tisdag 8 september 2015

Talar med mig själv

Fattar jag hur nära det här är? Svar: nej. Jag försöker berätta för mig själv hur lite det är kvar, men får till svar att jag inte vet vad jag talar om.

Och jag för alltså just såna fåniga dialoger med mig själv med ojämnt jämna mellanrum.

En annan grej jag berättade för mig själv i dag var, se se, där, åh så snyggt gjort där, den där övergången, det gjorde du bra. Som svar fick jag: jaha.

Jag och jag har ett livligt samarbete och märkliga samtal. Men alltså, snart ska vi bli vanliga människor igen. Snart. Bara då kreisi tidtabell slutar flåsa oss i nacken.

4 kommentarer:

Eva-Lisa sa...

Slutspurten är alltid värst, men sen får du vila lite :)

Sofia Fritzson sa...

Haha, kan bli en del roliga samtal :)

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Heja heja! Tänk så lite det är kvar i förhållande till allt du redan har gjort. Och tänk på alla oss som ser fram emot att läsa. (Eller ja, det där sista kanske inte hjälper mot stressen i det här skedet.)

Men ändå: vi finns, och vi kommer att läsa. Och det är inte de där sista pet-ändringarna som har störst inverkan på vad vi kommer att tycka, det är allt det där som du redan har gjort. Och efter att ha läst början av din trilogi känner jag mig helt trygg med att du kommer få ihop allt.

/Liv

Mia Skrifver sa...

Eva-Lisa: Betvivlar starkt att jag får vila sen. Tror att sen kör det igång med liksom den där utåtriktade delen. Och däremellan jobba med nya projektet - och det är väl som att vila, tror jag.

Sofia: Mmm. Det kan man lugnt säga.

Liv: Alltså, åh. Vad otroligt bra det där känns att höra. Så pass att jag liksom blev tvungen att blinka för att blev så glad att oj. Tack, finaste du!