onsdag 9 september 2015

På håret

Som jag precis påpekat för min redaktör: Huvudsaken är att man är fin i håret. Ingen dålig hårdag alltså.

Hår för övrigt. Alltså hår i litteraturen.

Pippi och hennes röda spretande flätor, Anne på Grönkulla vars hår går från rött till en något mer dovare röd, överhuvudtaget alla avklippta flätor - ibland för att inte vara tjej och ibland för att sälja håret. Rapunzel och det långa håret att klättra längs med. Och Simpson hårstyrka. Borsta hundra tag har jag för övrigt själv använt i Martrådar. Och i Maria Turtschaninoff Maresi är det ett kammande utan like.

Och så har vi Medusa med sina ormlockar. För att inte tala om alla galna kvinnor, och de har håret flygande omkring sig. Ofelia (Shakespeare) och Bertha Mason (Bronte) har hår som fladdrar farligt. Häxors hår rakades av.

Sen har vi de vältrimmade håren, en mängd hårfixeringar i böcker som handlar om de välbärgade back in the day. Nyligen läste jag en bok som skildrade hur man fick håret så högt som möjligt under perukernas tid, det var tjyvtjockt med yllekrafs inuti och ylle kryllade av löss.

Jag känner att en viss besatthet kan infinna sig. Håra av sig.

Jag menar hår kan man slita i. Röra vid. Dölja sig bakom. Dra handen igenom. Klippa av. Det är lockigt, rakt, råttfärgat, grönt, okammat, blekt, tjockt och så har vi Skalle-Per. För att inte tala om all annan sorts kroppsbehåring. Och nu ska ni t.ex. tänka på Hercule Poirots mustascher och det eviga tvinnandet på dem.

Hänger på ett hår liksom.

2 kommentarer:

Eva-Lisa sa...

Huuu, nu började det genast klia i mitt huvud när du nämnde det där med löss. Tänk vad mycket psykologi det ligger i hår också ;)

Mia Skrifver sa...

I löss ligger det så mycket psykologi så att oj. Gissa hur det var att läsa beskrivningen i romanen, det var dessutom detaljerat med de kryllande kräken... (och nu kliar det i min skalle)