, att hitta nerven, trådarna. Kort sagt, ser som vanligt fram emot skrivandet i kväll.

måndag 24 november 2014

Ett helt team skulle man ha

Man skulle ha en assistent. 

Eller varför inte, när man nu ändå önskar sig grejer, ett helt team som tar hand om reseräkningar, förfrågningar och annat man ska hålla på med så här vid sidan om själva skrivandet. Tänk! Ett team som skulle meddela skatteprocenter och hålla kontakt med den ena och den andra. Allt det där administrativa som man ska ägna sig åt. Rapporter hit och rapporter dit.

Själv skulle man bara dyka upp. Nicka välmenande. Återvända till sin skrivhörna. Och troligen få skrivkramp. Kanske lika bra (försöker jag inbilla mig) att man ska sköta reseräkningarna själv, att man har kontakt med världen. Lika bra är det ju, visst är det?

Det är alltså vad jag gör idag. Rapporterar. Skriver reseräkningar etc administrativt jox. När det är gjort betyder det lön. Men det är roligare att göra, alltså prata om text och sånt, än att rapportera om färdmedel.

söndag 23 november 2014

Plantera, förtydliga och gör värre

Plantera, förtydliga och gör värre. Mina tre ledord för nästa vecka då jag tar itu med manus igen.

Tänker på hur det kändes när jag fick för mig att skriva om slutet. Eller redan innan dess, när jag printade ut och placerade ut allt på golvet för att kunna ordna i rätt ordning, ny ordning. Och sen när det var gjort fattade hur tydligt som helst att slutet inte fanns där. Skrev om det. Gör om, gör bättre tänkte jag. Och när det var gjort, allt det där som jag sorterat, så mycket av det som försvunnit på vägen. Inte allt. Men mängder. För det var fel.

Men känslan då, när det var liksom tusen år till slutlinjen. Tungt bara.

Och nu, lättheten i att jobba om bitar, för det är ingenting. Eller klart att det är nåt, men i jämförelse, ingenting. Jag ser målet. Om inte inom november så rätt fort i december. Beror på hur mycket annat jag måste hinna pyssla med och det är ju som alltid ett och annat. Men förmiddagarna ska snart vara mina igen. Skriva klart då.

Nästa vecka, kanske inte på måndag eller tisdag. Men på onsdag. Då kör jag igenom. Ännu ett varv. DET är bäst. Det är plantera, förtydliga och gör värre, men det är specifika grejer, inte alltihop.

lördag 22 november 2014

Maratonfilm

Finns det nåt bättre än att köra maraton på Jane Austen filmatiseringar med sin dotter? För det är precis vad jag ägnar mig åt. Tur att man samlat på sig en och annan. Just nu BBC versionen av Förnuft och känsla. Och jag är alldeles otroligt i behov av att göra just det, glo på tv och beröras av starka berättelser.

fredag 21 november 2014

Fantastiskt skrattande

Satt så mycket på buss igår att jag inte kunde göra rättvisa åt Fantastisk podd.

Det finns alltså ett nytt avsnitt ute. Med musiken i texten.

Och jag lyssnade på en av de bussar jag åkte igår. Jag skrattade högt och skrämde mina medpassagerare. Det bjuder jag på. För vad är väl trevligare än när folk börjar skruva på sig av obehag för att en galning börjar skratta utan orsak? Hon jag satt bredvid drog sig närmare fönstret...

torsdag 20 november 2014

Jaaaa!

Att Maria Turtschaninoff vunnit Finlandia Junior priset idag gör mig så otroligt glad. Hon är så värd det priset och några till. Så folks. Läs Maresi. Det är en riktigt häftig bok.

Grattis Maria!

Själv har jag avklarat alla skolbrsök. Det sista var fint på så många sätt. Också för att det var i Borgå och jag har gått i folkhögskola där till exempel. Men det är också extra kul med en mindre grupp som är där för att det var de som valt det. Å sånt känns riktigt rätt när man ska prata och svara på frågor. 

Nu ska jag sakta men säkert ta mig hem. Så om några timmar: fåtöljen. 

onsdag 19 november 2014

För det funkar

Alltså är så jädrans glad idag. Och det för testläsarens kommentarer på manus igår. För det funkar. Allt. Inget abnormt kvar. Lite plantera en grej. Understryka nåt annat.

Och på den räkmackan avklarat näst sista skolbesöket. Ett kvar imorrn. Sen hem. 

tisdag 18 november 2014

Mattheten och manus



Se där en mycket suddig bild av mitt Certificate of Honour från IBBY Finland.

