fredag 14 augusti 2015

Talar för mig själv

Jag vandrar omkring i lägenheten och talar för mig själv.

Det kan hända att den där meningen låter värre än det är. För det är inte så att jag går omkring och liksom talar för mig själv i lägenheten. Utan jag håller tal för mig själv. Alltså övar. På tal. Jag ska hålla. Högt. I lägenheten.

Poängen är att veta hur det låter. Att det funkar rytmiskt. Att jag kan tala orden. Kanske rent av att jag vet vad jag talar om.

Just nu är det alltså tal jag övar. Andra gånger kan det vara manustext jag skrivit som jag läser högt. För jag tror rätt mycket på högläsningen. Om något skönlitterärt funkar att läsa högt, alltså egentligen håller för att göras till ett tal, då är rytmen bra.

För att ytterligare krångla till det kan jag också säga att alla gånger läser jag inte högt så där med ljud, utan ibland läser jag liksom högt i huvudet för mig själv. Det lustiga är att när man gör det så kan man ändå höra det man säger, inklusive att tungan gärna vill haka på och rör sig som om man talade med ljud. Det kan man ju prova. Och fundera på. Mycket.

Så, jag vandrar omkring i lägenheten och talar för mig själv. Högt och ljudligt med betoningar och pauser. Troligen också med minspel.

2 kommentarer:

Pia Widlund sa...

Jag pratar högt för mig själv i bilen. Det är, som du skriver, jätteviktigt att höra sig själv och höra flytet och rytmen. Att läsa tyst för sig själv är inget bra!

Mia Skrifver sa...

Fast jag menar att tala tyst för sig själv i sitt huvud fungerar också. Att läsa tyst är något annat. Hur som helst, högt ska orden på något vis formuleras.