måndag 26 januari 2015

Kommer nära

Januari. Och jag tycker att det kunde vara vår. Tycker att solen kunde lysa och värma. Att livet var lite varmare.

Sen tänker jag på sånt som är stort och svårt och svart. Alltså inte för egen del. Nä. Jag mår hyfsat, minus då att det här med vinter är trååååkigt. Men överlag, jag mår fint. Däremot finns det ju andra, som karaktären, tror att hen inte mår lika hejsan. Hen har inget lätt liv. Tvärtom. Ett riktigt motigt liv ska det bli. Och då måste jag ju fundera på hur det känns. Att när allting ramlar över en och ingenting stämmer. Hur man inte riktigt orkar med då. Vad som skrämmer mest.

Vissa saker man ska planera i sitt skrivande är ganska tungt att ägna sig åt. Får mig att tänka på hur nära gränserna går. Hur lite det krävs för att man ska ramla av. Hur stark man också ska vara mitt i att sväva över gränserna. Hur svag man känner sig också när man gör det.

Jag tror att en orsak att det här kommer att vara ett knepigt projekt är att det på vissa sätt kommer himla nära. På många sätt. Tur att det också finns sånt som är långt borta.

10 kommentarer:

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Bra att du mår fint! Det verkar som att det behövs, för att skriva om karaktärer som inte mår bra, och verkligen gå in i hur det känns, det kan ju vara jättejobbigt.

Sofia Fritzson sa...

Jag längtar också till våren!
Låter som ett spännande projekt.

Pia Widlund sa...

Visst är det svårt ibland med karaktärerna. Vissa saker kn man hitta på men vissa saker måste man/bör man veta hur det känns. Ibland har man möjlighet att hämta någon från sitt eget liv, precis som en skådespelare som ska spela ledsen eller arg. Ibland får man försöka hitta på eller fråga andra. Och vad det gäller våren - den är såå efterlängtad!!

Eva-Lisa sa...

Ja, våren får gärna komma nu om du frågar mig.
Svårt det där när det kommer för nära inpå, men ofta finns det någon form av mellanväg :)

Kati sa...

Instämmer om att det skulle sitta fint med lite vår nu... Jag förstår vad du menar att det blir för jobbigt att vistas i karaktärens huvud, vet inte hur man hanterar det på bästa sätt.

Mia Skrifver sa...

Lugn. Det ordnar sig: Ja man får försöka hitta sin balansyta på nåt vis.

Sofia: Just nu slänger de ut blöta flingor utanför, mycket obehagligt. Värst att veta att jag ska ut i dem...

Pia: Vissa karaktärers personlighet önskar man att man inte hittade i sitt eget liv. Fast det gör man ju också.

Eva-Lisa: Ja få se om jag hittar en mellanväg eller kör rakt på. Vet inte än.

Kati: Försöker stänga av dem mellan varven, så att de inte ska påverka för många delar av ens liv. Läsning är bra botemedel.

minna L sa...

Mod min vän! Upp till kamp, kamrat och framåt, Sven Dufva.

Skriv så datorn exploderar och tangenterna brinner.
Kör som Blues Brothers genom alla vägspärrar.
Vi ses på bokmässan.

Frida sa...

Låter tungt. Konstigt det där, att man kan gå runt med andras känslor, och de andra finns inte ens. Man får se det som att det är utvecklande för en själv också, och inte bara för texten.

Mia Skrifver sa...

Minna: Jag blandar bark i brödet också. Medan jag fräser igenom vägspärrar. Ja tusan vad kul det ska bli, bokmässan ses vi på!

Mia Skrifver sa...

Frida: Det är väl det att de faktiskt finns på sitt sätt ändå. Alltså finns på nåt vis på riktigt för mig i alla fall. Vissa sidor av folk är bara inte lika lätta att ha att göra med.