I övrigt har jag precis pratat inför tre grupper i Grankulla. Och kan säga att tröttheten nu är ofantlig. Men vad ska man göra när katterna hos dem jag bor hos, när alltså katterna har lagt sig, båda två på min säng och de ser ut som om de talat för 12 grupper i Grankulla och alltså har mycket större rättighet att vila än jag.

Och ja, det här var också kul. Med fascinerande frågor från eleverna. Om allt. Vad som helst.

Men nu måste jag lägga mig ner mellan katter och vila för det som händer senare är idag, närmare bestämt ikväll är att jag ska få kommentarer på mitt manus, min trea. Det ni. Sen har jag saker att bita i igen.

måndag 17 november 2014

Kloka frågor

Min vana trogen började jag med att gå åt fel håll. Alltså hur kan man egentligen vara så befriad från allt lokalsinne att man alltid ska gå åt fel håll först? Sen frågade jag... och hittade rätt, för det var enkelt, typ, rakt fram åt andra hållet...

Så efter mina irrfärder mot rätt plats så kändes det som värsta lyxen att bli mottagen av två tjejer som läst mina böcker och som efter att jag pratat ställde bra och kloka frågor, så att jag kände så där att jag fick svara på sånt jag inte talat om tidigare. Dessutom blev resten av publiken också ivrig medan tjejerna frågade så det kom frågor av dem också. Kort sagt, jätteglad över första skolbesöket. Speciellt över alla kloka frågor. Allt från barndom till hockeylag har jag svarat på.

Jo, och fick en chokladask också. Som jag numera är en usel chokladätare (vräkte i mig såna ofantliga mängder under studietiden så blev tvungen att gå cold turkey på choko). Men kommer att tugga i mig två-tre bitar och sen blir resten av familjen superglad när de får resten. Trots min usla chokladkonsumtion så kan jag säga att ska det vara choklad, så absolut Fazers blå. Vilket det alltså är. Man tackar för det.

Snart iväg för att motta IBBY diplom. Eller först ska jag faktiskt gå och köpa strumpor. Vissa grejer man gör en måndag är inte så spännande, som att skaffa strumpor.

söndag 16 november 2014

Redo att dra iväg

Well folks. Nästa vecka är det högstadier som gäller för min del. Sex lektioner som är mellan 45-75 minuter långa. Gäller bara att hitta fram (med hjälp av taxi tror jag)...

Och imorrn ska jag förresten gå och få mig ett papper också, på att jag varit nominerad för IBBY Finland Honour List. En ceremoni rent av. Man hinner med mycket på sina turnéer. För sen blir det middag med en bunt tjejer efter det.

Är laddad, på hugget och ganska ivrig. Få se hur det känns sisådär halv sex imorgon bitti när jag ska göra mig klar för tåget. Hå hå. Jag gillar inte tidiga morgnar nåt värst.

lördag 15 november 2014

När man jobbar häcken av sig

Okej. Om nån undrar. När man jobbar häcken av sig med niotusen grejer. Mitt bästa tips för såna tider, se till att ibland ha en dag då du inte gör ett piss.

Det är liksom livsviktigt att just den dan vara väldigt onödig och göra helt oväsentliga grejer. Precis vad jag pysslar med. Eller inte pysslar med. Hur man nu ser på det jag inte pysslar med.

fredag 14 november 2014

Vardagliga trevliga små ljud

Och här sitter jag och funderar på ljud. 

Alldeles vardagliga trevliga små ljud. Radion som pratar på lite lågt i bakgrunden. Hur det låter när man går i tofflor över ett golv. Att man inte riktigt orkar lyfta fötterna i tofflor. Vinden som väser i fönsterkarmar.  En ambulans som tjuter förbi. En skåpdörr som öppnas och stängs. Vatten som rinner ur en kran och något, troligen ett glas som placeras på en diskbänk. Tofflor som går över golvet igen. Lite mer ljud från tofflorna nu för de är på väg hitåt.

Och personen som hör alltihop är ensam hemma.

Ja. Här sitter jag och piggar upp min novembermånad. För vad som händer sen. Det vet jag inte. 

torsdag 13 november 2014

Ge mig spöken!

Det är inte det att det skulle vara nåt fel på boken jag läser just nu. Michelle Paver Evig natt. Skriven i dagboksform och välskriven och så.

Men det går så låååååångsamt.

Huvudpersonen träffar typerna han ska till Arktis med. Det framkommer att det är skillnad på klass och klass. De åker båt. Kaptenen vill inte föra dem dit de vill och antyder att det finns värre saker än mörker.

