lördag 8 november 2014

Jagperspektivens jagperspektiv

Läst ut John Cleaver-seriemördarserie. Eller vad man nu ska kalla den. Jag ger den fem knivar av fem knivar.

Det var jagperspektivens jagperspektiv att höra den som inte vill bli seriemördare resonera kring hur undvika just den utstakade vägen. Eller ifall jaget liksom inte har nåt val. Och att som läsare på nåt vis behöva vara med där i huvudet, mycket fascinerande. Vill man fundera på jagperspektiv, läs då Dan Wells I am not a serial killer, med fortsättningar.

Dessutom, eller kanske allra mest, eftersom jag håller på att söka efter personerna i den berättelse jag själv vill skriva, klart att man vill läsa om intensiva jagpersonligheter. För även om jag har en hel del, så kan jag säga att min berättare, min huvudperson svajar ännu. Troligen för att jag inte skrivit så mycket än. Men också för att jag inte kan bestämma mig för vissa egenskaper.

Och det är okej, eller mer än så, jag tycker om den här fasen. Allt kan göras. Motsatsen till vad jag sysslat med de senaste månaderna. Eller who am I kiddning, senaste åren. Men nu, allt kan hända. Vad som helst.

Då behöver man läsa om huvudpersoner som känns. Problemet uppstår när man lägger ifrån sig boken och ska läsa nästa, att hitta in i en annan. Beröras. Och precis där står jag väl, mellan mina egna skrivprojekt, mellan två olika böcker jag läst/ska läsa. Man är ivrig och samtidigt känner man saknad.

2 kommentarer:

carolastromstedt sa...

Jag undrar just själv hur det blir den dagen jag måste lämna mina gamla karaktärer och lära känna nya. Jag är så van de jag "vistas" med nu. Minns att min huvudkaraktär också svajade till en början men det är väl så - det får ta tid innan man känner varann innan och utan. Men precis som med all utkastskrivning så är det bara att köra på. Skit samma om detaljerna i början blir fel om det dyker upp nya saker. Det är ju det man får ta hand om i redigeringen. :-) Ni hittar nog varann ska du se ju mer skrivtiden ackumuleras.

Mia Skrifver sa...

Det kommer att kännas både tomt och rätt skönt också. För man vill gå vidare. Man vill lära känna nya typer, nya textvärldar. Som att resa helt enkelt. Nytt land bara att upptäcka grejer i och först verkar reglerna diffusa och man längtar lite tillbaka till den där platsen man bodde på innan, där man visste vilka folk var och vem man ska fråga etc.