måndag 3 november 2014

Sen är det ju, ja sen är det ju...

Så lite kvar. Så lite att jag plötsligt inser att jag tar andra sorts pauser. Att jag skjuter upp det där sista. Väntar lite till med att bli klar. Låter de sista bitarna mogna nån timme extra. En dag.

Varför gör man det egentligen? Alltså skjuter upp det där allra sista lite till. Och det är så otroligt medvetet, att jag känner hur jag liksom blir låååångsam för att sen är det ju, ja, herrejösses, sen är det ju, det ju det, sen är det ju det, att det är sen, ja, ju, klart. Sen.

Så jag släpar fötterna efter mig till imorrn också.

5 kommentarer:

Kugge sa...

Know the feeling. Kanske man inte är redo att släppa iväg det. Det finns ju ALLTID något man kan göra. Bara lite till... Människan är en märklig varelse!

Fia Filur sa...

Känner igen det där. Att inte vilja avsluta trots att det är det enda jag egentligen vill. Knepigt.

Mia Skrifver sa...

Kugge: Jodå, jag hittar på mängder av prokrastrinering. För att inte skriva sista punkten. Och ändå, det ska ju jobbas om grejer ännu, men det är liksom slutet på just det här, att sen vet jag allt.

Fia: Precis vill och vill inte, man sitter med ett stycke prästkragsblomma i handen och rycker i blombladen och just nu landade det på vill inte.

Eva-Lisa sa...

Jag känner också igen det där. Jobbig känsla som är svår att ta sig ur.

Mia Skrifver sa...

Men sen tar man sig i kragen och skärper sig som tusan. Jag i alla fall.