måndag 12 januari 2015

Lokalfärgen färgar av sig

Som jag sitter och funderar himla mycket på plats nu, blev jag ivrig när Pia ställde frågan om lokalt eller inte på sin blogg. Och ska fundera vidare på det.

För hur gör man egentligen med eventuell lokalförankring? Eller hur gör jag snarast. Grejen med olika sorters fantastik är att miljö tenderar att vara väldigt viktigt. För ska man skriva om något som inte är alldeles rakt av verkligheten så behöver man verkligen ha koll på det realistiska.

Med det menar jag helt enkelt att om jag slänger in ett monster med tentakler (och uppfatta det gärna både konkret och symboliskt) så är det lättare att tro på monstret om det vistas på en ort som det går att känna igen sig i, som man förstår hur den fungerar. Monstret kommer att framhäva det som är riktigt, för att det kontrasteras mot vad det än är. Dessutom, monster finns ju också i verkligheten, människor som man beskriver som monster alltså. De behöver också en klangbotten i det som uppfattas som normalt, vad man än menar med normalt.

Jag är alltså vansinnigt förtjust i lokalfärg och att platsen ska kännas riktig även om den skulle finnas i en annan värld. Lovar inte att jag alltid lyckas i min förtjusning, men jag gör det jag kan. Och det utan att lägga in för mycket miljöbeskrivning, för det är en annan poäng i att använda sig av något man kan känna igen, att det inte behöver beskrivas i ändlösa detaljer.

Platsen behöver vara tydlig för mig för att den ska bli tydlig för någon annan. Det är väl liksom bara det jag menar. Därför ritar jag gärna kartor för att se hur något ser ut, veta var personer rör sig.

8 kommentarer:

Kati sa...

Det där är en intressant fråga. Jag har också funderingar på att lägga min i en fiktiv stad, men i detta fall finns det en verklig stad som ligger som grund för den påhittade. Sånt är också kul: Kommer någon att känna igen sig?

Mia Skrifver sa...

Ja, i min martrilogi har folk känt igen sig, även om jag ändrat om mycket så finns det tillräckligt med spår för den som kan den stad jag mest byggt på. Även om det alltså inte är den.

Pia Widlund sa...

Jag har precis skrivit en skräcknovell som utspelas i Katrineholm. Dom som känner igen staden, kommer att känna igen sig!

Sofia Fritzson sa...

Jag tycker det är kul att hitta på en fiktiv ort, men den ska ju ändå kännas lika verklig som på riktigt.

Eva Karlsson sa...

Håller med om att miljöbeskrivning behövs men att den inte ska beskrivas i ändlösa detaljer. Man märker det ibland, när en författare gjort mycket research och inte kan låta bli att använda allt.

Mia Skrifver sa...

Pia: Ja och det gör det ännu mer spooky!

Sofia: Precis. Man måste förstå hur det fungerar.

Eva: I de lägena är det bra om det dyker upp en redaktör som säger stryk, att man behöver inte visa allt man kan.

Bara hittepå sa...

Jag gillar det lokala, men ibland blir det så himla mycket gatunamn. “X gick nerför A-gatan och svängde in på B-gränd…” Den stilen. Kanske givande om man känner precis den staden som sin egen ficka, men trist för den som är utsocknes. Men när det är bra gestaltat, oh så bra det kan bli då…

Mia Skrifver sa...

Orsaken är väl precis det du säger att den som skrivit vet hur det ser ut, oberoende av om det är en riktig ort eller inte. Och ja, det händer att man blir lite trött på alldeles för många gatunamn hit och gatunamn dit för det är oerhört uteslutande, än mer om det är en riktig ort man inte känner till. Då känner man sig inte längre som den som boken riktar sig till.