fredag 5 juni 2015

Till och med korna är bekanta

När någon frågar varifrån jag kommer så svarar jag Helsingfors. För det är där jag känner mig mest hemma. Inte för att jag bott där på väldigt många år, men det är ändå hemma. Och det är, så vitt jag kan förstå, det frågan handlar om.

Men samtidigt, det är inte bara Helsingfors. Det finns så många andra ställen jag bott på eller vistats på under kortare eller längre tider som också har vissa drag, som liksom klämt sig in i vad som på något vis är, om inte direkt hemma, så bekant.

Just nu läser jag den bok min pappa skrev innan han dog om sig och sitt liv och jag inser att allt det där bondelivet från när han var liten, jag har inte precis varit med om det - och jag var asigt rädd för min farmors kor (tycker fortfarande att kor är tämligen märkliga djur som jag helst håller på betryggande avstånd). Men samtidigt, i berättelserna finns också sådant jag känner igen, om det sedan berättats för mig eller hur det är, jag vet inte exakt, men det är också en del av det bekanta. Till och med korna alltså, till och med dessa ljuverförsedda djur som brölade vid mjölkning är vagt bekanta.

Samtidigt bekant alltså och så långt från de platser jag vuxit upp på, i stad, i höghus med löksoppslukt i min barndomstrappa. Men medan jag läser känner jag ladugårdslukten hos farmor.

6 kommentarer:

Eva-Lisa sa...

Det där med kor är fascinerande. Min mormor och morfar hade kor när jag var väldigt liten och jag har sett bilder på hur jag står och matar dem på andra sidan stängslet. Jag har några svaga minnen av det också och som du säger så är det mest lukterna jag minns. Jag var nog mest nyfiken på dem då, idag förhåller jag mig till dem som du, jag gillar att titta på dem, men har dem helst på avstånd :)

Skriviver sa...

Det är väldigt intressant det där med vad som känns bekant, vad som kan räknas in i var man kommer ifrån. Det är ju liksom sällan så enkelt som att det är en stad, eller exakt en plats, utan det är mer som ett lapptäcke, eller kanske ett pussel.

carolastromstedt sa...

Nästan så jag kunde ha skrivit det där själv. Min farmor och farfar hade också kor när jag var liten. Jag minns ett tillfälle jag var tvungen att passera kohagen för att ta mig hem till farmor från skogen. Kossorna var betryggande långt borta när jag kröp under taggtråden. Trodde jag. När jag var i mitten av hagen började de springa mot mig och sandalerna flög all världens väg när jag skrikande skenade mot andra sidan staketet med en gapskrattande storasyster efter mig. Kossorna var ju bara nyfikna sades det men när man känner hur marken skakar av en hel hjord som är på väg rakt mot en - då är det inte kul. Så ja, jag har gärna kossor på behörigt avstånd.
Spännande med en sådan biografi som du ärvt och kan berätta om dina rötter.

Sofia Fritzson sa...

Vilket fint minne, att kunna läsa en bok om din pappas liv!

Pia Widlund sa...

Visst är det mycket vi kommer ihåg när vi ser bilder eller läser saker. Till och med lukter påminner mig om barndomen. Bulldoft och modellera är dofter som jag minns med glädje!

Mia Skrifver sa...

Eva-Lisa: Nyfiken då i alla fall. Ja, det kanske jag också var, men mest rädd. Sjöng till och med om det. Högt och ljudligt.

Skriviver: I synnerhet om det är lite svårt att säga varifrån man kommer så brukar lapptäcket vara ett faktum. Rätt många människor brukar ha koll på varifrån de är hemma. Men det är rätt kul att ha många pusselbitar också.

Carola: Ha ha, jag skulle ha sprungit jag med. Och pappa skrev nog ihop biografin för att liksom få sagt det han ville säga. Så den har liksom tryckts upp åt mig, brorsorna och några närmare vänner.

Sofia: Ja det är fint. Mycket vet jag vill, men inte allt och farsgubben är lämpligen detaljerad om saker en sån som jag inget vet om.

Pia: Luktminnet hör till det starkaste har jag för mig.