lördag 21 februari 2015

Ryggmärgsreflexen

Min första, ryggmärgsreflex, reaktion på kommentarer på det jag skrivit är alltid att nä nä nä nääää.

Och det är bortom min förmåga att förstå varför jag alltid börjar så där. Negativt. Att jag vägrar. Att jag har förklaringar. Värsta ormslingret ju.

För när jag väl sparkar ut negativa Nisse så studsar positiva Per fram (eller jag överdriver, inte positiva Per precis, men lite lagom glada Gunnar - och fråga inte varför de är killar hela bunten, vet inte). Jag har absolut en mängd undanflykter och bortförklaringar men jag har dem för att jag vet att just det där som sägs behöver göras. Det krävs bara att det går in också. Faller på plats.

Dessutom måste jag sätta mig ner och göra det jag vet att behöver göras. Som att skriva om början.

Det svåra var att börja. För första meningen, va. Det gäller att hitta den. Jag bläddrade bland mina anteckningar om Martrilogin. De där lösa trådarna som jag lämnat nånstans. Och heureka, där bland kråkfötterna hade jag krafsat ner en text som jag struntat i tidigare, men DEN!

Därmed alltså, redigerar tämligen glatt.

4 kommentarer:

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Det är så konstigt det där, hur lite ens reaktioner inför texten har att göra med den faktiska kvaliteten på det man har skrivit och hur mycket det är andra saker som spelar in. Förväntningar, humör, allmäntillstånd, först därefter någonstans det som faktiskt står. Det tycker jag är bland det allra svåraste med skrivandet; att lära mig att se vad som är vad.

Fint att du hittade in i redigerandet sedan!

/Liv

Mia Skrifver sa...

Typ omöjligt ibland att se och förstå nåt alls. Åtminstone först, men sen brukar jag liksom skärpa mig. Eller böja mig. Eller vad jag nu gör men går med på i alla fall.

carolastromstedt sa...

Där funkar nog jag tvärtom. Önskade att jag var lite mer skeptisk som du för kommentarer och förslag på ändringar. Jag går igång och vill ändra på allt. Har blivit lite bättre dock och ifrågasätter vad vinsten är om jag gör om :)

Mia Skrifver sa...

Ja, alltså jag vill också ändra. Men samtidigt vill jag hålla hårt i allt. Och vägra. Det är himla paradoxalt alltsammans. För det slutar med att jag ändrar. Medan jag muttrar. Tills jag slutar muttra för att jag inser att det är rätt och ska göras.