onsdag 4 februari 2015

Egentligen ville jag

Egentligen ville jag skriva om att Stella Parland dog igår. Men jag är stum, berörd även om jag inte kände henne annat än genom texter hon skrivit. Inte bara det, de texterna har berört mig och då är det så märkligt att det språkliga sprängämne som fanns i hennes texter inte längre ska skrivas mer.

Och jag tänker på Dikter om öden och döden. Och på Katastrofer och strofer om slummer och stoj. Bara titlarna ju. Att den första var den diktsamling som jag och min äldre dotter enades om att var det häftigaste någonsin. Att vi båda då och då bläddrar i den, för att man blir glad av det.

Ja. Jag ville skriva om Stella, men jag kände henne inte. Jag är bara en som berörts av det hon skrivit och att det är viktiga texter för mig.

5 kommentarer:

Susanne Olars sa...

Det gör ont ända in i hjärteroten när somliga människor försvinner. Personer som etsat sig fast i en med sina texter inte minst. De lämnar et hålrum ingen annan kan fylla, för ingen skriver som dem.

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Åh. Jag har aldrig läst något av henne, men det ska jag definitivt göra.

Det är både märkligt och stort hur mycket man kan sakna någon man aldrig har träffat. Och visst har du rätt att sörja henne ändå. Du känner ju henne genom texterna. Det är bara ett annat sätt att lära känna en människa.

Eva-Lisa sa...

Jag har inte heller läst något av henne, men alltid jobbigt när författare man gillar läsa texter av dör.

Pia Widlund sa...

Titlarna är hur bra som helst. Jag blir sugen att läsa lite av henne.

Mia Skrifver sa...

Susanne: precis. Och Stellas språkliga experiment var ovanligt häftiga.

Lugn. Det ordnar sig: i så fall hoppas jag att det blir ett fint tillägg i din lyrikläsning.

Eva-Lisa: ja det är jobbigt.

Pia: Visst är dom! Suggestiva.