fredag 9 oktober 2015

Nu 1104 sidor senare

Nåja nåja. Nu folks. Det här med att skriva en trilogi. Nu ska vi tala om det. Det är dags tycker jag. Hög tid. Låt oss börja med att lista insikter om helhet och delar:

  • den första boken behöver gå att läsa utan att förvänta sig fortsättningar. Martrådar är skriven för att kunna läsas enskilt. (Fast det är ju onödigt, man kan läsa vidare... just saying.)
  • den andra boken ska ha en dramaturgi som leder vidare till den tredje boken. Maraminne slutar genom att nästan inte sluta.
  • den tredje boken ska plocka upp alla de där laddade gevären som man på sitt tjehovska vis slängt upp på väggarna.
  • att avfyra varenda gevär har jag inte ens försökt. Tjehov be damned. Jag tror också på att berättelser ska ha öppningar, luckor som läsaren får undra över. (Alternativt irritera sig på. Så skriv själv då.)
  • att samla ihop trådarna, de många många trådarna gjorde jag genom att läsa igenom de två tidigare böckerna och anteckna. Det kunde ha gjort mig vithårig. Men vithårig hade jag till exempel redan gjort min karaktär i Maraminne så det håret fick jag leva med och valde att själv förse mig med med röda slingor. (va? Jag kommer inte alls från ämnet. Så det så.)
  • alla tre böckerna ska ha sina egna berättelser även om de senare delarna ska vifta med gevären från de tidigare. Min dramaturgi har jag nån gång betraktat i bildform såsom sladdarna som hänger bakom ett skrivbord (och nu talar vi inte om någon ordning på dessa sladdar utan som jag presenterade dem i en julkalender en gång, här). Och den dramaturgin ska trappas upp. Möjligen kan man bli lätt andfådd.
  • den svåraste texten att skriva har varit den sista, Marlek. Jag skrev så fel så fel. Jag hade till och med fel titel på boken först. Och försökte kanske förhålla mig till den. Jag slängde halva texten. Samt titeln. Puff. Borta. Sen väntade jag. Det tog mig två skriväventyr att hitta rätt - det ena förde mig till Leros, det andra till Saaren kartano. Det första jag förstod att jag behövde handlade om alla tre böckerna, närmare bestämt om systrarna. Det andra gav mig specifikt del tre och lät mig plocka upp tidigare karaktärer samt återvända till Björknäs.
  • det allra knepigaste med kasta sig in i en så pass stor grej som en trilogi är tiden. Mitt mål var från början att det ska fasen gå att skriva en bok per år. De ska komma ut tre år i rad. Detta alltså samtidigt som jag också undervisat, skrivit kolumner, gjort tidskrift, varit bibliotekarie också en period i början, är med i en jury för noveller och lyrik, åker till skolor, deltar i mässor och så vidare.
Sammanfattningsvis, då och då, varje gång det funnits orsak, har jag belönat mig själv på olika sätt. För att skriva en trilogi på tre eller möjligen fyra år (den första boken skrev jag inte på ett år) är mäktigt, sjukt, svettigt, fantastiskt, stressande, lugnt och allra bäst när jag sitter här och funderar på att jag klarade det. Nu 1104 sidor senare.  



11 kommentarer:

Sofia Fritzson sa...

Vilket bra inlägg och bra punkter, instämmer helt! Och hurra för att du har skrivit en trilogi!

Mia Skrifver sa...

Tack! Ja, jag måste liksom skriva det med jämna mellanrum för att vara säker.

Eva-Lisa sa...

Håller med Sofia, bra punkter! Och stort grattis till mållinjen i trilogin! :)

Kugge sa...

Jättebra inlägg och är MÄKTA imponerad – fantastisk prestation!!

Skriviver sa...

Tjohooo! Vilken grej alltså. Du borde fira med mega-super-fest, tycker jag:) Jag blir ju lite mörkrädd när jag tänker på att jag själv siktar på något eventuellt ännu mer omfångsrikt än en trilogi. Korkat att börja så, inser jag, men vad ska man göra? Det som vill skrivas, måste skrivas, liksom.

Mia Skrifver sa...

Eva-Lisa: kul du gillr och du är väl i samma läge så grattis själv!

Kugge: imponerad är jag alltså själv också samt lätt förvånad.

Skriviver: ska nog fira på alla möjliga sätt. Måste bara liksom landa i det först. Och vad kul! Jag har också en sån groende idé om ett långt projekt men det får vänta lite. Först nästa roman.

carolastromstedt sa...

Starkt av dig att ta dig ur det där labyrintet med en färdig trilogi. Imponerande! Tack för det här inlägget för det drar upp mig ur min gyttjepöl av självömkan! :)

Frida sa...

Starkt jobbat! Kan inte ens föresställa mig. Möööjligen flera fristående i en serie, men trilogi, det är ju så ... stort. Tror inte heller man måste avfyra alla gevär. Bara du vet att de finns där om du behöver skjuta.

Kati sa...

Grattis, starkt jobbat!
Lustigt att du nämner det, för jag läste just idag i ett amerikanskt skrivforum där någon skrev precis samma sak, (som jag tolkade det) betr trilogier:
"1st book: Stand-Alone book that has everything wrapped up in a neat bow at the end.
2nd book: Another event occurs that needs the characters from the last book to group up again and has a cliff hanger ending.
3rd book: Finale to the 2nd book and wraps everything up nicely in a final epic tale."

CharlotteC sa...

Vilket bra inlägg, perfekt eftersom jag just nu står i startgroparna för bok två i min alldeles egen trilogi! Känner så igen mig med det där med tiden, jag har också alltid tänkt att den dagen jag väl blir antagen ska jag banne mig kunna få ut en bok per år. Nu har jag dock satt mig själv lite i klistret. Bok 1 kommer i januari, bok 2 är knappt påbörjad och kommer nästa år få konkurrens av en liten bebis. Kanske att jag kommer få frångå min ambition redan från början... :)

Mia Skrifver sa...

Carola: Vad glad jag blir. Om mitt inlägg gör gott och drar upp dig, ja då är det ju klart att det gör mig glad. Så fint och du vet att jag ivrigt väntar på att det ska publiceras.

Frida: Med ens såg jag framför mig hur jag Matrix-aktigt duckar för kulor medan jag samtidigt är den som avfyrar gevären. Både Neo och Agent Smith. Hoppas du sett matrix. Annars bara, tänk ut nån cool filmscen.

Kati: Det är väl inte så konstigt. Lite rekommendationer får man ju följa i sina romanprojekt för att hålla ihop dramaturgin.

Charlotte: Det viktigaste är ju ändå att man är nöjd med vad man skrivit, inte hur fort man gjort det. Så låt det ta den tid det behöver.