onsdag 25 november 2015

Ett ständigt brus i bakgrunden

Nåja. Det tar sig. Snön har regnat bort och det är onsdag. Jag har knåpat ihop min stipendieansökan.

Vilket får mig att tänka på Walking Dead. Alltså jag gillar verkligen den serien, den handlar så mycket om vad som är mänskligt och vad som är monstruöst att jag nästan får ont i magen. De går hela tiden för långt. Människorna. Zombierna grymtar på i bakgrunden liksom som ett ständigt brus som påverkar alla till det sämre.

I somras när jag lyssnade på zombie-expert i sommarprat minns jag framför allt en grej, de som överlever zombieattack är de som är vältränade och alltså kan springa undan. Sen tittade jag på något program (amerikanskt) som handlade om folk som tränade inför de annalkande zombierna, skjutövningar, vad de hade laddat upp hemma i matväg och hur smal trappan till upp till våning två ska vara. (Misstänker att jag ligger risigt till och är en av zombierna så har inte föreslagit för husbolaget att vi ska bygga om trappan.)

Och man kan förstås fråga sig varför jag lägger ner så mycket tid på den här teveserien och zombier eftersom jag egentligen tycker zombier är lätt läbbigt? Jo. Jag inspireras för mitt eget romanprojekt - men nej, det kommer inte direkt att finnas några zombier. Mer det där bruset i bakgrunden i så fall. Allra mest ändå, relationerna alltså, det mänskliga och omänskliga. Jag kunde skriva en roman om det, har jag tänkt, alltså gör jag det.

Sånt. En onsdag. I regn.

2 kommentarer:

Sofia Fritzson sa...

Jag har alltid tänkt att jag stryker med först när det gäller zombies. Jag kommer tappa mina glasögon och springa åt fel håll.

Mia Skrifver sa...

Ja, hade jag glasögon skulle jag definitivt tappa dem. Men jag kommer att springa seende åt fel håll.