tisdag 27 oktober 2015

Ryckt i kragen jag inte har och fått stadigt tag

När man plötsligt rycker upp sig ur det mässkomatosa tillståndet och skriver en stipendieansökan. Det är som om jag blivit en ny människa.

Alltså förstå mig rätt. Att skriva stipendium är inget man rycker upp sig för att göra. Man som naturligtvis är jag i egen hög person har gått och formulerat på hur jag ska berätta vad jag ska använda stipendiet till i flera veckor. Rubrikerna har surrat i huvudet på mig. Jag har formulerat det för mig själv.

Så har jag då äntligen tagit tag. Gjort en ansökan. Ryckt mig i kragen, som jag inte har, men ryckt som tusan ändå. Skrivit ansökan.

Och nej det är inte så fiktivt med stipendieansökningar. Jag har skrivit tre romaner. Jag har en fjärde och rent av en femte på gång. Jag har besökt det ena och det andra och talat om mina böcker. Stuff att skriva om när jag skriver ansökan. Som är på riktigt.

Det känns alldeles otroligt: wow.

Och om de inte gillar det så kan de ju säga nej. Bara nej vi ger dig inga pengar. Det skulle vara tråkigt. Men jag skulle fortsätta skriva. Också fortsätta rycka i kragen. Gång på gång, för det går trots kraglösheten.

6 kommentarer:

Sofia Fritzson sa...

Bra med ryck i kragen!

Skriviver sa...

Låter hur bra som helst! Det är verkligen fantastiskt med stipendier ;)

Kati sa...

Oj, då får vi hålla tummarna att du får det/dem nu då :P heja dig!!

Mia Skrifver sa...

Sofia: Det är det. Och nödvändigt.

Skriviver: När man får dem är det fantastiskt. Får man dem inte är det tämligen tråkigt. Samt fattigt.

Kati: Tack, tummar behövs.

Jenny Forsberg sa...

Jag känner igen det där med att hjärnan jobbar medan man själv gör något annat. Nu håller jag tummarna för att du får stipendiet!

Mia Skrifver sa...

Ja verkligen. Tummar behövs.