Alltså jag fattar att det byggs upp.

Men jag blir så lätt uttråkad av bakgrund, onödiga scener och långsamma båtfärder med is att titta på. Det står spökroman på omslaget. Så ge mig spöken!

Eller för att uttrycka det tydligare, jag vill bli skrämd, så från sid 55, mer spöken och rysningar och oro över det okända.

Jag gillar när det händer. Och om man ska ha bakgrund så vill jag veta vad det ska vara bra för, jag vill veta det genast. Jag vill veta varför jag läser boken. Det ska inte behöva stå spökroman på omslaget för att jag ska fortsätta läsa.

onsdag 12 november 2014

Letat kalender

Ägnade en timme åt att leta efter min kalender.

Vände ut och in på handväskan. Flyttade på de omkringflytande pappren, böckerna etc på skrivbordet. Ingenting, inte där den borde finnas. Paniken klättrade högre upp eller längre ner, hur man nu vill förklara det. Klättrade och kladdade gjorde paniken i alla fall.

Låt oss säga så här, jag är beroende av min kalender. Inte så där lite att "åhå var är kalendern", utan mer så där "nejnejnejnejnej får inte hända att jag inte vet var kalendern är". Där står var jag ska vara och när. Vad jag ska komma ihåg att göra och hur lång tid jag har på mig. Deadlines, sånt smått.

Till slut öppnade jag en låda. Och se där hade jag placerat den lilla rackaren.

Kunde därmed konstatera att jag tydligen håller på att förlora förståndet. Jag menar om paniken klättrar upp eller ner för att man placerat kalendern i en låda, tja, då är det dags för den där utlovade julen.


Ibland blir man lite trött på sina problem, kan man också tycka.

tisdag 11 november 2014

Novemberförlamningen

Vad jag helst av allt skulle göra så här i november? Fly. Resa bort. Strunta i allting och bege mig söderut. Emigrera. Söka mig till solen.

Men icke. Här sitter man. Skriver sina kolumner. Skriver sina stipendieansökningar. Planerar sina kurser. Planerar sina författarbesök. Glor på Google maps. Glor ut genom fönstret på grannarnas spjälgardiner, spetsgardiner, bruna gardiner, bambugardiner, rullgardiner.

November är ett tillstånd. Förlamande på alla möjliga vis.

Kan nån berätta nåt liksom uppiggande? Eller nåt bara. Måste inte vara uppiggande.

måndag 10 november 2014

Läsa kartor

Nästa vecka är det dags för högstadiebesök igen.

Och vad funderar jag på då? Man kunde tro att jag tänker på vad jag ska prata om. Och det gör jag också. I och för sig. Fast det tror jag att jag vet rätt bra ändå, snacket liksom.

Mest funderar jag på hur jag ska ta mig till rätt plats. Utmaningen är inte att prata utan att hitta rätt.  Folk som jag, utan lokalsinne, borde inte släppas lösa på det här viset. Helst skulle jag förses med guide. För kartor, kompasser och uppmuntrande råd, hå hå, om jag kunde läsa kartor på ett intelligent sätt, men men men, min mesta kartinsikt kommer från fantasy. Och ni vet hur kartor ser ut i fantasy, oftast. Det är världen med stora områden, att här bor hemska drottningen, här bor folkslaget burbur, här är kalla vita bergen, där borta ska du inte vistas för det är vålnadernas skog. Sånt. Där hittar jag bra. I verkligheten däremot är kartläsning vålnadernas oändliga skog hela tiden.

Alltså måste jag lägga ner en mängd tid på att förstå hur jag ska gå för att komma rätt. 

Utöver kartläsning ska jag alltså planera prat, nån skrivövning och kontakta lärare.

söndag 9 november 2014

Finska lektion eller så inte

Farsdag och jag ägnar mig åt att uppgradera dator, städa och hjälpa till med finskaläxor.

Alltså jag talar finska, o ja. Men finsk grammatik? Det talar jag inte. Jag bara hör hur det borde vara och när jag inte hör då är det tyst...

Å andra sidan så får man ju orsak att fundera på språkliga uttrycksmöjligheter och som sagt, talar finska, men uttrycker mig välformulerat, det betvivlar jag.

När jag var liten gick jag i finskt dagis för det låg närmast. Därifrån kom jag hem och placerade ett i efter alla ord. Så ifall du inte kan finska så är det här lektion nummer ett (och troligen den enda), bara lägg ett i efter varje ord. Bara tänker på när man hör nån säga den fascinerande ramsan: yksi kaksi paksi (i vilket de första två betyder: ett, två och det tredje ordet mest är inklämt för att rimma.)

