tisdag 16 juni 2015

Två veckor senare...

Well. Har precis insett att inom två veckor sitter jag med manus till Marlek. Att då får jag lägga nyheterna åt sidan och redigera.

Jag både ser fram emot och bävar. Alltid samma skumma känsla inför sånt här. Att jaaa, tänker jag. Och sen inser jag att, herrejess, deadline, jobba jobba jobbarkanin. Det är något oändligt över mötet, när man liksom inte träffats på himla länge, jag och manuset alltså. Då ska jag igen liksom svänga om, byta värld, byta liv, byta tid, byta ut hela alltihop och städa, rensa, tömma lagret, alltså texten då, manuset liksom, som ska röjas upp.

Men varför tänker jag så? Jag menar, jag gillar inte att städa. Jag gillar att det är gjort. Men inte att.

Ändå, det finns ju att. När det är gjort.

Samtidigt, fullständigt vansinne att tänka på gjort när det ska göras.

Två veckor dit jau. Innan dess hinner jag slarva omkring i det ingenmansland mitt Projekt KB är. Göra vad tusan som helst. Ännu.

4 kommentarer:

Kugge sa...

Spännande! Men samtidigt säkert störande att bli tvungen att hoppa från det nya till det gamla.

Susanne Olars sa...

Häftiga svängar i ett skrivande liv! :-)

Sofia Fritzson sa...

Förstår kluvenheten. Tycker alltid det är läskigt att avbryta och byta projekt, kasta sig in i en annan värld och återupptäcka den, samtidigt härligt. Kluvet som sagt.

Mia Skrifver sa...

Kugge: Störande är inte rätt ord, utan mer den där förväntansfyllda föraningen om att JA och NEJ! Det är lite svårt att förklara, och jag tror inte att alla upplever det så, men det gör jag.

Susanne: Jorå, det är det.

Sofia: Just det, Man klyvs och vet inte riktigt vem man är under en övergångsperiod. Gäller att hitta sig och energin och ta itu.