måndag 20 april 2015

Fuktig ylle

Det gör väl inget att det inte blir så många rader? Men jag måste ju komma ihåg först, vad allting är. Att komma in i det på nytt och låta sig uppslukas. Så jag läser och fogar in rader här och där.

Jag tycker om den här nya berättelsen. Himla mycket tycker jag om den. Den text man håller på med blir så intensiv. Det går långsamt att höra vart det här ska föras, rösten berättar för mig hur allting är. Vad som finns i miljön, hur de andra ser ut och vad de gör, hur det luktar och låter.

Hon talar om för mig vad som skrämmer henne. Och jag lovar, jag får ont i magen av alltihop. Det är obehagligt på ett sätt som kryper in i mig. Får mig att titta över axeln när en av katterna för oljud. Solen må skina utomhus, men jag ser en stjärnhimmel och det luktar av fuktig ylle. Många gråter, någon ler och ler. Det gör ont att le så mycket.

Well. Text, folks! Det är grejer det. Att skriva.

2 kommentarer:

Eva-Lisa sa...

Exakt samma känsla börjar jag få för det ena av mina "sidoprojekt". Nu har jag bara skrivit några få rader än, men tonen känns helt rätt ända från början och jag blir nyfiken på vad som ska hända. Då vet man att man är på rätt väg :)

Mia Skrifver sa...

Skönt att vara rätt från början. Det kan jag inte säga att jag varit, men letar och petar omkring och hoppas att det går åt nånslags håll i alla fall.