Näin meillä. 

lördag 8 november 2014

Jagperspektivens jagperspektiv

Läst ut John Cleaver-seriemördarserie. Eller vad man nu ska kalla den. Jag ger den fem knivar av fem knivar.

Det var jagperspektivens jagperspektiv att höra den som inte vill bli seriemördare resonera kring hur undvika just den utstakade vägen. Eller ifall jaget liksom inte har nåt val. Och att som läsare på nåt vis behöva vara med där i huvudet, mycket fascinerande. Vill man fundera på jagperspektiv, läs då Dan Wells I am not a serial killer, med fortsättningar.

Dessutom, eller kanske allra mest, eftersom jag håller på att söka efter personerna i den berättelse jag själv vill skriva, klart att man vill läsa om intensiva jagpersonligheter. För även om jag har en hel del, så kan jag säga att min berättare, min huvudperson svajar ännu. Troligen för att jag inte skrivit så mycket än. Men också för att jag inte kan bestämma mig för vissa egenskaper.

Och det är okej, eller mer än så, jag tycker om den här fasen. Allt kan göras. Motsatsen till vad jag sysslat med de senaste månaderna. Eller who am I kiddning, senaste åren. Men nu, allt kan hända. Vad som helst.

Då behöver man läsa om huvudpersoner som känns. Problemet uppstår när man lägger ifrån sig boken och ska läsa nästa, att hitta in i en annan. Beröras. Och precis där står jag väl, mellan mina egna skrivprojekt, mellan två olika böcker jag läst/ska läsa. Man är ivrig och samtidigt känner man saknad.

fredag 7 november 2014

Den lilla frågan ju

Det här med att man ska berätta om sig själv. Alltså sitter och funderar på frågan om vem jag är som författare i penningansökan. Den lilla frågan ju.

Och då slår allt ner i skallen på mig.

Så där att är det nu man ska berätta att en dag* gjorde jag något annat än skrev. Vad det än står i Stephen Kings fina bok om att skriva tio sidor och så vidare i all oändlighet. Eller om jag själv säger det så fint, skriva alla dagar, även om det bara blir en mening på tre ord. Men man är ju liksom människa också. Att det finns dagar då man inte skriver en rad, inte ens treordsmeningar, utan i stället går ut och går. Visst kan vi låtsas att de där promenaderna varje gång är perfekt för skrivandet sen. Fast det är de inte. Jag kanske bara går och inte hittar på nåt alls. Eller de där gångerna när man sätter sig och läser nån annans bok istället för att skriva på sina egna futtiga alster.

Fast det är inte det där de vill veta, va? Om min mänsklighet.

Utan mer då om min fantastiska, fanatiska organisationsförmåga. Att jag sätter upp mål. Håller deadlines. Effektiviteten.

Visst det är också sant. Jag är bra på det där med tid och mål och effektivitet. Men när jag sitter där med frågan om mig som författare, ja då tänker jag på de andra gångerna...





*en dag? Ha ha ha haha haha.

torsdag 6 november 2014

Allt man hinner göra

Och skrivpaus är ju fantastiskt när man har liksom sina andra niotusen saker som man plötsligt känner att där kan man ju fokusera sin insats lite mer än de senaste månaderna.

Därför ska jag skriva kolumnutkast, planera en kurs, börja peta omkring i nästa stipendiehärva och LÄSA.

Herregud, jag läser ju igen. Efter min besvärliga svacka som inföll mitt under värsta självkritiken, så har jag landat i läsandet igen. Lika uppslukande är det som att skriva. Läser dessutom både böcker (och när jag säger böcker så menar jag pluralis, beror på humör vilken jag tar tag i) och andras manus. Och det är så kul att göra liksom allt, lustfyllt alltså.

Dessutom drar jag och de andra i Finlandsgruppen vårt strå till NaNoWriMo-stacken i Fantastisk podd, där vi alltså talar om just hur det är att haka på den där adrenalinstinna skrivmaratongrejen. Inte för att vi alla tycker att det där är saliggörande, HM Taivassalo är ytterst skeptisk till exempel. Andra skriver i raseri (som jag då). Men allt det hör ni på Fantastisk podd. (Däremot beklagar jag ifall ni inte uppfattar varenda bokstav vi säger, det uppstod ett inbandningsproblem som inte gick att fixa helt efteråt. Beklagar det. Men om man bortser från det så säger vi ett och annat som man kan lyssna på.)

onsdag 5 november 2014

En by och några familjer

Inte för att jag tänker sätta igång med nytt precis liksom genast, men där är det i alla fall. Det där nya. Petar på mig.

I mitt huvud formas nya karaktärer. En by rent av. Och en stad också förresten. Fast den är otydligare. Kanske för att den i verkligheten inte är det. Så jag tänker på byn och på vilka jag ska befolka den med. Och då funderar jag på Jane Austen som talade om att man bara behöver en by och några familjer och there you go bara.

(Samtidigt medan jag skriver det där försöker en av mina katter smyga sig in i min famn. Han är en riktig famnsmygare. Nu tittar han på mig med sina Mästerkatten i stövlar ögon, stora som tefat, besviket, när datorn är i vägen.)

Fast innan jag på allvar börjar lyssna på allt det där som formas, så ska jag ha lite skrivpaus. Jag har kört tre romaner på högt tempo och den sista är ju inte liksom tryckt än, om vi säger så. Jag behöver andas en stund. Ändå, kul att ha det där nya som äntligen har tillstånd att leva.

tisdag 4 november 2014

Idag älskar jag till och med vädret

Jag har bara en enda sak att säga:
Jag är klar! DONE.
Eller jag har förstås massor att säga. Men det där var det viktigaste.

Alltså, många turer återstår. Of course my horse. Många kommentarer som ska fixas i olika vändor. Men det är jordnötter. Och folks, det har funnits stunder då jag undrat över om jag ska fixa det. Bara det att jag inte har lyssnat på det, selektiv hörsel bara. Och nu nu nu, done, done, done.

Resten av jobbet med det här, som sagt, jordnötter. Nu dags för segerdans. Idag älskar jag till och med vädret.

måndag 3 november 2014

Sen är det ju, ja sen är det ju...

Så lite kvar. Så lite att jag plötsligt inser att jag tar andra sorts pauser. Att jag skjuter upp det där sista. Väntar lite till med att bli klar. Låter de sista bitarna mogna nån timme extra. En dag.

Varför gör man det egentligen? Alltså skjuter upp det där allra sista lite till. Och det är så otroligt medvetet, att jag känner hur jag liksom blir låååångsam för att sen är det ju, ja, herrejösses, sen är det ju, det ju det, sen är det ju det, att det är sen, ja, ju, klart. Sen.

Så jag släpar fötterna efter mig till imorrn också.

söndag 2 november 2014

Grått och blött

Ute grått och blött. Riktigt sånt där väder att går man ut i det så kommer vätan att klibba fast som en hinna på skinnet. Helst ska man gå under träd och det kan droppa från en gren, i nacken. Alltid i nacken. Och man kryper djupare in i kläderna och vill in igen. För att inte gå ut förrän det finns nån viktigare orsak. Man vet knappt hur viktig den orsaken ska vara för att få en ut igen. Den ska vara så jätteviktig att oj.

Kort sagt, jag börjar längta efter jul när jag tittar ut.

Har därför sjunkit ner i en fåtölj för att läsa vidare i del tre om John Cleaver ( I don't want to kill you). Mycket trevligt med seriemord och demoner. Känns som vädret på nåt vis. Fast tvärtom.

lördag 1 november 2014

Och så händer något

Jaha. Idag börjar NaNoWriMo. Och jag önskar alla som deltar lycka till och kör hårt!

Själv låter jag bli. Allra mest för att när jag satt här och velade av och an så hände något, du vet, såna där privata grejer som händer och som får en att öppna ögonen för vad som är viktigt på riktigt. Vad man på nåt vis medan man håller på skuffar undan och inte låtsas om. Men så står det där och ruskar på sig och man inser en mängd saker om sig själv och sitt liv.

Allt det man fattar just då är inte särskilt vackert. En del gör jäkligt ont.

Och det har varit så många grejer på sista tiden. Det mesta kul och fint. Troligen därför man bara låter sig svepas med. Men alltså, så skuffar verkligheten in sitt tryne och då är det så.

För att skriva är viktigt för mig, det är mitt sätt att finnas och vara i världen. Men det finns också annat utanför skrivandet som är viktigt. Just nu är det annat som gör att jag kan inte ägna ännu en månad åt att vara uppslukad av mig och mina världar.

Därför inget NaNoWriMo för mig i år. Nästa år däremot. I år måste jag tänka på det jag har på gång i stället och däremellan ägna mig åt inte tänka så mycket på textvärldar hit och textvärldar dit.